Det blev inte så mycket gjort idag...

Idag har jag flyttat mitt ena försåddsväxthus till en ljusare plats.

Första skörden av intressanta hemsidor

Jodå, jag har surfat tidigare också, men tidigare har jag mest samlat på hemsidorna i min bokmärkeslista. Nu har jag äntligen gått igenom dem, och lagt till några nya. I och med att jag letar saker som ska vara till nytta har jag än en gång tänkt igenom vad jag vill med mitt odlande. Det första kravet är att det ska vara så lite tjafs som möjligt. "Tjafs" är i det här fallet saker som nya och komplicerade odlingssätt, alltför komplicerade odlingskärl och odlingsmedier.

Hm, jag borde nog formulera det där positivt. Okej; parkettodling ska vara enkelt, utgå från kunskap man redan har och man ska i större delen av fallen kunna använda saker man har hemma.

Detta krav fällde den här hemsidan Greenpine lane som användet hydro- och aerokultur under LEDljus (lampor som använder dioder istället för glödtråd). Den är också svår att läsa, men jag har med den ändå, för det är tröstande att se att man kan odla så avancerat med så pass enkla medel. Och vem vet, den dag vi äntligen köper den där gigantiska innerstadslägenheten kanske jag viker ett rum för sådana odlingar.

Den här sidan var mycket bättre; Container Vegetable Gardening. Någon som verkligen kan det här om odling har skrivit en kort text (jodå! ni anar inte hur låååånga de kan bli) om hur man startar grönsaksodling i krukor. Även om texten riktar sig till nybörjare så är den bra för halverfarna odlare som jag; den är en liten fusklapp att ha när kunskaperna behöver repeteras. Särskilt användbar är den lilla tabellen längst ner som listar jordbehovet för olika växter. Ett litet ord om måtten bara, en tum (inch) är ca 2,5cm, och en us gallon är ca 3,8 liter, så har ni en chans att omsätta uppgifterna i vettiga mått.

Den sista hemsidan är en favorit Container Gardening: Plant and Grow Tomatoes in a Small Space for Healthy, Nutritious Meals. Den handlar om att odla tomater i krukor. Även om jag inte är en vän av tomater så får jag här litet tips om högavkastande sorter - något som är högvilt för parkettodlare. Tomater tillhör nattskattafamiljen och är giftiga i allt utom bären, så jag tror att detta blir en planta som får bo i mitt arbetsrum.

Parkettodling, litet eftertanke

Heh, Parkettodlaren har blivit utsedd till veckans Uppsalablogg på bloggen "Livet i en lagom stor stad" (Uppsalaliv). Jag är hedrad, och det kan vara på sin plats att summera experimentet så här långt.

Min första och största fiende har egentligen inte med odling att göra, den heter uttråkning. Ni vet, plötsligt får man en dipp i intresset och börjar ägna sig åt annat. Jag har fått en allvarlig sådan den här perioden. Den berodde på heltidsjobb och sjukdom, men det kan lika gärna vara ett trängande behov av att spela dragspel, lära sig cymriska eller dricka alkoholfria paraplydrinkar. Sådana dippar är en av orsakerna till att jag bara har självvattnande krukor och gärna använder långtidsverkande gödningspellets. Då är åtminstone grundbehoven täckta.

Och hur klarade mina odlingar dippen? Hyfsat, får jag säga. Mina småplantor av smultron och isört dog uttorkningsdöden, resten lyckades jag omplantera och de lever nu okej liv. De krasseplantor jag satte ut på balkongen för en ojämn kamp mot penseerna de delar kruka med, men de är å andra sidan friskast av alla plantor. Krassen inomhus hör till dem som drabbats av trips och nu sprejas med såpa.

Jag har också börjat experimentera med mindre krukor - även om jag fortfarande bygger dem av plastbyttor från IKEA (blir billigare). De backar ni ser på de flesta av mina bilder är dimensionerade för rotodling - morötter, rova och jordmandel bland annat. Inomhus är det dock bladgrönsaker som funkar bäst, och de kräver inte lika stort jorddjup. Frågan är för övrigt om jag någonsin kommer att ha tålamod att vänta ut en majroveplanta tills den har en rotknöl. Hur snabbväxande de än må vara tar de tid på sig. Nu senast var den största rot jag drog upp fingertjock. Morötterna gick det bättre med.

