Funbo plantskola

Om du vill se perfekta skyltningar ska du åka till Plantagen

Vill du handla hos någon som kan och älskar blommor ska du åka till Funbo Plantskola.


Det är svårt att säga vad som gör att det märks att detta ställe är älskat. En del plantor skulle kunna se bättre ut, och det finns ställen som är rent igenväxta.

Funbo Plantskolas visningsdamm

Ändå finns här något som gör att jag tror att hela stället skulle se ut som planteringen nedan, bara man hade chansen. Man har kompetens, och en rejäl dos hjälpsamhet. När jag frågade efter nematoder till mina självvattnande krukor tog sig ägaren tid att ringa upp någon som visste när hon inte själv hade svaret. Hon kunde också beställa in en ny Polstjärnan åt mig, fast då hade jag sett att de hade andra roliga klätterrosor inne och avböjde. (I samma veva fick vi också reda på att personalens favoritglass är Geishastrut.)



Vill du ha de vanliga trädgårdsväxterna som jordgubbar, vinbärsbuskar, tagetes och annat kommer du att kunna hitta det. Måhända är det säkrast att komma tidigt på sommaren, plantskolan ligger nära ett flertal villaområden och trädgård är trend just nu. Man behöver inte heller vandra runt särskilt länge för att hitta det personliga i urvalet.



Själv föll jag för fikonen i växthuset (plantan med frukt hade någon köpt innan jag kom tillbaka med kameran. Grrr, förstöra ett fint motiv sådär...) Där finns också ett antal olika verbena, fuchsia och pelargoner, och man kan beskåda moderplantorna på två arbetsbänkar längst bak i växthus 1. Kryddor, chili och tomater finns också här. Dumt nog köpte jag ingen ny, vanlig basilika. (Det jag har i lådan just nu är thaibasilika, och jag tvekar inför att göra pesto som smakar lakrits.)



Det finns ett andra växthus också. Till hälften var det fyllt av växter till salu, resten var upplåtet till saker som provodling av olika tomatsorter.

Utställning över årets perenn genom tiderna

Här hittar man den stora vinrankan (och personalens arbetsbänk - P1 stod på i båda växthusen, vilket faktiskt var ganska avslappnande att lyssna på).



Här finns också en soffgrupp uppställd för den som vill sitta ner och tänka över sin trädgård och sitt urval (eller måhända bara känna smärtan i plånboken). Lägg märke till möbelstilen och det helt autentiska sjuttiotalsmönstret på dynorna.

Min make ignorerar trädgårdstomtarnas lockrop om tomater.

Denna soffgrupp är bara ett exempel på den omtänksamhet som visas mot kunderna. Att gå till en plantskola med en tvååring är annars ett företag som kan ge viss uttråkning - hos både tvååringen och föräldrarna/ståuppkomikerna/aktivitetsuppfinnarna. På Funbo Plantskola finns det en sandlåda. Och hade det bara varit en sandlåda vore det ordinärt, men den här är fylld med leksaker. Du slipper släpa med dig egna eller inbilla telningen att det går lika bra med plastmuggar...



Det ska dock erkännas att just min telning ratade sandlådan till förmån för de här.

Fem stycken blå undelater

I skrivande stund inser jag att jag inte tagit så många bilder av hur det ser ut utanför växthusen - vilket naturligtvis har att göra med att jag är en parkettodlare. Såhär blir man mottagen när man anländer till stället.



Som synes finns det skottkärror att låna för den som tänkt sig att storhandla, och utomhusträdgården är synnerligen promenerbar. Den är liten och ändå hittar man ofta överraskningar när man vänder runt ett hörn ("planerad i rum" som det heter på trendspråk). Till min stora lycka hittade jag flera frigolitmoduler med Rügen månadssmultron - något som är omöjligt att hitta på Bauhaus och Plantagen. Tillsammans med telningen smakade jag litet på hallonen som växte vilt mellan borden i rosutställningen, och sedan föll jag i djup kontemplation framför vinplantorna.

Jag har länge drömt om att odla vindruvor.

Hur tar man sig dit, då? Tja, bil är ett lämpligt alternativ, plantskolan har parkeringsplatser och ligger nära en av Uppsalas större vägar. Nära betyder i det här fallet att du tar väg 282 från Uppsala mot Almunge, kör en dryg mil och svänger höger så är du framme. Har du inget körkort kan du ta Uppsala länstrafiks buss 809 från Uppsala Centralstation och hoppa av vid Bärby Station i Gunsta. Själva bussresan tar då 12 minuter och promenaden till Funbo Plantskola ca 5.

Yo, mannen! Vill du ha en juste deal på tomater?

Ett roligare alternativ om sommaren är att göra en picknick (det finns trädgårdsbord att äta vid, och glassförsäljning på i kassan) och ta Lennakatten ut. Plantskolan ligger nämligen precis invid spåren och har man tur får man se ett ångtåg passera medan man är där. Reser man med Lennakatten hoppar man av vid station Bärby, och går sedan ca tvåhundra meter. När jag har rest med ångtåget har det funnits en godsvagn som används för att transportera barnvagnar i - och kanske går det också att stuva in jordsäckar och mindre träd där om man frågar på resan ut.

För den som inte redan anat kan jag avslöja att Lennakatten är Uppsalas museijärnväg. En entusiastisk förening kör historiska rälsbussar och ångtåg mellan Uppsala Östra och Faringe. När vi besökte Funbo Plantskola senast hade vi turen att se inte mindre än två ångtåg tuffa förbi. Jag försökte verkligen få till en tjusig bild, men det är attans vad sådana där järnhästar kan vara snabba för en gammal digitalkamera.



Denna post är en del i kampanjen för att adoptera en plantskola. Adoptera en du också.

Detta var alltså mitt adoptionsreportage från Funbo plantskola. Nu hoppas jag få se flera sådana bland er andra - och det beror inte alls på att jag vill hitta fler sådana här ställen att besöka, o nej... ;-) I morgon gör jag min första veckosammanställning över adoptioner, så får ni som är nyfikna reda på hur det har gått hittills. För skoj skull har jag också lagt upp en ny omröstning i marginalen här bredvid.

Resultatet av omröstningen

Yo, mannen! Vill du ha en juste deal på tomater?...

Omröstningen om krukan har varit stängd i några dagar, men min analys har blivit något försenad av ett balkongprojekt. Planen är att förse vår lilla uteplats med pergola, pool, sandlåda och fruktträdgård. Vi är redan halvvägs.

Nå, omröstningen. Det låg väldigt jämnt mellan Parkettodlarens svenska läsare och Indoor Gardeners internationella. Smultron till sonen ledde, tätt följd av ulluko och vanlig krukväxt. Sedan röstade några fler och resultatet blev som följer

Parkettodlaren; Ulluko
Indoor Gardener; Smultron

De sammanlagda siffrorna är

Smultron 4 röster
Ulluko 4 röster
Krukväxt 2 röster
Potatis 1 röst
Jordmandel 0 röster
Ställ undan 0 röster

Det blev med andra ord dött lopp, så jag fick låta tillgången avgöra. Idag åkte jag ut till Funbo Plantskola och köpte tio extra smultronplantor (det var också där jag fotade trädgårdstomtarna). Nu ska jag bara sterilisera ca femtio liter jord och plantera om. Det går inte helt snabbt när min största jordkastrull rymmer fem liter...

Kampanjen för att adoptera en plantskola

Fotot heter "New Dawn", fotografen är Yamada*, och du hittar hans profil och fler av hans bilder här.

Jag vet inte hur många av er som känner till att det finns ett Rosendal i Uppsala. Rosendal i Stockholm är tämligen känt, men det här gäller alltså lärdomsstaden norr om Stallmästargården. Nå, Rosendal är en plantskola som fanns redan när jag flyttade hit. Några år i följd brukade jag få ett sorts sug på våren. Jag kände att jag borde vandra iväg och titta på växterna där. Och varje år kom jag lagom till att de började sälja sina fuchsiasticklingar. Fråga mig inte hur jag visste. Nog för att jag älskar fuchsior, men inte kan de ropa till mig på flera kilometers håll, eller?

När Plantagen öppnade sin jättebutik i industriområdet dröjde det inte länge förrän Rosendal blev uppköpt av Blomsterlandet, och sortimentet i butiken förändrades därefter. Precis som Plantagen är nu Rosendal ett trädgårdsbutikernas storköp - ungefär som ICA Maxi är för maten. Det är inte helt fel. Man får tag på de vanligaste plantorna, till rimliga priser - och just de plantorna kan man själv så mycket om att man inte behöver fråga personalen (som för all del visst kan vara kunnig). Det var dessutom bekvämt att kunna provsitta en hammock när sonen var orolig och behövde ammas.

Men det som försvann var odlingsglädjen. Rosendal ägdes av någon som älskade plantor, och det genomsyrade allt. Det märktes på skötseln, det märktes på skyltningen och det märktes framför allt på sortimentet. Varje gång man kom dit hittade man säsongens växter med en extra knorr - någon speciell variant som odlas i för liten skala för att det egentligen ska löna sig att ta in. Men som någon tog in ändå bara för att det var skoj. Jag ångrar fortfarande att jag inte köpte minipapyrus på kruka när de hade den inne - bara för att nämna ett exempel.

Även om jag kan gilla en tur till Plantagen har jag hela tiden sörjt mitt gamla Rosendal. Så idag övertalade jag maken att vi skulle köpa nya plantor till balkongen på Funbo Plantskola. Då och då har jag hört att det är dit folk åker nu när Blomsterlandet goffat upp vårt gamla favoritställe. De har en bra hemsida, men ser litet tråkiga ut när man åker förbi så jag har inte kommit mig dit tidigare (till saken hör att det är enklast att ta sig dit med bil, och jag har inget körkort). Jag hade ingen aning om vad som väntade när vi kom dit.

Jag klev in i deras växthus - och blev omedelbart förälskad. Man måste bli det när man ser bänk efter bänk med blommande och välmående växter. Alldeles särskilt måste man det när man i nästa växthus upptäcker en välmående vinstock som skickat grenar längs alla väggar och är tung av klasar. Ett långt tag gick jag bara omkring och var lycklig över denna odlingsglädje.

Men tyvärr såg jag också att det var igenväxt både här och där, och att en del områden kanske behövde mer omvårdnad. Eftersom de växter man satsat på var felfria är det uppenbart att kompetensen finns för hela stället. Men jag tror inte att plantskolan får det antal besökare som krävs för att man ska kunna anställa tillräckligt med personal. Jag påmindes om det jag hört för något tag sen; den våg av trädgårdsintresse som sköljer över Sverige har paradoxalt nog betytt att många sådana här ställen fått lägga igen. Plantagen, Blomsterlandet och andra stora kedjor är för starka konkurenter - inte på grund av sortimentet eller kompetensen, utan för att de ligger så lättillgängligt att folk inte masar sig längre än så.

Vi förlorar något på det, nämligen möjligheten att bygga upp en trädgård med clou - en trädgård som har det där lilla extra. För säga vad man vill om Plantagens sortiment, det är standardiserat. Innan den dag alla får för sig att odla minipapyrus på kruka kommer den växten inte att finnas att köpa där. Det är måhända inte världens undergång, men nog blir tillvaron tråkigare på det viset.

Därför startar jag nu kampanjen för att adoptera en plantskola eller handelsträdgård. Gör så här; leta upp en handelsträdgård i närheten, en som inte är knuten till en större kedja av Plantagens typ, besök den och se om den är bra. Är den bra, så köp en eller flera plantor och lägg sedan upp en permanent länk till plantskolans hemsida på din blogg (som jag har gjort här i högermarginalen). Har plantskolan ingen hemsida lägger du upp namn, adress, öppettider och litet om vad som finns där. Gör också ett litet reportage i en bloggpost och berätta om detta i en kommentar här på Parkettodlaren.

En gång i veckan kommer jag att göra ett sammandrag över alla adoptioner i en bloggpost, så att man här kan läsa om Sveriges olika smultronställen. Det är tillåtet att adoptera en plantskola som någon annan redan 'tagit'. Sprid också kampanjen till bloggare som ni läser men som jag inte hittat fram till än. (Heh, jag inser just att detta är en utmärkt chans att kombinera shopping med en kulturhistorisk gärning. Tänk om alla goda gärningar vore lika skoj :-) )

Tyvärr hade jag inte kameran med mig till Funbo den här gången, så ni får vänta några dagar på mitt reportage. Den här gången kom jag därifrån med rosen "New Dawn" som ska ersätta min saknade Polstjärnan, och några extra smultronplantor till sonen.

Små frön...

Fotograf "color line", ni hittar hans profil och fler av hans foton här.

Jag har surfat runt litet på olika utrikiska trädgårdsbloggar och lärt mig följande häpnadsväckande fakta; på vissa ställen odlas kirskål som prydnadsväxt! Efter att ha hållit i mig för att inte ramla av stolen, insåg jag att det inte är en så dum planta ändå - för parkettodlare. Parkettodling sker ju i krukor och ska helst utövas med växter som växer villigt och som tål tuffa tag (dvs. ogräs). Späda blad av kirskål ska dessutom vara en delikatess. Den tillreds och används som spenat, men lär ska smaka annorlunda.

Med dessa tankar i bakhuvudet gjorde jag en sökning på Impecta. Jag använde "kirskål" märk väl, och inte det latinska namnet. Fick inga träffar på detta, och eftersom jag lider av vanföreställningen att finns fröet inte på Impecta så finns det inte att köpa i Sverige. Så jag lät saken bero. Det är klart; den som vågar sig på att odla kirskål här skulle snart bli lynchad av övriga odlare i området. Inte utan orsak.

Nå, om jag nu ska skaffa kirskål har jag trädgårdsägande vänner som kan skänka mig både plantor och frön. Förmodligen efter att ha frågat
"Är du inte klok?"

Alaska Scarlett tål inte kritik...

Det lönar sig uppenbarligen att klaga på bloggen. Idag har två av mina alaska scarlett kommit upp.

Självvattnande krukor är bra att ha...

Till höger en välmående krukträdgård och till vänster alaska scarlett som inte kommit upp än.

Jag har varit och donerat blod för första gången i mitt liv, och känner mig trött. Det är märkligt att jag alltid tror att stora ansträngningar för kroppen inte ska märkas på mig. Trots allt blev jag av med en halvliter blod igår. Tyvärr delar de inte ut krukor eller annat odlingsmässigt i gåvoshoppen, så jag gick därifrån med en ståltermos. Jag har alltid behövt en termos garanterat ren från te och kafferester. Nu kan jag vara mer miljövänlig med mitt varmvatten; jag kan koka upp en större mängd istället för att koka småskvättar till varje kopp.

För att fira att jag gjort mänskligheten en tjänst gick jag till biblioteket och lånade böcker om kompost. Egentligen skulle jag bara låna en - som ni kanske minns är min låneranson en bok om trädgård och en språkkurs, men den första kompostboken jag hittade var ganska tunn. Efter litet letande hittade jag två till, och de var också ganska tunna. När jag sedan kom fram till att jag inte kommer kunna gå till biblioteket om två veckor spårade det hela ur. Jag lånade alla tre böckerna om kompost och fyra till. Plus en språkkurs.

Mina växter har fått finna sig i att bli negligerade de här två dagarna. Jag sitter i ett soffhörn och känner mig god, blek och vacker. De mår fint i alla fall. De självvattnande krukorna gör sitt jobb. Däremot har inte mina nysådda Alaska Scarlet kommit upp. Krassefrön som jag blötlagt brukar komma upp efter en två dagar, och nu har det gått fem. En märkbar skillnad alltså. Det som frustrerar mig mest är att osmocotekulorna i ytan precis ser ut som en grodd som reser sig ur myllan. Jag tar fel varenda gång jag stirrar ner i plastbacken.

Glöm för all del inte att rösta om vad jag ska odla i min gigantiska terracottakruka. Intressant nog ligger röstningarna lika på Parkettodlaren och Indoor Gardener. I båda fallen tycker ni att jag ska odla smultron till grabben.

Jag är dock inte en badkruka...

Jag har en kompis som vet att köpa en ordentlig kruka när hon ser den. Den här har stått hemma hos henne med en jättelik paraplyblomma i sig. Tyvärr flyttar hon nu till Småland och har därför skänkt krukan till en mycket lycklig parkettodlare (detta är inte ett trickfoto - jag får plats där).

Nu har jag de trevliga problemen att A; bestämma var den ska stå - jag har egentligen inget lämpligt hörn för den, och B; bestämma vad jag ska odla i den. Det är lätt att drabbas av beslutsångest, så jag tänkte be er läsare om hjälp. Här i högermarginalen har jag lagt upp en liten röstruta. Ni har en knapp vecka på er att rösta på de olika alternativen. Krukan är djup nog att odla potatis i, men det blir litet tråkigt - och frukterna är trots allt giftiga (tvååring in da house...). Jag kanske skulle ta kontakt med Botaniska Trädgården i Uppsala och fråga dem om de kan sälja mig litet ullukoutsäde så att jag äntligen kan odla denna mytiska växt. Eller så kan jag skaffa en helplatta smultronplantor för att trygga sonens godisbehov även på vintrarna. Om jag å andra sidan odlar jordmandel i den kommer han att få en fin gräsyta att leka på - och jag kan förmodligen förse oss med litet matolja (bara jag kommer på hur jag ska utvinna den).

Tack Irene, Johan och Anders för alla fina gåvor! Vi kommer att sakna er mycket här i Uppsala - men vi vet ju var ni bor... :-)

Att frisera en krukträdgård.

Först en osminkad bild på min egen balkong. Som synes är den mer sparsmakad än den franska balkong jag visat bild på tidigare; jag hade fullt upp med annat i April och Maj när balkongen skulle planteras. När nu penséerna växte så bra och smultronen hade överlevt vintern nöjde jag mig med dem. Just nu kan jag tycka att det är tråkigt, och har börjat planera höstens och nästa års balkongprakt (vindruvor eller björnbär, hmmmmmm....). Reklamen för ett av Sveriges större bemanningsföretag är oavsiktlig. Min make jobbar åt dem, och fick två brassestolar inför sommaren. De råkade passa balkongen och blev kvar. (Fast om någon höjdare på Proffice läser det här så skulle ett kompletterande ihopfällbart bord inte sitta fel ;-) )

Idag har jag tagit ett tag med den krukträdgård som drabbades av trips. Efter tre veckors sprutning med såpvatten såg den ut så här.