Två saker har visat sig vara viktiga; noggranna anteckningar och petimätrisk hygien. När det gäller anteckningar ser jag alltid framför mig att jag skaffar en klassisk bok med svarta vaxdukspärmar och för data i den med blått bläck och snirklig skrivstil. Eftersom jag känner mig själv ser verkligheten betydligt mer prosaisk ut; jag skriver viktiga uppgifter med spritpenna på frystape och klistrar fast remsorna direkt på krukan. Det får min odling att se ut som en experimentodling och jag har funderat länge på ett sätt att få dessa plastbyttor att se trevliga ut. Planen involverar tyg matchat till gardinerna (som jag också ska sy), kardborreband och att jag ska få tummen ur...



När man odlar inomhus odlar man snarare under förhållanden som liknar växthus än trädgårdsodling. Ni kanske vet att man ska skura ett växthus från golv till taknock åtminstone en gång om året? Det är för att tvätta bort alla möjliga svampsporer och ohyreägg som ligger i skrymslen och vrår. Kanske är det bra att göra något liknande runt sina inomhusodlingar? Jag har i alla fall skurat fönstret vid min drabbade odling med såpa, och tänker göra det några gånger till. Det var längesedan jag hade en helt problemfri odling, så det ska bli intressant hur det blir efter denna insikt.

Viktigaste insikten är kanske att ingenting är någon som helst katastrof. Man får börja som en total amatör, och fortsätta vara en total amatör tills man känner sig beredd att prova högre kunskap. Man får också ta denna högre kunskap i hur små portioner som helst och ta hur god tid på sig som helst. Ser man bara till att växtgerna har tillräckligt med vatten växer det mesta.

En lycklig dag

Min tripsangripna odling. Här har jag just besprutat med såpvatten och håller på att rensa bort de mest angripna bladen.

Jag har haft ett ryck idag. Jag har inte bara steriliserat sju liter lecakulor (och jag gjorde det utan att bränna ner huset, jay!), jag har också diskat ur två plastbackar med såpa, rengjort ett fönster och kokt min brudslöja. (Brudslöjan är av prima nylonväv och ligger vanligtvis till skydd mellan jorden och lecan i mina självvattnande krukor.) Dessutom har jag sprutat min krasse/jordmandel/portlakodling mot trips. Egentligen hade jag hoppats hinna med nysådd i backarna också, men jag fick vika mig för att det blivit kväll.

Man har kommit upp på en högre nivå i sitt odlande när man känner igen fler skadedjur än bladlöss och dessutom tar sig besväret att bekämpa dem. Det var en märklig känsla att tänka
"Vänta nu, blanka utsugna bladpartier... är inte det trips?"
Jag tog en titt på undersidan av ett utsuget blad, och nu när jag visste vad jag skulle titta efter hittade jag direkt minimala cigarrformade djur. En rask tripp till min lilla uppslagsbok om skadedjur ("Skadegörare i trädgården" Boel Sandskär) bekräftade misstanken. Jag hade rätt! Jag kunde något! Spooky....

I morgon ska jag plantera en ny back med vanliga grönsaker - lök, morot och majrova har jag bestämt mig för - om inget kommer emellan. Man kan aldrig så noga veta när man lever med en skäggig karl och en tvååring.

Försådd April

Då kom jag äntligen till skott. Jag har sått en ny omgång frön. Krassen och jordmandeln skulle blötläggas, så såddrundan drog ut på tre dagar.

Den första dagen blötlade jag frön och gjorde i ordning sålådor till alla växter. Jag har upptäckt att sex äggfack ur en äggkartong passar i en sån plastmatlåda man får från restauranger när man tar takeaway - och eftersom dessa lådor har genomskinliga lock hade jag en massa små fröväxthus på ett bräde. (Vi köper ofta hämtmat, och sparar lådorna för att frysa in i, om någon undrar.) Noggrann som jag är portionerade jag upp de fröer som inte behövde blötläggas i respektive kartong och packade ner dem sin låda med märkning för både och växt och planerat såtillfälle. Isörtsfröna var försvinnande små.

Dag 2 sådde jag allt utom jordmandeln - enligt instruktionerna behövde den ett extra dygn i vattnet. Nu visade det sig också att det var ett misstag att portionera ut övriga frön innan jag sådde. Äggkartongen måste fuktas igenom innan man sår något eftersom den fungerar som ett läskpapper och snor vatten från jorden annars. Så jag fick vackert tömma ur fröna och ställa kartongen i vatten ett tag. Och hur gör man det utan att de minimala isörtfröna försvinner bland gruskornen på bordet? Jag tömde ut dem i locket, och med visst letande förlorade jag bara ett.