Trädgårdsportlaken hade hunnit bli ganska gammal, och krassen verkade mest bestå av vissna löv även om det knoppades nya i topparna på rankorna. I stort sett var det bara jordmandeln som trivdes. Så jag beslöt helt enkelt att riva upp allting utom den.


Det är synd och skam att behöva kasta något som skulle passa mycket bättre i en kompost, och ju mer jag håller på med parkettodling, dess mer känner jag behovet av en sån. Tyvärr är lägenheten oftast för varm för en maskkompost, så jag har börjat fundera på om det finns sätt att ha en "riktig" kompost inomhus. Colleens (In the Garden Online) variant verkar lovande, även om den förmodligen måste förvaras på balkongen. (Det är inte alla lägenheter som har balkong, så det känns som fusk att använda sådana lösningar.)


Jag klippte också ner jordmandeln. Den såg ut som en skräpig grästuva (vilket den ju är) och jag tyckte att den behövde putsas litet. Håll med om att den här snaggade frisyren ser mer trevlig ut i fönstret. Jag är inte säker på att den överlever stressen men prognosen är god; det här är en växt som är ett fruktat ogräs i länder med varmt klimat. På resten av jorden sådde jag mina sista frön av krassen Alaska Scarlet. Den här gången orkade jag inte med sådant 'tjafs' som förgrodd och blötläggning, jag bara pluppade ner fröna i jorden och täckte med jord. Det sista jag gjorde var att strö över fnyffel från några misshandlade Osmocote tabs för att gödsla. Sedan kom jag på att de såg ätbara ut och gjorde mitt bästa för att täcka dem med jord utan att rubba sådden (jag har en tvååring hemma).


Här ser ni en bild på hur jag börjat dokumentera mina odlingar. Jag är ännu inte säker på vad jag ska göra med det jag får fram, eller om jag ska spara det någon annanstans än på krukorna. Än så länge gör jag det mest för att få en känsla för hur lång tid det går mellan sådd och skörd, och för att få veta vilken effekt olika sorters jord och gödsel har. (Jag har inte skrivit upp det - jag vet redan att den här lådan innehåller den billiga såjord som faller ihop och kväver växternas rötter om den inte hålls konstant fuktig.) Lägg märke till den gröna randen mellan den torra och fuktiga delen på mellanlägget; det är alger. Det här är sista gången jag kan fluffa upp jorden, så på nytt och intala mig att det går bra. Nästa gång måste jag tömma lådan, sterilisera allt som varit i den och börja från scratch. Detta är något som kommer att bli rutin.

Kaffe eller te?

Okej, jag erkänner; detta är ännu ett mem, och det har inte ens med trädgård att göra. Men jag lovade att skriva det, och det uppfanns av Stuart Robinson som skriver Gardening tips 'n' ideas - en läsvärd trädgårdsblogg som förtjänar reklamen. (Bloggen är engelskspråkig.)

Nå, frågorna gäller huruvida jag dricker kaffe eller te, och för att roa mig har jag översatt dem från engelska till svenska.

Vad föredrar du, kaffe eller te?

Ingetdera. Jag dricker choklad, det piggar inte bara upp utan får fart på hjärnan också.

Snabbkaffe eller bryggkaffe (för teälskare tepåse eller kannbryggt)?

Vanligtvis använder jag en drickchoklad av Oboy-typ, Oxfams "Cacao". Just nu blandar jag mina chokladmuggar av vanlig kakao enligt receptet 1/2dl kakao + 1 dryg msk socker blandas till en smet med hjälp av litet mjölk. Muggen fylls med mjölk och värms i micron.

Detta är inte en choklad för barn.

Med eller utan mjölk/socker/citron? ("How do you take it?")

Eftersom choklad redan innehåller mjölk och socker lägger jag sällan till något mer. Grädde är bara trevligt om man har fruktansvärt stark choklad (och jag vet inte om det går att göra mitt recept starkare och fortfarande få flytande dryck i koppen). Jag har heller aldrig anammat den amerikanska vanan att ha i marshmallows. Min drift att prova exotiska recept har däremot fått mig att prova choklad gjord från chokladkaka (Dolphins 88% rekommenderas) och krydda med äkta kanel. Det var gott.

Har du en favoritkopp?

Tja, jag tycker den avporträtterade är passande, så det är oftast den jag dricker ur. Favorit nummer två är årets morsdagspresent; en rosa mugg med blomrelieff. Den rymmer nästan 5dl, så den tar jag bara till i svåra fall.

Hur många koppar/muggar per dag?

Oftast dricker jag bara en kopp per dag, men vid svåra dagar kan det bli en till - se mitt recept ovan. Tro det eller ej, men jag kan också vara utan choklad i flera dagar...

Nej, jag dricker varken te eller kaffe under sådana perioder. Jag dricker aldrig kaffe eller te...

Gör det skillnad om du börjar dagen utan din kaffe/temugg?

Nja, det beror på hur utvilad jag är och vad jag ska göra under dagen. Pluggar jag kan jag kosta på mig att vara utan, ska jag vara hemma med sonen är chokladen livsnödvändig. Ni anar inte hur snabb en tvååring kan vara...

Nå, käre läsare, nu är det din tur på din blogg. Dricker du kaffe eller te?

Den gode, den onde och den fule

Jag brukar oftast låta bli memer när jag stöter på dem, men det här kunde jag inte motstå. Det är Colleen som skriver In the Garden Online som uppfunnit den, och det går i korthet ut på att man ska visa upp de delar av trädgården som kanske inte är helt lyckade och välmaikyrerade. Man lyckas inte alltid, och ibland kan de mest hafsiga hopkok bli riktigt lyckat - vilket kan vara bra att visa upp så att inte kravet på perfektion tar överhanden och dödar lusten. Ni anar inte hur lätt det kan hända. Så här har vi mitt bidrag

Den fule

Ack, det här är min calamondin. Som ni kanske ser är mittgrenarna helt ihoptorkade, den har fläckiga blad på grund av järnbrist och en del andra skavanker som gör att jag misstänker ytterligare sjukdom eller ohyra. Den står där som en påminnelse om att även om jag kommit en bit i mitt odlande så är jag ingen mästerodlare än. En ljuspunkt är dock att den blommar och skjuter knopp som en tokig,

Den onde (the bad)

Ja, det här är illa. Det var den här odlingen jag fick trips på, så jag började spruta med såplösning. Tyvärr brände såplösningen också bladen. I dagsläget vet jag inte vilka skador som är orsakade av trips och vad som såpan ligger bakom. Jag funderar på att riva bort allt utom jordmandeln - som växer som ogräs.

Den gode.

Det här är en kruka full med saker som jag inte haft hjärta att slänga. Penséerna använde jag som bordsdekoration på påskbordet. I alla skötselråd jag läst om sådana står det att man ska ta bort vissna blommor för att få intensivare blomning. Min reaktion på det är alltid
"Måste jag?"
De marmorerade bladen är krasse av sorten "Alaska Scarlet". Jag hade två plantor över när jag satt de jag skulle ha inne. Jag var trött, utarbetade och hade inte mycket tid, så de fick åka ut på balkongen utan aklimatisering eller annat fjäsk.
"Lever de så lever de," tänkte jag.
Jag hoppas att plantan ska hinna få blommor innan sommaren tar slut - det röda kommer att vara mycket effektfullt mot de blå penséerna.

Det där med kunskaper...

Man behöver inte mycket för att vara en parkettodlare. Man behöver kunna lägga jord i en kruka, stoppa ner frön, och vattna med jämna mellanrum. Något som underlättar är viljan att plussa på sina kunskaper. Jag har precis [åter]upptäckt bibliotket. Tänk, vilket superställe! Massor med färgrika blomböcker för mig, bara mig!.. och alla andra som är smarta nog att gå dit :-)

Varannan vecka går jag till Uppsala stadsbibliotek och lånar en trädgårdsbok och en språkkurs. Det har redan gett resultat. Numer vet jag till exempel att min calomondin, som förresten blommar som bara den, lider av chloros (dvs. järnbrist) eftersom mitt vatten är kalkrikt. Snart kommer jag att veta vad jag ska göra åt det också :-). Dessutom känns det inte helt fel att krypa ner i soffhörnet och titta på vackra blombilder när det regnar ute.

Men språkkursen? Tja, man behöver inte kunna mer än sitt eget språk om man vill odla, plus att det kan vara bra att veta att det är växtens latinska namn man ska använda om man letar en speciell planta. Men ju fler språk man kan, dess mer kunskaper kan man lägga rabarber på. Jag menar, se på balkongen här ovan. Den bilden tog jag i Paris för två år sedan. Där odlade man överallt. De som inte hade balkonger naglade fast krukor i väggen utanför sina fönster. Och i ett land där man kan klämma in en djungel på en så liten yta borde det finnas ett och annat verk för en parkettodlare. Men franska trädgårdsböcker översätts sällan till svenska, så min plan är att läsa dem på orginalspråket.

Och tänk vad man kan lära sig om man kan kinesiska! Kineserna är ju mästare på intensivodling och odlar också i kruka. Så jag lånar en språkkurs i omväxlande franska eller kinesiska* och leker litet med den. Jag hoppas hitta en kurs som är så rolig att man kan stå ut med att nöta glosor ända fram till det gloriösa ögonblick då man faktiskt pratar språket.

*Mandarin/putonghua om du vill veta exakt vilket kinesikt språk jag läser

"Jordens täppor" Lena Israelsson, recension

Lena Israelssons böcker är inspirerande och pedagogiska. Praktiska tips blandas med vackra bilder grönsaker och blommor, så varje gång jag läst ett av hennes verk har jag några nya idéer för mina små trädgårdar och nya växter jag vill odla. I "Jordens täppor" har hon också gjort någonting som jag skulle vilja se mycket mer av; hon har rest runt och tittat på odlingstraditioner i olika länder, från klassiska trädgårdsland som England och Frankrike till mer överraskande val som Ryssland och Tanzania. Jodå, hon har också ett avsnitt om vårt eget Sverige.

Det jag saknar är mer utförliga beskrivningar av vad man gör med växterna när det är dags för skörd. Eftersom många av dem kommer från ställen med mattraditioner man har svårt att känna till finns risken att man står med en ystert växande planta och undrar
"Och vad gör jag nu?"
I värsta fall kanske hela rasket hamnar på komposten eftersom man inte lagade till läckerheten på rätt sätt när man smakade. Får man önska sig en trädgårdsbok kombinerat med kokbok nästa gång Lena Israelsson sätter sig vid datorn?

Precis som jag sa i början är den här boken full med gör det själv beskrivningar som är lätta att föja och många vackra bilder på blommor och grönsaker. Många av de växter hon beskriver går också att odla inomhus.Min önskelista för testodling utökades med hela tjugsju växter i ett svep. I avsnittet om Turkiet beskriver hon också en turkisk metod för att odla i kruka. Även om det faller utanför den här bloggen kan jag ju nämna att alla växter går att odla utomhus i vårt nordiska klimat, och varje avsnitt innehåller en eller flera gör-så-här beskrivningar över användbara odlingsmetoder. Det är till och med så att jag blir sugen på att skaffa kolonilott, jag med min avsky för ogräsrensning i uppländsk lera.

"Jordens täppor"
Lena Israelsson (C) 2002
ISBN 91-46-18283-7

Nio krukor av tio möjliga.
(Den här boken kan vara svår att få tag på i bokhandeln eftersom den är en aning gammal. Försök antingen på SVAF eller i bibliotek.)

Parkettodling, litet eftertanke

Heh, Parkettodlaren har blivit utsedd till veckans Uppsalablogg på bloggen "Livet i en lagom stor stad" (Uppsalaliv). Jag är hedrad, och det kan vara på sin plats att summera experimentet så här långt.

Min första och största fiende har egentligen inte med odling att göra, den heter uttråkning. Ni vet, plötsligt får man en dipp i intresset och börjar ägna sig åt annat. Jag har fått en allvarlig sådan den här perioden. Den berodde på heltidsjobb och sjukdom, men det kan lika gärna vara ett trängande behov av att spela dragspel, lära sig cymriska eller dricka alkoholfria paraplydrinkar. Sådana dippar är en av orsakerna till att jag bara har självvattnande krukor och gärna använder långtidsverkande gödningspellets. Då är åtminstone grundbehoven täckta.

Och hur klarade mina odlingar dippen? Hyfsat, får jag säga. Mina småplantor av smultron och isört dog uttorkningsdöden, resten lyckades jag omplantera och de lever nu okej liv. De krasseplantor jag satte ut på balkongen för en ojämn kamp mot penseerna de delar kruka med, men de är å andra sidan friskast av alla plantor. Krassen inomhus hör till dem som drabbats av trips och nu sprejas med såpa.

Jag har också börjat experimentera med mindre krukor - även om jag fortfarande bygger dem av plastbyttor från IKEA (blir billigare). De backar ni ser på de flesta av mina bilder är dimensionerade för rotodling - morötter, rova och jordmandel bland annat. Inomhus är det dock bladgrönsaker som funkar bäst, och de kräver inte lika stort jorddjup. Frågan är för övrigt om jag någonsin kommer att ha tålamod att vänta ut en majroveplanta tills den har en rotknöl. Hur snabbväxande de än må vara tar de tid på sig. Nu senast var den största rot jag drog upp fingertjock. Morötterna gick det bättre med.

Två saker har visat sig vara viktiga; noggranna anteckningar och petimätrisk hygien. När det gäller anteckningar ser jag alltid framför mig att jag skaffar en klassisk bok med svarta vaxdukspärmar och för data i den med blått bläck och snirklig skrivstil. Eftersom jag känner mig själv ser verkligheten betydligt mer prosaisk ut; jag skriver viktiga uppgifter med spritpenna på frystape och klistrar fast remsorna direkt på krukan. Det får min odling att se ut som en experimentodling och jag har funderat länge på ett sätt att få dessa plastbyttor att se trevliga ut. Planen involverar tyg matchat till gardinerna (som jag också ska sy), kardborreband och att jag ska få tummen ur...



När man odlar inomhus odlar man snarare under förhållanden som liknar växthus än trädgårdsodling. Ni kanske vet att man ska skura ett växthus från golv till taknock åtminstone en gång om året? Det är för att tvätta bort alla möjliga svampsporer och ohyreägg som ligger i skrymslen och vrår. Kanske är det bra att göra något liknande runt sina inomhusodlingar? Jag har i alla fall skurat fönstret vid min drabbade odling med såpa, och tänker göra det några gånger till. Det var längesedan jag hade en helt problemfri odling, så det ska bli intressant hur det blir efter denna insikt.

Viktigaste insikten är kanske att ingenting är någon som helst katastrof. Man får börja som en total amatör, och fortsätta vara en total amatör tills man känner sig beredd att prova högre kunskap. Man får också ta denna högre kunskap i hur små portioner som helst och ta hur god tid på sig som helst. Ser man bara till att växtgerna har tillräckligt med vatten växer det mesta.

Hmmm... trips

Trips är inte skoj - jag sprutar de värst angripna växterna med såpvatten, men jag börjar misstänka att de finns på alla mina odlingar. De trivs i torra miljöer, så jag har börjat springa runt med en blomspruta och spreja dem med vatten då och då under dagen. Jag känner mig som en gammal tant, ni vet de som har perfekta blommor (dock oätliga), som bara ger dem den bästa näringen och som blankar bladen. Å andra sidan är det värt det om jag slipper såpa på fler grönsaker.

En lycklig dag

Min tripsangripna odling. Här har jag just besprutat med såpvatten och håller på att rensa bort de mest angripna bladen.

Jag har haft ett ryck idag. Jag har inte bara steriliserat sju liter lecakulor (och jag gjorde det utan att bränna ner huset, jay!), jag har också diskat ur två plastbackar med såpa, rengjort ett fönster och kokt min brudslöja. (Brudslöjan är av prima nylonväv och ligger vanligtvis till skydd mellan jorden och lecan i mina självvattnande krukor.) Dessutom har jag sprutat min krasse/jordmandel/portlakodling mot trips. Egentligen hade jag hoppats hinna med nysådd i backarna också, men jag fick vika mig för att det blivit kväll.

Man har kommit upp på en högre nivå i sitt odlande när man känner igen fler skadedjur än bladlöss och dessutom tar sig besväret att bekämpa dem. Det var en märklig känsla att tänka
"Vänta nu, blanka utsugna bladpartier... är inte det trips?"
Jag tog en titt på undersidan av ett utsuget blad, och nu när jag visste vad jag skulle titta efter hittade jag direkt minimala cigarrformade djur. En rask tripp till min lilla uppslagsbok om skadedjur ("Skadegörare i trädgården" Boel Sandskär) bekräftade misstanken. Jag hade rätt! Jag kunde något! Spooky....

I morgon ska jag plantera en ny back med vanliga grönsaker - lök, morot och majrova har jag bestämt mig för - om inget kommer emellan. Man kan aldrig så noga veta när man lever med en skäggig karl och en tvååring.

En rökare

Just nu håller jag på att fräschar upp mina odlingar efter att de stått övergivna medan jag slagits med ögoninflammationer och influensor. Då och då stannar jag till och frågar mig själv om jag verkligen varit så sjuk. Min försådd som jag berättade om för några veckor sedan blev jag till slut tvungen att hantera desperat; en del av krassen och jordmandeln planterades i samma kruka och samma jord som morötterna och majrovorna växte i förut. Så ska man inte göra har jag fått veta, och nu har jag lärt mig varför. Ohyra som bodde på portlaken, eller måhända någon sjukdom som fått fäste i jorden, har gett sig på alla växterna. Krassens blad är alldeles knurvliga och har torra, utsugna partier. Först nu börjar jag bli så pass frisk att jag funderar på om jag inte borde spruta dem med någonting - eller i alla fall ta reda på vad problemet är.

Tyvärr är jag inte sammanhängande än, och orsaken är mina glasögon. De är sexton år gamla. Eftersom mitt sista par linser blev nedsmittade med ögoninflammation är jag tvingad att använda mina brillor - och de är mycket svagare än vad jag behöver. Min hjärna måste alltså lägga större delen av sin kraft på att tolka de bilder som levereras till den, och mindre kraft blir kvar till att tänka. De senaste dagarna har varit fulla av duh!-ögonblick. Till exempel har jag förlorat trettiofem kronor på att betala dubbla bussbiljetter.