Försedd med en sked jag fått på Max började jag sedan portionera ut såjord i små pappersfack, därefter pilla ner fröna. De fick varsitt tunt täcke av jord över sig och sedan lade jag locket upp och ner ovanpå så att det glappade och gav det lilla växthuset ventilering. För säkerhets skull fäste jag locket med litet tejp löst fastsatt i två av lådans ändar - man kan aldrig så noga veta när man har en tvååring i huset. Märkningen som hittills suttit på locket flyttade jag ner till sidan av lådan. Frystejp tillåter sådana manövrar ibland.

Dag tre sådde jag jordmandeln. Proceduren var exakt densamma - frånsett att jag inte har så mycket av utsäde, så jag var tvungen att snåla med 'mandlarna'.

Det som såddes i denna omgång var alltså

• broccoli
  
• isört
  
• jordmandel
  
• krasse
  
  
  
  • slingerkrasse
    
  • St Clements (kompaktväxande, orange i olika nyanser)
    
  • Alaska Scarlet (kompaktväxande, röd med marmorerade blad)
    
  
  
• månadssmultron
  

Jag väntar med spänning...

Moraliskt dilemma

Jag har fått ett moraliskt problem som jag inte riktigt väntade mig. Den enda stora debatt om trädgårdsarbete som jag kan minnas är huruvuda man ska använda gifter för att bekämpa ohyra och det verkar majoriteten vara överens om att man ska vara försiktig med.

Men

Jag är en av de få, kanske den enda, i Sverige som försöker odla grönsaker i stor skala inomhus. Det gör att mitt faktasökande blir intressant, jag får ofta plocka delar ur böcker och hemsidor som egentligen handlar om andra saker. Trädgårdsböcker för små trädgårdar har visat sig vara den bästa källan när jag vill läsa på svenska. Och eftersom det finns många fördelar med att läsa in fakta på sitt eget språk gör jag gärna det. Är man den enda svenska som odlar grönsaker i kruka finns det dock inte så många hemsidor att tillgå.

Däremot har jag upptäckt att det finns svenskar som odlar växter hemma, sådana växter som inte är klassiska krukväxter. De odlar droger.

Under mina faktasökningar har jag hittat åtminstone ett forum för drogodling, helt öppet och sökbart för Google. Hittills har jag konsekvent vägrat att gå in på dem. Jag är själv absolutist och så känslig för stimulantia att jag inte ens tål alla örtteer*. I allmänhet missionerar jag inte om att avstå från sprit, för det är tämligen uppenbart för mig att de flesta kan hantera drycken och då kan man väl få ta sig en nubbe eller två. Däremot är det fruktansvärt påfrestande för mig att lyssna på eller läsa ett resonemang om att droger inte är så farligt och att det är väl upp till var och en om man vill punda. Särskilt som det ofta är så att personen som för resonemanget inte är mottaglig för argument utan mest vill hamra in sin åsikt.

Som ni förstår är jag inte road av droger, och många är ju dessutom förbjudna, både att äga och odla, så vad gör jag med alla de träffar jag får på drogodlarforum? Dessa människor måste ju vara experter på att odla växter i små och mörka utrymmen. Är det inte litet onödigt att experimentera sig fram till kunskaper som redan finns och som man kan läsa sig till på några minuter?

Kanske. Jag vet inte. Jag har sett droger föröda flera människors liv, det känns som om det här är fel sätt att vinna kunskaper om trädgårdsodling.

*Jag läser alltid på paketen innan jag köper örtteer. Det finns en fördom om att örter är milda och ofarliga, men man ska komma ihåg att både opievalmo och cannabisplanta är örter - och de är bara de allmänt kända örterna med stark påverkan. Det finns många fler, särskilt bland våra vanliga kryddor.

Stora planer - små plantor

Detta är snart en exjulgrupp...

Det är stora saker på gång i min inomhusträdgård; jag ska plantera om för första gången. Jupp, det är sant; trots att jag odlat saker sedan jag var sju har jag aldrig planterat om förut. Jag har vaga minnen av att ha försökt och misslyckats hårt en gång, och sedan dess har åsikten att 'det är alldeles för komplicerat och besvärligt' rotat sig i mitt sinne.