Men värst var ändå när jag räddade en gammal ugnsform ur metallåtervinningen. Ni vet; man behöver nån form av behållare om man vill sterilisera jord, och jag har alltid tyckt att det känns fel att använda kastrullerna vi lagar mat i, eller köpa nytt. Så när jag hittade en ugnsform i metallbingen tänkte jag "Bingo! Den här tar jag!"

Och jag behöver inte skämmas för att använda den här. Teflonlagret på insidan har blivit omsorgsfullt uppskuret när någon delade kaka, utsidan är i bättre skick, men hur har en metallform kunnat bli så bucklig innan den slängdes? Vad har man gjort? Klämt den i en dörr upprepade gånger? Hoppat på den? Kört över den med en bil? Svaret är förmodligen att man har gjort allt detta och litet till, men sånt kan jag aldrig säkert veta.

Med formen följde en massa äckligt guck. En vända i diskmaskinen tar död på det mesta (diskmaskinsmedel är extremt frätande) så jag oroade mig inte för just den. Däremot gick jag och torkade bort alla fläckar jag gjort med mina nedguckade händer, och sedan kändes det inte roligt att använda disktrasan mer. Så rådig kvinna finner snart en metod; jag beslutade att koka den.

Jag har räddat en gammal kastrull just för att kunna koka disktrasor i. Den åkte nu fram, i med vatten, en gnutta diskmedel och trasan. Sen satte jag hela härligheten på spisen på högsta temperaturen och mig själv framför datorn...

En timme senare vaknade jag ur min datorkoma av att det luktade brandrök. Först varnade jag maken och sedan gick jag ut i köket för att ta nya näsdroppar (och bättre kunna lukta mig till var röken kom ifrån). Jag behövde inte lukta. Där framför mig stod en kastrull, helt tom på vatten men med en förkolnad trasa som glödde hotfullt emot mig.

Duh!

På tisdag ska jag till optikern, och sedan får jag vänta en vecka på mina nya linser. Under tiden försöker jag undvika trädgårdsodlandets mer eldfängda göromål. Fast i morgon ska jag sterilisera lite lecakulor - ni som kan; be för mig.

Podcast som ögonfröjd

Tänk vad podcastar är bra! De senaste dagarna har jag haft en svår ögoninfektion. I stort sett har jag bara kunnat ligga ner och blunda. Så jag bad maken ladda ner årets program av Odla i P1 så att jag åtminstone kunde lyssna på något. Och jag lyssnade.

Och lyssnade.

Och innan jag visste ordet av hade jag hoppat upp från soffan och planterat den nya örtagården. Inte en minut försent eftersom de stackars plantorna stått i sina plastpåsar i några dagar (jag köpte dem precis innan jag blev sjuk). Tyvärr betyder detta att en del plantor inte mår så bra, men jag är ändå glad att jobbet blev gjort. Jag satte till och med prydliga etiketter på lådan som daterade både när växterna planterats, vilka de var, när jag gödslat och att jag glömt att göra en fördjupning i lecalagret. Det sista retar mig, det betyder nämligen att den självvattnande krukan inte kommer att fungera som den ska. Jorden i den fördjupningen ska fungera som en veke som suger upp vatten till resten av mullen. Jag låter ändå krukan stå ett tag för att se hur det går.

Det som var roligt var att använda den nya jorden. "Änglamarks balkonglådejord" är det nuvarande märket, och den kändes annorlunda mot den såjord jag fått nöja mig med tidigare. Den var lenare att ta i och hade bättre textur. Jag är spänd på att se om resultatet blir annorlunda. Till denna jord lade jag en pellets "Osmocote tabs" per planta. Än så länge har jag ingen maskkompost, så jag får nöja mig med detta.

Den snälla doktorn har för övrigt försett mig med ögondroppar. I fortsättningen lyssnar jag på Odla medan jag petar i krukorna.

Vad är väl en ros...

Ack! Min kära Polstjärna hålller på att dö för mig. Det jag trodde var resultgatet av för dålig vattning är nog egentligen resultatet av ohyra, sjukdom eller för trång kruka. Hur jag än gödslar och vattnar torkar fler och fler av grenarna och knopparna. Det finns knappt något levande kvar på den. Nu ångrar jag tilltaget att plantera penséer i samma kruka, för de är så söta där de står. Måste jag nu riva upp dem bara för att sätta en ny ros? Definitivt. Jag gruvar mig och skyller än så länge på att vi inte har råd att skaffa en ny ros.

En ny ros kostar i och för sig inte ens hundra kronor, men vem tror att jag ska lyckas ta mig till en plantskola och bara köpa en ros?

Och så var man en i ledet då...

Polstjärnan kämpar på, trots att den lidit svårt av uttorkning. Penseerna ser bra ut.

Jag har inte uppdaterat den här bloggen på länge. Det beror på att jag fått Andra Saker Att Göra I Mitt Liv (tm). Ett heltidsjobb stjäl mycket tid från det man trodde var hobbytiden; matlagning, barnpassning, städning, tvättning - allt ska in på de få timmar man har över. Mina blommor har lidit, och vissa av de självvattnande krukor jag så ömt färdigställde är nu en sorglig syn. Jag vill ändå inte ge upp projektet; att ha heltidsjobb är en del av de flestas vardag, och jag vill att inomhusodling ska vara möjligt för alla. Det jag funderar mest på just nu är alltså hur man ska kunna klämma in odlingen i den grå vardagen.

En annan sak som uppmuntrar mig att fortsätta är alla de trevliga kommentarer jag fått medan jag varit borta. Jag får tacka alla som velat rädda min salvia och basilika med diverse recept och förslag om frysning. Kruxet med en överaktiv gröda i inomhusodling är dock att man (förhoppningsvis) har tillgång till den året runt. Börjar man spara på överskottet kommer man snart att drunkna. När jag planterar nya örtagårdar så kommer jag att anpassa mängden av både basilika och salvia bättre efter behovet. Jag kommer till exempel att lägga till en del klassiska kryddor som dill, gräslök och persilja. Exotiska kryddor är roliga, men jag vet aldrig vad jag ska göra med dem när de väl vuxit upp, så jag har lärt mig den hårda vägen att vanligast är bäst.

Alla dessa veckor...

Som ni säkert märkt har jag inte postat på en vecka, och det har sina rutiga skäl. Förra veckan var veckan från helvetet. Jag har börjat på ett nytt jobb, ett mycket trevligt jobb som verkar lovande, så det var inte problemet. Problemet låg i att min son blev sjuk och höll mig vaken på nätterna. Tänk vad snabbt man kan glömma hur mosig man blir utan ordentlig nattsömn. Det blev till och med så illa att jag glömde vattna min försådd och alla små plantor låg som kokta spagetti över sålådorna. Jag vattnade på dem i alla fall, och se; de flesta reste sig igen.

Andra växter har frodats medan jag vände ryggen till. Basilikan till exempel. Den är nu så stor att nästa omgång pesto kommer att bli dubbelt så stor - dvs. två (2) liter. Jag kommer att gräva upp den ur sin låda och ersätta den med gräslök och persilja, sanna mina ord! Nu har jag pesto för ett år framöver.

Till salvian har jag ett trevligt recept som nog kommer att hålla den i schack. Det kallas för "Icelandic chicken" och är ett rekonstruerat medeltidsrecept (de av mina läsare som är medeltidsnördar kommer nog att känna igen Cariadocs kokbok, är man både mat- och medeltidsintresserad kommer man förr eller senare att stöta på den när man surfar på nätet).

De större utmaningar som ligger närmast är att dels plantera om min försådd - som ni redan vet har jag omplanteringsfobi, dels att skaffa maskkompost. Det sistnämnda är lite som att skaffa katt; den ska skötas och matas och man måste ta hand om avföringen. Tack och lov att den inte har päls också, maken är pälsallergiker.

Om ni känner en liten doft....

En av orsakerna till att jag ville ha en citrusbuske inomhus är att den luktar så gott när den blommar. Vi gav svärmor en och den parfymerar hela lägenheten med en doft av apelsiner och jasminte. När det sedan började lukta flytgödsel kring min calomondin, dvs. min citrubuske från trädgårdsmässan, blev jag därför litet förvånad.

Först trodde jag att det var jordbruken i närheten som låg bakom. I Uppsala är det aldrig långt till en åker som besprutas med flytgödsel, särskilt inte på våren. Sedan började jag fundera över det faktum att doften bara kändes på en begränsad plats. Sist började jag leta, och hittade en blyg blomma under ett blad.

Den luktar mycket riktigt som flytgödsel, fast bättre. Som om flytgödsel vore den onda tvillingen till en doft och den doften vore calomondin. Jag känner mig tvehågsen, men föredrar att ta blomman som ett smicker; någonting gör jag rätt i alla fall. Om jag fortsätter i den här stilen kommer jag snart ha ett antal nya citrusfrukter att göra marmelad av.

I mina sålådor har nu slingerkrassen kommit upp, och månadsmultronen är på god väg. Snart är hela samlingen uppe och fast i tråkfasen.