En sån inställning driver mig till vansinne hos andra, så varför ska jag gå och spara på den själv? Alltså har jag bestämt mig för att plantera om mina portlakplantor när de verkar stora nog. Och de börjar nå det stadiet nu. Jag är nervös...

Jag har också insett att jag måste (flämt!) slänga en del av de växter jag har hemma. Den där julgruppen som jag för en gång skull lyckats hålla liv i måste gå till sina fäder, precis som flaskliljan jag fick av mormor när jag var tio. De tar upp värdefull plats, och går inte att äta.

Dessutom har tidningen Rosies instruktioner om hur man odlar potatis i hinkar haft underlig effekt på mig. Jag går och stirrar på tomma golvytor och funderar på hur jag omärkligt ska klämma in 14 potatishinkar i lägenheten. Potatis tar ca 14 veckor på sig att mogna, nämligen, och med 14 hinkar kan jag skörda och så en hink i veckan. Ibland vet jag inte om jag är galen eller geni...

Hur man gör en självvattnande kruka

När man är lika tankspridd som en universitetsprofessor får man vara glad om man kommer ihåg att vattna en gång i månaden. Självvattnande krukor har räddat många plantor i vårt hem. Men de är dyra, särskilt i de storlekar som jag behöver. Alltså har jag börjat göra egna.

Detta behövs.

Plastback (här använder jag plastlådan FLAJ från IKEA)
Lecakulor
Nylonväv eller nylontyll
Plaströr
Jord

Kolla upp att underlaget tål stora tyngder innan du ställer ut alltför många självvattnande krukor på det. En kruka av den sort som tillverkas här nedan väger tjugo kilo.



1 Börja med att hälla ett lager lecakulor i botten på backen. Det ska vara minst sju centimeter tjockt. Gräv en grop i mitten så att en del av jorden kommer att hamna i vattentanken. Denna del fungerar som veke och suger upp vattnet till resten av mullen.



2 Kapa plaströret i lagom längd och såga upp en "port" i ena änden, detta för att vattnet lättare ska kunna rinna ut i tanken. Lagom längd är när röret når från botten upp till eller en centimeter ovanför kanten på krukan.



3 Ställ röret med portänden nedåt i lecaculorna så att det står rätt upp, i närheten av backens hörn är bra, då förlorar du minst odlingsutrymme. Det gör ingenting om det råkar hamna några kulor inuti.



4 Ta en bit nylonväv och täck lecakulorna och sidorna på backen med den. Den förhindrar att jorden trillar ner bland kulorna och ska vara gles nog att släppa igenom vatten. Du behöver inte sy väven i någon speciell form, det räcker med att klippa till en generös fyrkant ungefärligt anpassad efter backen.



För att få röret att passa in i väven klipper du ett långt snitt i ena hörnet på fyrkanten och slår snibbarna kring röret.

Anledningen till att du ska ta nylonväv är att du kan ha maskägg i jorden. Dessa kläcks och blir till maskar - vilket egentligen inte är så tokigt, men de tenderar till att äta upp naturmaterial. (Och nej, du behöver inte använda lika flashigt tyg som jag gör på bilderna - det är min gamla brudslöja som nu fått ett högre ändamål. Vanligtvis använder jag brun nylontyll.)



5 Fyll nu på med jord. Ta det försiktigt i början så att du inte välter röret, när det väl är stabiliserat är det bara att ösa på. Låt jordytan stanna ca två centimeter under backens kant så att du slipper jord som smiter över kanten.



Fördelen med att använda en halvgenomskinlig plastback som jag gjort är att du ser hur mycket vatten som finns i. I den här backen rymmer magasinet ungefär två och en halv liter, vilket betyder att du kommer att vattna ungefär två gånger i veckan när det är soligt.

Grattis! Nu har du en självvattnande kruka!

Läget nu i slutet av Mars

Jag tittade häromdagen på mina portlakplantor och konstaterade att flera av dem fallit ikull. Till stora delar ser deras såddrader ut som en radda uppsalastudenter på sista April*. Bara de plantor som hamnat närmast fönstret verkade trivas.

Hmmm...

Kunde det vara fel på extraljuset? Jodå, jag behövde ingen specialapparatur för att se vad som krånglade. Det räckte med att jag satte handen under armaturen. Lampan skuggade solljuset. Visserligen är vi i slutet av Mars och solskenet kommer snart upp i tropiska mängder, men litet mer kräm vill jag ha ur en växtlampa. Jag har mig själv att skylla eftersom jag använde det rör som följde med armaturen, det är inte tänkt som växtlampa från början och har dessutom blivit ganska gammalt. Mitt nya uppdrag för inomhusträdgården är med andra ord att ge mig ut och köpa ett starkt lysande fullfärgslysrör.

Så här i slutet av Mars lägger jag utomhusodlare till min identitet. Mina växter ute på balkongen börjar vakna till liv, och jag går ut varje dag och skärskådar de olika knopparna. Jag har kanske nämnt att både myntan och lavendeln dukat under - sic transit gloria mundi. Smultronen har däremot överlevt, och behöver nu rensning och uppmuntran för att gå vidare. Plantorna har bruna bladkanter, vilket är ett dåligt tecken, men jag hoppas kunna göra något så att de rätar upp sig ändå. Det som glädjer mig mest är att mina stora växter verkar ha överlevt. Knopparna hos båda rosorna sväller, och de har snart små blad. Samma sak gäller körsbärsträdet som jag går och fingrar på varje dag. Ska jag våga hoppas på körsbär till i höst?

*Sista April firas i Uppsala med sillfrukost (nubbe obligatorisk) på morgonen, champagnegalopp nedför Carolinabacken vid lunchtid och vårbal (med tillbehör) på kvällen.

Sticklingarna från Avatar of Roses, rapport #1

Jag vet inte om bilden fångar det, men man kan se tydligt vilka sticklingar som fått gödningsmedel i vattnet. I de burkarna är vattnet litet grumligt.

Och det är ungefär det.

Jag hade hoppats på att bladen skulle bli litet grönare, och kanske att det skulle komma en och annan rot ganska snart. Det enda som händer verkar vara att jag får byta vatten ofta - och det drar jag mig för. Jag kan slå vad om att jag vaknar upp först när vattnet är mörkgrönt och det sticker upp en brun pinne ur vardera sörjan.

Jag skulle för all del kunna köpa hormonpreparat för att få rotningen att komma igång fortare... Fast när man själv har en hormonsjukdom är man medveten om hur mycket trassel hormoner kan ställa till - och då vill man inte skvätta dem omkring sig.

Vid närmare eftertanke... [lämnar datorn]

Då var det rengjort. Så svårt var det.

Det intressanta är att sticklingen som inte fått någon växtnäring faktiskt ser friskare ut än de andra två. Jag måste nog läsa på om gödning för att se om jag håller på att övergöda dem. Nå, bara nån av dem överlever och kan planteras blir jag nöjd. Doftpelargoner är bra att ha när man vill smaksätta sin sockerkaka.

Läget just nu

Och här ser vi mina små plantor, och hur de tittar på sig själv i fönsterrutan. De verkar fortfarande inte ha noterat att det finns extraljus, så jag har sänkt lampan på deras sida av fönstret. Den sneda armaturen ger vårt bibliotek en något anarkistisk look, vilket på sätt och vis kompletterar de strama bokhyllorna. Jag är ingen vän av för mycket ordning.

Idag var jag också tvungen att fylla magasinen i mina hemgjorda självvattnande krukor, så jag är överlycklig! Det betyder nämligen att de fungerar som de ska. Backen med snabbörtagården hade ett helt tomt magasin, medan såbacken hade några droppar kvar, vilket också visar att de fullväxta plantorna dricker. Jag tog risken att ge både örtagård och nysådden krukväxtnäring i vattnet, så får vi se hur det påverkar dem.

Dessutom börjar morötterna sticka upp sina hjärtblad. Jay!

Majrova Brassica rapa ssp. rapa f. majalis

Fotot heter "turnips"
Fotografen är Saidunsaid, och du hittar fler av hennes foton här.

Majrova verkar vara något av inomhusodlarens drömväxt (tillsammans med trädgårdsportlaken) - den växer snabbt och man kan äta både bladen och roten. Den vill gärna växa i lätt och mullrik jord med neutralt ph-värde, men jag misstänker att den kan växa litet var som helst. Den föredrar kallare klimat, dock, så den är vanligast på norra delen av jordklotet.

Eftersom det går att hitta tillagningstips för både blad och rot verkar bladen också vara goda. Den innehåller mycket vitamin C, samt vitaminerna B2, B1, B6 och A samt folat och niacin. Bladen är mest koncentrerade när det kommer till näring, vitaminer och dylikt, och de innehåller dessutom en inte föraktlig del protein (för att vara en sådan växt).