Den första salladen

Från vänster till höger; morotsblast, trädgårdsportlak och majroveblast

När jag startade det här experimentet hade jag en bild av prydliga krukor på rader, med olika grönsaker i som snällt växte till lagom storlek och liksom stannade där. När jag sedan kände för det skulle jag plocka mig en sallad, eller kanske en ruska jordmandlar för att förse min familj med hälsosamma grönsaker och mina vänner med allergivänliga kulinariska läckerheter. När jag kände för det, alltså.

Det hela utvecklar sig mer och mer till att fungera så här:
"Åh HerreGud! Basilikan/majrovan/trädgårdsportlaken/moroten begär snart rösträtt! Vi måste äta en sallad innan de växer oss ur huset."
Därav dagens sallad.

Det blev lite mycket majroveblad - de är håriga och passar nog bättre i tillagat skick ("som spenat" alltså...). Sonen gjorde fula grimaser. Jag var förberedd och blandade upp min sallad med riset, och fick en sorts salladsrisotto som var oväntat mättande. Smaken var ingen höjdare dock - jag ser fram emot den dag mina krasseplantor växt sig så stora att jag kan tulla på dem. Och kanske att jag skulle dra upp litet mer portlak - och litet morotsblast till är inte heller så dumt. Isörten ska bli intressant att prova när den kommer igång. Sen kan man ju plantera litet smultronspenat....

Om ni någonsin läser en artikel om en lägenhet i Uppsala som fått sina rutor sprängda av en gallopperande djungel, då är det min det handlar om.

Morot med mersmak...

Så kom då artikeln, och jag fick chansen att återse min egen dubbelhaka. Maken och jag håller just på att diskutera hur vi ska gå ner i vikt den här gången (vi blev guldmedlemmar i Viktväktarna för tre år sedan - sedan blev jag gravid...). Viktångest åsido så blev reportaget bra. Jag har aldrig haft att göra med journalister förut, och var nervös för hur jag skulle ta mig ut i en annans öga, eller snarare två andra personers ögon eftersom det var en fotograf inblandad. Och det blev både en bra text och fina bilder. Ni som kommer åt att plocka upp Uppsalatidningen någonstans och vill läsa själva, gör det. Den är gratis. Själva nöjde vi oss med att ta tre ex; intresserade äldre släktingar kan ju behöva ett exemplar.

Att förgro frön i äggkartonger och restauranglådor visade sig vara en bra idé. De är lätta att hantera och att vattna - man lyfter bara ur kartongen, ger lådan en bottenskyla vatten och lägger i kartongen igen så att den får suga åt och bli genomvåt. En liten hake ligger i att det hela torkar ur väldigt snabbt, jag kommer att få vattna minst två gånger om dagen. Jag hoppas att jag snart kan skola om till större krukor och få litet mindre arbete att göra.

Frön som kommit upp sedan sist är

• Jordmandel (två av sex, måhända kommer det upp en eller två till, men en av såddmandlarna möglar definitivt)
  
• Alaska Scarlet, krasse (sex av sex)
  
• St, Clements, krasse (fem av tre - om jag kan lägger jag dubbla fröer i skålarna)
  

I veckan drog jag också upp den första moroten som verkligen såg ut som en morot - den var väl ca fem centimeter lång och svagt orangefärgad. Mycket större än så tänkte jag inte låta dem bli, dels för att jag hade för mig att späda morötter smakar bättre, dels för att det snabbar upp tiden som jag kan få skörd. Vi får se. Jag smakade på roten, och tog också några bett ur blasten eftersom jag nu lärt mig att också den går att äta. Sanningen är att blasten smakade långt bättre än moroten - som var en besk best.

Jag har nu två mysterier att lösa; varför smakar mina morötter så beskt, och varför äter vi inte morotsblast när den faktiskt smakar gott? Vad är det jag har missat?

Salvian, sådden och garderoben

Igår manikyrerade jag min salvia; jag skulle få besök av en journalist och en fotograf som ska skriva ett reportage för Uppsalatidningen - om mitt parkettodlande. Förmiddagen ägnade jag åt att se över mina planteringar för att se till att de var från sin bästa sida och uppförde sig nu när vi fick så fint besök. Journalisten och fotografen var trevliga, och det enda tråkiga var att mina frösådder inte hade kommit upp än. Nyss uppkomna frön är fotogeniska. Fotografen tog i alla fall ett kort på en av de jordfyllda äggkartongerna. (Det ska tilläggas att som varje god fotograf hade hon en sorts feedingfrenzy och tog kort på precis allt som kunde vara ett lämpligt motiv och som inte gjorde motstånd.)

Men nu var det salvian. Jag har visserligen hittat ett recept som verkar gott och som drar mycket salvia, men jag hade inte tid att laga till det med mina färska löv. (Receptet går i stort sett ut på att man dränker en kyckling i bacon och salvia och sedan bakar in den i deg.) Jag bestämde mig för att torka mitt överskott. För att torka kryddor på rätt sätt krävs mörker, torkollor och en luftig plats. Det är svårt att få plats med torkollor någonstans i en vanlig lägenhet. Kanske borde jag ha ansett mig slagen.

Men, vi har en klädkammare. Den är mörk. Kanske inte så luftig, men vi går ofta in och ut ur den (och i värsta fall får jag väl ställa mig och slå med klädkammardörren några gånger varje dag - det blir drag det!). På så kort varsel hade jag ingen möjlighet att bygga torkollor så jag band ihop salvian och en del överskottsmynta till lagom stora kvastar. Sedan lade jag ett kvastskaft på hatthyllorna i klädkammaren så att det hängde tvärs över kammarens mittgång, och i det band jag fast örterna. I morse när maken skulle hämta en ny skjorta vrålade han
"Aaarg! Jag blir överfallen av vild salvia!"
"Det råkar faktiskt vara trädgårdssalvia" svarade jag.
"Den kan väl vara vild i alla fall!"



Idag har isörten och broccolin kommit upp, och några av Alaska Scarlet visar tecken på att vakna.

Jaja, reportaget får nog fina bilder ändå.

Försådd April

Då kom jag äntligen till skott. Jag har sått en ny omgång frön. Krassen och jordmandeln skulle blötläggas, så såddrundan drog ut på tre dagar.

Den första dagen blötlade jag frön och gjorde i ordning sålådor till alla växter. Jag har upptäckt att sex äggfack ur en äggkartong passar i en sån plastmatlåda man får från restauranger när man tar takeaway - och eftersom dessa lådor har genomskinliga lock hade jag en massa små fröväxthus på ett bräde. (Vi köper ofta hämtmat, och sparar lådorna för att frysa in i, om någon undrar.) Noggrann som jag är portionerade jag upp de fröer som inte behövde blötläggas i respektive kartong och packade ner dem sin låda med märkning för både och växt och planerat såtillfälle. Isörtsfröna var försvinnande små.

Dag 2 sådde jag allt utom jordmandeln - enligt instruktionerna behövde den ett extra dygn i vattnet. Nu visade det sig också att det var ett misstag att portionera ut övriga frön innan jag sådde. Äggkartongen måste fuktas igenom innan man sår något eftersom den fungerar som ett läskpapper och snor vatten från jorden annars. Så jag fick vackert tömma ur fröna och ställa kartongen i vatten ett tag. Och hur gör man det utan att de minimala isörtfröna försvinner bland gruskornen på bordet? Jag tömde ut dem i locket, och med visst letande förlorade jag bara ett.

Försedd med en sked jag fått på Max började jag sedan portionera ut såjord i små pappersfack, därefter pilla ner fröna. De fick varsitt tunt täcke av jord över sig och sedan lade jag locket upp och ner ovanpå så att det glappade och gav det lilla växthuset ventilering. För säkerhets skull fäste jag locket med litet tejp löst fastsatt i två av lådans ändar - man kan aldrig så noga veta när man har en tvååring i huset. Märkningen som hittills suttit på locket flyttade jag ner till sidan av lådan. Frystejp tillåter sådana manövrar ibland.

Dag tre sådde jag jordmandeln. Proceduren var exakt densamma - frånsett att jag inte har så mycket av utsäde, så jag var tvungen att snåla med 'mandlarna'.

Det som såddes i denna omgång var alltså

• broccoli
  
• isört
  
• jordmandel
  
• krasse
  
  
  
  • slingerkrasse
    
  • St Clements (kompaktväxande, orange i olika nyanser)
    
  • Alaska Scarlet (kompaktväxande, röd med marmorerade blad)
    
  
  
• månadssmultron
  

Jag väntar med spänning...

Planer och pesto

Igår avverkade jag basilikan och gjorde pesto. Det blev en liter. Idag har jag ont i huvudet, eftersom jag inte tål så mycket vitlök som man får i sig när man försöker äta stora mängder pesto snabbt. Heh, jag visste mycket väl vad jag gjorde, och jag måste erkänna att det var det värt. Som tur är går pesto att frysa, och våra kompisar på knytisen idag drog i sig en hel del. De höll alla med om att om man nu måste prioritera mellan nötter och vitlök så prioriterar man vitlök.