Nackdelen med majrovan är att den innehåller oxalsyra, som vid högt intag kristalliserar sig i kroppen orsakar olika hälsoproblem. Bekymmersamt för min egen del är att den innehåller "goitrogens" (goitrogener eller vad nu dessa kan heta på svenska) som dämpar sköldkörtelfunktionen. Har man konstaterade men obehandlade sköldkörtelbesvär ska man undvika att äta majrova. Eftersom många av våra kulturväxter innehåller både oxalsyra (spenat och rabarber) och goitrogener (de flesta kålväxter) misstänker jag att dessa nackdelar kan balanseras genom att man varierar sin kost och dricker en lagom mängd vatten (1-2 liter) varje dag.

Inom parentes sagt; har man besvär med sin sköldkörtel ska man gå till doktorn och få behandling för det. Tro aldrig, aldrig att det räcker med att ändra dieten! Obehandlade besvär är dödliga och behandlingen är många gånger både billig och bekväm. Fast jag, som har underfunktion på min sköldkörtel, kan inte låta bli att le litegrann när jag läser att choklad och mättade fetter stimulerar produktionen. Majrova stekt i äkta smör, mmmmmmmm...

Majrovans rot går att äta rå, koka i grytor och steka som egen rätt. Den blir träig om den blir för stor, så man bör skörda den innan den blir mer än 10cm i diameter. Odlar man inomhus är detta en mindre risk - jag har planerat att skörda mina första när de är stora som rädisor. Bladen kan man äta färska och de påminner då om senapskål (mer känd som ruccola) eller tillagade, och då använder man dem - surprise - som spenat.

Rymd och ljus

Nu på eftermiddagen öppnade jag mickron och hittade mjölken maken min värmt åt mig till förmiddagsfikat. Det har varit ont om sömn på sistone.

När jag känner mig så här soggig ägnar jag mig helst åt praktiskt arbete, så idag satte jag upp det extraljus som mina odlingar kräver. Det är nog i sista stund. De små portlak- och majroveplantorna har sträckt sig efter ljuset så att de nästan ligger horisontellt utmed jorden dagtid.

Sätta upp denna lampa involverade borrande, elarbete och skruvande. Jag blir alltid barnsligt stolt över att klara sånt och känner mig som en hel karl. Det hela blev ännu bättre av att min son sa en av sina första tvåordsmeningar;
"Mamma borrar."

Nu sitter jag och gottar mig över detta, och tittar ut över en inomhusodling som definitivt gått in i rymdåldern.

Småsaker...

Idag har jag gjort en del småsaker eftersom Stora och Allvarliga Studier (tm) har kommit i första rummet. Fördelen med plugg är dock att man måste upp och röra på sig ibland för att inte somna över tangentbordet. Vad passar då bättre än att tex. städa upp på balkongen. De två HOLbänkarna vi köpte på IKEA förra året började falla sönder, så jag plockade helt enkelt isär dem ordentligt och ställde resterna inomhus för att torka ordentligt (det är tänkt att jag ska sätta ihop dem till leksakslådor åt sonen - jag får nog skapa en egen blog för alla mina inredningsprojekt). Rosorna kollades upp och innehållet i HOLarna ställdes i plastbackar i väntan på bättre förvaring.

Jag har nu fått upp hyllan till extraljuset, och den har blivit pelargonhylla. Zonalpelargonen jag fått som gåva behövde vattnas och jag tittade över de sticklingar jag sparat från en sorgligen avliden "Avatar of Roses", dvs en doftpelargon som jag gillade mycket. De hade rotat sig fint, och jag borde ha planterat om dem för länge sedan. För väldigt länge sedan. Flera månader sedan faktiskt. Burken var alldeles ingrodd och ytan på vattnet hade börjat mögla. Resolut tog jag och klippte loss de friska topparna på sticklingarna och satte dem i varsin ny vattenburk. Bladen var bleka med mörkare partier kring nerverna. Illa. Jag misstänker att de tömt sig på näring, så som ett experiment tog jag och hällde två droppar flytande växtnäring i två av burkarna. Det kan betyda att jag snart får rengöra de burkarna från en massa glada alger, men förhoppningsvis kommer maten också sticklingen till del.