Idag har jag suttit och planerat nästa såddomgång. Dvs. jag spred ut alla de fröpåsar jag har tillgängliga över ett bord och antecknade vilka växter som skulle sås på baksidan av ett kuvert. Jag konstaterade att jag måste dokumentera mina ansträngningar mer. Den här veckan har jag skördat mina första skördar - men jag är inte helt säker på när de såddes, och vet jag inte intervallen mellan sådd och skörd kan jag ju inte planera såddcykler och hur jag ska överlappa sådderna i de olika backarna. Nästa sådd kommer med andra ord att dokumenteras bättre - på baksidan av ett kuvert, ity att gamla kuvert är en aldrig sinande källa till papper (och dokumentation är en aldrig sinande källa till anteckningar).

Jag skrev också en liten önskelista över vad jag vill köpa från Impecta nästa gång

• Smultronspenat
  
• Sockerplanta
  
• Okra
  
• Ängsyra
  

Så får vi se om jag är snäll mot mig själv sen när studiemedlet kommer...

Moraliskt dilemma

Jag har fått ett moraliskt problem som jag inte riktigt väntade mig. Den enda stora debatt om trädgårdsarbete som jag kan minnas är huruvuda man ska använda gifter för att bekämpa ohyra och det verkar majoriteten vara överens om att man ska vara försiktig med.

Men

Jag är en av de få, kanske den enda, i Sverige som försöker odla grönsaker i stor skala inomhus. Det gör att mitt faktasökande blir intressant, jag får ofta plocka delar ur böcker och hemsidor som egentligen handlar om andra saker. Trädgårdsböcker för små trädgårdar har visat sig vara den bästa källan när jag vill läsa på svenska. Och eftersom det finns många fördelar med att läsa in fakta på sitt eget språk gör jag gärna det. Är man den enda svenska som odlar grönsaker i kruka finns det dock inte så många hemsidor att tillgå.

Däremot har jag upptäckt att det finns svenskar som odlar växter hemma, sådana växter som inte är klassiska krukväxter. De odlar droger.

Under mina faktasökningar har jag hittat åtminstone ett forum för drogodling, helt öppet och sökbart för Google. Hittills har jag konsekvent vägrat att gå in på dem. Jag är själv absolutist och så känslig för stimulantia att jag inte ens tål alla örtteer*. I allmänhet missionerar jag inte om att avstå från sprit, för det är tämligen uppenbart för mig att de flesta kan hantera drycken och då kan man väl få ta sig en nubbe eller två. Däremot är det fruktansvärt påfrestande för mig att lyssna på eller läsa ett resonemang om att droger inte är så farligt och att det är väl upp till var och en om man vill punda. Särskilt som det ofta är så att personen som för resonemanget inte är mottaglig för argument utan mest vill hamra in sin åsikt.

Som ni förstår är jag inte road av droger, och många är ju dessutom förbjudna, både att äga och odla, så vad gör jag med alla de träffar jag får på drogodlarforum? Dessa människor måste ju vara experter på att odla växter i små och mörka utrymmen. Är det inte litet onödigt att experimentera sig fram till kunskaper som redan finns och som man kan läsa sig till på några minuter?

Kanske. Jag vet inte. Jag har sett droger föröda flera människors liv, det känns som om det här är fel sätt att vinna kunskaper om trädgårdsodling.

*Jag läser alltid på paketen innan jag köper örtteer. Det finns en fördom om att örter är milda och ofarliga, men man ska komma ihåg att både opievalmo och cannabisplanta är örter - och de är bara de allmänt kända örterna med stark påverkan. Det finns många fler, särskilt bland våra vanliga kryddor.

Kuriosastadiet

Jag kan inte motstå att posta en bild på grönsaksdelen av den kycklinggryta jag gjorde i går. Allt det där gröna har växt inne hos mig. Det är fransk dragon, portlak och ett majroveblad. Det ser så fräscht ut innan man har kokat grytan och alltihop krympt ihop till spenatgröna småtrådar.

Min odling har nu nått kuriosastadiet. Jag dricker allt som oftast te på egen mynta och kommer snart att avverka skogen av basilika till förmån för hemgjord pesto. I vårt kök ligger några små hemodlade citrusfrukter, redo att bli marmelad. Eller snarare marmeladkrydda eftersom de smakar ganska bittert i sig. Salvian får jag nog torka och ge bort till vänner i små påsar - jag har alldeles för mycket av den. Det här stadiet är trevligt, men är ju långt ifrån en full försörjning för en familj. Nu kan jag i alla fall räkna på hur lång tid det kommer ta innan jag fått ruljansen igång och kanske kan få ut fulla skördar.

Jag tror att det blir två år, osäkerhetsmarginalen har jag ingen koll på. Orkar ni hänga med så länge?

Nu börjas det...

Jag kunde inte motstå att fotografera mina små penséer i mer smickrande ljus. Förra fotot fick ett sånt fruktansvärt rödstick. Det visade sig att de inte är så mycket misstag ändå - penseer är ätbara, och har med andra ord en plats i det här huset. Jag har inte vågat smaka, dock, eftersom jag inte vet hur pass mycket gifter odlaren har använt när han drog upp dem. Om jag får en sekund över (hahaha*) kanske jag kan ringa och fråga.

Jag börjar dessutom definitivt få överflöd av en del växter som jag odlar. Basilikan kommer snart att begära rösträtt eller inhysa mimmothar om jag inte lär mig göra pesto snart. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med salvian - och till och med den franska dragonen börjar se aggresiv ut.

Och just det; tror ni jag kom mig för att verkligen skola om portlaken? Nä, jag får nöja mig med att gallra istället. Men jag behöver inte oroa mig - den går ju att använda som spenat....

*Uppmärksamma läsare har kanske märkt att bloggen hickat rejält den senaste veckan. Jag har fått jobb och håller på att anpassa mina scheman. Fem sysslor ska in på tid som räcker till tre, och jag håller på att klara det! Jay!

Prismas stora bok om Den lilla trädgården - recension

Jag erkänner; jag är inne i en period då jag köper böcker för att titta på bilderna. Den här boken är idealisk. Här finns det glimrande blommor på varje sida, och redskapen är antingen blankt nya eller estetiskt tilljordade (jag är särskilt imponerad av hur man klarar av att plantera om och gräva i jord utan att få ett uns mull på händerna). Boken är tänkt som ett uppslagsverk, och varje uppslag innehåller en pedagogisk översikt över ett arbetsmoment eller en företeelse som är knutet till en liten trädgård. Här finns extremt många arbetsinstruktioner som får nästan vad som helst att verka lätt. Trädgårdsdesign, maskkompost, krukodling, dammbygge och litet till går att klara av med hjälp av den här.

Avsnittet om krukodling är sådär. Det handlar mer om att måla korgar och klippa buxbom än att få till självvattning och vilken sorts kruka man ska ha till vad. Man får dock en liten ritning till en självvattnare och tips om vattenhållande kristaller. Mer matnyttiga saker i den genren hittar man i avsnittet om växthus. Vill man odla grönsaker inomhus ska man titta mycket på avsnitten om grönsaksodling i liten skala. De ger värdefulla instruktioner i intensivodling, som jag inte sett i andra nybörjarböcker. Som parkettodlare måste man intensivodla om man vill ha ut några mängder att tala om, så detta var verkligen en skänk från ovan. Man får också råd om hur man odlar stora grönsaker på litet utrymme, vilket är ett annat problem en parkettodlare brottas med.

Boken får 7 krukor av 10 möjliga.

Prismas stora bok om Den lilla trädgården
(Orginaltitel: The Small Garden Encyclopedia)
Red: Sue Philips
Prisma 2007
ISBN 978-91-518-4711-5

Olycksfall i arbetet...

...får jag väl kalla dem, de tre små korgarna med penséer som jag använt som dekoration på påskbordet. Visst är de söta! Och nu (naturligtvis) är jag alldeles för blödig för att kasta bort dem. Måhända planterar jag ut dem kring körsbärsträdet en tid, så får de stryka på foten när mina rügensmultron blivit stora nog att planteras ut.

Så får det bli.

Hoppas jag.

Fora för svenska trädgårdsbloggar (och engelska)

Jag förlade just en kommentar till en av mina poster. Dvs. jag publicerade den, och när jag sedan skulle svara på frågan hittade jag inte kommentaren. Joppe frågade om jag kände till några svenska fora för trädgårdsbloggar eftersom han (hon?) inte kunnat hitta några. Jag beslöt att göra om svaret till en lite post här istället.

Det finns en webplats som både tillhandahåller blogservice och ett forum för trädgårdsbloggare. Den heter

Trädgårdsblogg och Gröna sidan
(the URL is http://www.tradgardsblogg.se)

Jag har inte tittat så mycket på den, så jag vet inte om där finns något utbyte av adresser, eller platsen har ett bibliotek över trädgårdsbloggar som inte använder deras egen blogservice, men detta är det andra webstället jag skulle besöka.

Det första är
Odla.nu
(URL http://www.odla.nu)

Sveriges största forum för trädgårdsodlare. De har ännu inte en plats för trädgårdsbloggare, men jag har en känsla av att många av oss besöker stället då och då. Alltså startade jag en tråd med namnet "Trädgårdsblogg och utbyte av adresser" (den ligger i forumet under "Småprat om trädgård", besök den och kasta ner några ord om din egen blogg.)

Om du känner för litet internationellt, engelskspråkigt surfande ska du starta turen på

Garden Voices
(URL http://voices.gardenweb.com/)

Jupp, Indoor Gardener är listad där (och det är jag hedrad över), och det var också där jag startade mitt eget bloggsurfande när jag var grön på trädgårdsbloggande. Här finns en massa intressanta bloggar att läsa.

Sist men inte minst ska vi inte glömma vår första internationella tävling för trädgårdsbloggar

Mouse & Trowel Awards
(URL http://www.inthegardenonline.com/mt/)

Rosie och Simply Perfect Container Gardening - Recension

Glansiga magasin är litteraturens smågodis; de har glansiga omslag och är snabbt avklarade. Till skillnad från godis har man dem kvar även sedan man använt dem första gången, och de är inte fettbildande (särskilt inte om du går omkring medan du läser dem :-) ). När jag hittade Rosie på Nordiska Trädgårdar (som mässan heter - den har alltid varit Trädgårdsmässan för mig) beslöt jag mig för att recensera den tillsammans med en engelskspråkig tidning i ungefär samma stil.

Rosie

Jag tyckte omdelbart att Rosie var en sympatisk tidning. Den handlar mycket om odling på små utrymmen och har många artiklar om balkongodling. I tidningen jag tittat på, som också är premiärnumret, finns inte mycket om grönsaksodling inomhus - men det är också en liten hobby i Sverige....

Hm, jag ska nog maila dem och föreslå att de gör ett reportage hemifrån mig, hehe.

Nå, detta är en tidning av den hjälpsamma sorten. Här får vi både ritning på hur man bygger sin egen blomlåda - en stor sak för en hel blomrabatt, och instruktion i hur man odlar sin potatis både i hink och ute. Eftersom jag är en bläddrare som mest hämtar inspiration från bilderna är jag petig med layout och bildharmoni, och här är jag nöjd. Nu ska jag bara se till att delta i deras lotteri där man kan vinna "Känsla för jord", för den boken står högt på önskelistan. (Och det är klart att jag vinner, eller hur?)

Simply Perfect Container Gardening
Better Homes and Gardens Special Interest Publications

Det här är ett magasin från USA, och det är också av den hjälpsamma sorten. På sidan 5 hittar vi till exempel en zonkarta över USA, vilket kan vara till nytta även för oss. Trädgårdsintresset blir allt mer internationellt, och det här är en bra referenspunkt när man ska jämföra sina odlarmödor med trädgårdsvänner som befinner sig i landet på andra sidan pölen. (Själv har jag naturligtvis användning av den när jag speglar denna blog i Indoor Gardener.) Däremot är det inte ett bläddervänligt magasin på samma sätt som Rosie, och det beror på bilderna. Bildkvaliteten är en aningens dålig, vilket gör att bilderna får en gräll biton som gör det svårt att titta på dem om man har litet ont i huvudet - eller baksmälla, vilket du vill.*

Artiklarna är lika långa som i Rosie, men går mer på djupet, och jag fick slita mig lös ur mer än en av dem för att de var så intressanta. Tyvärr inget om grönsaksodling och jag är inte helt förvånad - de som odlar grönsaker inomhus verkar inte intresserade av odlingens estetiska aspekter, och detta magasin handlar mycket om estetik. Här finns många hjälpsamma tips om färgkomponering och val av ögongodis. Det enda tråkiga är att detta är en specialpublikation från Better Homes and Gardens; den kommer med andra ord ut bara en gång om året. Attans!

*Tro inte att absolutister slipper baksmälla - den får bara ett annat namn, och man har inte ens fått ha roligt för den.

Stora planer - små plantor

Detta är snart en exjulgrupp...

Det är stora saker på gång i min inomhusträdgård; jag ska plantera om för första gången. Jupp, det är sant; trots att jag odlat saker sedan jag var sju har jag aldrig planterat om förut. Jag har vaga minnen av att ha försökt och misslyckats hårt en gång, och sedan dess har åsikten att 'det är alldeles för komplicerat och besvärligt' rotat sig i mitt sinne.

En sån inställning driver mig till vansinne hos andra, så varför ska jag gå och spara på den själv? Alltså har jag bestämt mig för att plantera om mina portlakplantor när de verkar stora nog. Och de börjar nå det stadiet nu. Jag är nervös...

Jag har också insett att jag måste (flämt!) slänga en del av de växter jag har hemma. Den där julgruppen som jag för en gång skull lyckats hålla liv i måste gå till sina fäder, precis som flaskliljan jag fick av mormor när jag var tio. De tar upp värdefull plats, och går inte att äta.

Dessutom har tidningen Rosies instruktioner om hur man odlar potatis i hinkar haft underlig effekt på mig. Jag går och stirrar på tomma golvytor och funderar på hur jag omärkligt ska klämma in 14 potatishinkar i lägenheten. Potatis tar ca 14 veckor på sig att mogna, nämligen, och med 14 hinkar kan jag skörda och så en hink i veckan. Ibland vet jag inte om jag är galen eller geni...

Världens största plantskalle...

...har varit på Trädgårdsmässan i Stockholm. Jag har tyckt om trädgårdsmässor ända sedan jag var liten och blev ditsläpad av mina föräldrar. De är för mig en sorts tivolin där man kan få se allt möjligt, robba utställare på godis och plocka på sig broschyrer. Årets trädgårdsmässa får dock en svag trea på en femgradig skala. Trea blir det eftersom jag var väldigt trött, och inte riktigt vet om det bleka intrycket beror på mig eller på mässan själv.

I år kunde jag förstå de som tycker att det är för litet växter på trädgårdsmässor. Det var väldigt mycket trädgårdsredskap, bubbelpooler och designnipper. Det gjorde mig otålig, eftersom jag var där för växternas skull - men jag måste erkänna att det mesta som salufördes faktiskt skulle användas i trädgården. Mitt stora klagomål är att arrangören valt att lägga alla trädgårdsföreningar i en egen liten sal. Om odlarföreningarna och de övriga utställarna hade blandats jämnt hade mässan blivit långt mer tilltalande. Mer odlargnista bland bubbelpoolerna och gummiskorna.

Bjudgodiset var det dåligt med den här gången, och eftersom jag ansträngde mig att inte köpa upp en massa fröpåsar - Impecta hade en stor monter där, slog min köplusta över i magasinsinköp istället. Av någon anledning hittade jag inte Allt om Trädgårds monter, utan lyckades stryka kring Hus & Hems flera gånger - jag var som sagt litet trött, och de hade en morgonrock som lockade. Däremot hittade jag Rosie, ett nytt odlingsmagasin som verkar lovande.

Och visst fanns det många intressanta växtåterförsäljare. Holländarna (två olika företag) hade två stora montrar. Ett folk som är känt för sin handel och sin trädgårdsolding - jag borde inte ha blivit förvånad. Lite impad blev jag dock av att de tog så allvarligt på sin uppgift att de till och med lärt sig svenska. Impecta visade sin storhet, även om de inte hade med sig sina fröpåsar för knölvial. Jag hittade ett annat företag i en monter som Ann, mitt sällskap, förklarade vara en sorts Impecta för snobbar, men de hade inte knölvial, inte heller fröer.nu som stod med en stor monter Thompson & Morgan fröer, och det var lika illa hos lord Nelson som bor i Småland (och inte i Skåne som Weibulls gör).

Det som imponerade på mig mest var dock alla odlarföreningar som fanns. De fyllde som sagt en egen liten sal. I Sverige har vi en rosförening, en pelargonförening, en fuchsiaförening, en koikarpsförening, en chilipepparförening, en örtodlarförening, två föreningar för ekologisk odling, två föreningar för odlare i största allmänhet och en förening för koloniträdgårdsodlare som alla lyckades ställa upp montrar i en rikstäckande trädgårdsmässa (nåja, det faktiska upptagningsområdet för den är väl ca fyra miljoner människor). Med tanke på att jag säkert inte lyckats ta med alla föreningar som hade monter, och att vi är nio miljoner människor i det här landet så kan jag bara säga det som jag många gånger sagt förut; vi är ett genomförenat folk.

"Har jag alltid varit sån att jag letar efter saker som inte finns?" frågade jag Ann när vi avverkat ännu en återförsäljare som inte hade knölvial.
"Jag försökte förklara det för min kollega" svarade hon "Vi två är sådana att vi inte bara köper en tulpan - nej, vi köper en speciell sorts gul och rödspräcklig tulpan..."
"...som i rakt nedstigande led är släkt med den tulpan som startade tulpanfebern i Holland" fyllde jag i.
"Precis, och är det så att några av spräcklorna sitter fel, så förklarar vi det för alla som vill höra på."
Jodå, där fångade hon oss båda i ett nötskal. Och när jag sent omsider lyckades ta mig ut från mässan, och påbörjade resan hem med tom plånbok, en massa tidningar, några fröpåsar och en rosengeranium i påse, samt en gigantisk citrusplanta i famnen (jag droppade små apelsiner efter mig hela vägen mellan Stockholm och Uppsala), så kändes det som som jag kommit ut från ett tjugofyratimmarsparty, och jag kunde inte låta bli att tänka
"Var det här en så god idé? Egentligen?"