Efter ett tips från Colleen tog jag idag bort plasten från min såddback. Det visade sig att bara portlaken och majrovan grott - moroten ligger fortfarande under jord. Hm, måste lägga på minnet att odla morot för sig i fortsättningen. Få se om den kommer upp. Ingen skada skedd annars; jag föredrar majrova framför morot....

I begynnelsen

Det fina med att odla är att man får så många begynnelser. Jag tittade precis ner i min såddback och upptäckte att alla tre grödorna börjat komma upp - redan! Det är bara två dagar sedan jag sådde dem, och för en gång skull gjorde jag på milimetern som man ska (istället för att göra ungefär som man ska). Uppenberligen gjorde det susen. Jag måste slå upp om det finns någon instruktion i när man ska ta bort plasten över jorden, annars kommer jag att känna mig väldigt nervös. Tänk om jag tar bort plasten för tidigt! Eller ännu värre, försent så att grödorna hinner mögla i fukten! Jag kommer att vaka över dessa stackars plantor nästan lika ihärdigt som jag vakar över min son....

Det börjar också bli balkongsäsong. Jag sitter och skriver detta med fötterna i ett fotbad (aaaaaaaah) och balkongdörren öppen. Jag kan se rosen Polstjärnan från där jag sitter. Den är härdig till zon 7, så det ska bli intressant att se om den överlever min omilda behandling. Jag har bestämt för mig att rosor ska täckas i början på våren för att inte sätta knopp för tidigt och frysa när det kommer en senkommen köldknäpp. Inte har jag kommit mig för att göra det. Den andra rosen är en röd, remonterande hybridsort som jag köpte på impuls eftersom den var just röd och remonterande. Tyvärr luktar den inte så gott, så jag blir inte helt ledsen om den fryser. Ersättaren kommer att bli dubbel kanelros, har jag bestämt mig för...

De flesta av mina lavendelplantor verkar ha dött, men de var också hybridplantor med fel doft så jag gråter inte direkt där heller. Mina smultron och körsbärsträdet verkar dock har överlevt. Jippiiiii!

Varför kallar jag mig själv parkettodlaren?

Tyvärr inte mitt eget hem, men man kan väl få drömma?
Bilden heter "magical enchanted indoor forest", fotografen heter Russel Bernice,
och du kan hitta fler bilder av honom här

Tja, det är en gammal vandringshistoria. Du kanske har hört den? En kompis till din kusin har berättat att vissa invandrare bryter upp parketten i vardagsrummet och odlar potatis. Han eller hon har sett det själv när hon jobbade som låssmed eller hämtade sitt barn som lekte hos familjen.

Inte det? På sätt och vis vore det skönt om den håller på att gå ur tiden. Den är nämligen äldre än våra första stora immigrantvågor (från Grekland och Turkiet på sextio- och sjuttiotalen). Jag har dålig koll på när den först dök upp, men jag vet att den först berättades om bondefamiljer som flyttade in till staden för att söka jobb i fabrikerna. Detta i kombination med hur olika byggtekniker utvecklats gör att jag gissar att den är från nittonhundratalets början.

I en del hus är det nämligen möjligt att bryta upp parketten och odla potatis. Jag bodde i ett sådant tidigare. Golvet där är lagt på ett rutmönster av bjälkar (reglar för er som kan termerna), och för att få ett absolut slätt underlag har man fyllt upp mellanrummen med sand. Sand är jättebra att odla potatis i, lägg bara till litet gödsel och vatten och knölarna växer så det knakar.

Nuförtiden gissar jag att de flesta flerbostadshus byggs som det jag bor i; man lägger parketten direkt på betongen och så får det vara bra så. Jag kan med andra ord inte ens försöka – eller i och för sig, vi införskaffade en borrhammare för inte så länge sedan.... Hm.....

Extraljus för fönsterbräda, del 2.

Eftersom jag nu bevisat att jag är kvinna nog att skruva i väggarna bad jag maken sätta upp den andra konsollen.

Fortsättning följer...

Extraljus för fönsterbräda, del 1.

Min son är sjuk. Detta betyder att jag igår jobbade hemma, samtidigt som maken och sonen också sprang omkring i huset. Jag tyckte att det var ett läge som kunde utnyttjas. På lager har jag nämligen allt som krävs för att förse en hel fönsterbräda med extraljus; lysrör, armatur, kedjor att hänga armaturen i och konsoller att hänga kedjorna ifrån - fästpunkterna för kedjorna måste nämligen placeras någon decimeter ut från väggen för att lampan ska positioneras rätt. Jag upptäckte det när jag hängde upp extraljuset för örtträdgården, och fick ta till litet mer rustika metoder den gången.

Jag började med att öppna lysrörsarmaturen och stirra mystifierat på innehållet. I ärlighetens namn är det inte så svårt; allt är färgkodat, det finns en lagom lång bruksanvisning, och det är bara en sladd och en lampa jag ska hålla reda på förutom fästpunkterna. Men att ha maken i närheten triggade mitt dåliga mekanikersjälvförtroende, det som inympas i tjejer med både enkla och dubbla budskap under hela vår uppväxt. Och maken tassade runt och hjälpte gärna till - om så bara för att sätta ett batteri i laddaren. Suget att be om det var nästan oövervinnerligt. Men både jag och maken höll ut.

Armaturen är av en sån typ som ska hängas i våtutrymmen. Alltså har kåpan rejäla klämmor och packningar, plus två gummipluttar som ska användas för att täta utgångshålet för sladden. Dessa kom i en påse tillsammans med extra klämmor till kåpan och de packningar man skulle täta fästena med. Två skruvar att borra fast hela härligheten med utlovades också, men de såg jag inte röken av. Och det var lika bra det eftersom jag ändå tänkte hänga lampan i kedjor. Om det sedan visar sig att jag måste ha hela paketet tätt är min plan att täta de hålen med ett par klickar flytande silikongummi.

Problem uppstod när jag planerade varifrån kedjorna skulle hänga. Konsollerna måste nämligen fästas så långt isär att kedjorna skulle hänga snett om man hängde dem direkt därifrån. Det är ju inte estetiskt! En enkel lösning vore att lägga en hylla över konsolerna, och fästa kedjorna i den. Tyvärr hade vi inte någon lagom lång planka hemma för detta. Jag var inne på att sno några spjälor från en kasserad inomhusbalustrad. Maken hävdade att de var för korta och föreslog ett kvastskaft.

Det fick bli ett kvastskaft.

Dags att sätta igång. Med en konsol i ena nypan och en linjal i den andra. klev jag upp på en stegpall från IKEA för att mäta ut exakt var den och dess broder skulle sitta. Jag ville ha underdelen på den kommande hyllan precis i kant med fönsterfodret. På det viset trodde jag mig få till ett vågrätt hyllplan. Det visade sig att våra fönster är något sneda - vi bor ett av de hus som smäcktes upp i slutet på åttiotalet, när estetik visserligen var inne, men man var inte så noga med att bygga bra. Jag svor och bänglades med linjalen för att få till en linje som åtminstone skulle uppfattas som visuellt logisk. Maken undrade varför jag inte markerade hålen där jag skulle skruva. Jag undrade vad jag skulle göra det för när jag behövde en siktlinje.

Då var det dags för skruvdragaren. Den fick mig genast att fantisera om blödande sår och olyckor och hoppades att maken skulle erbjuda sig. Det gjorde han inte. Vi tittade däremot på väggen för att se var reglarna går. Väggen består av gipsskivor spikade på reglar, och dessa reglar har transporterat in fukt till den grad att de ritat grå ränder på våra tapeter. Praktiskt sådana här gånger. Poängen med att hitta reglarna är att om man hittar dem kan man skruva direkt i dem och slippa använda en massa specialgrunkor för att få skruvarna att sitta fast. Tjohooo! Jag kunde använda reglarna på båda sidorna om fönstret. Den hyllan kommer att sitta.

Upp på pallen igen, konsollen mot väggen, skruven fast i bitsen (som är magnetisk) och så skruva direkt i hålet. Då visade det sig att konsollen var så liten och nätt att dragaren inte fick plats och tippades en aning åt sidan. Skruven gick snett, och jädrar vad trögt det var! Ilsket hoppade jag ner för att byta till vår lilla skruvdragare - som naturligtvis var ännu svagare och inte ett dugg smidigare. Den handdragna bitskruvmejseln var bara ett skämt. Hjälpsamt satte maken på en extra förlängare på den stora skruvdragaren, och då gick det att komma åt. Det vill säga, komma åt alla hål utom det nedre, som skymdes av konsollens bärande tvärbalk. Hur tänker man när man ritar något sånt? "Vi har ett extra skruvhål här som dekoration"? Naturligtvis lyckades jag också gröpa ut stjärnfästena i skruvarna genom att vara frökenmässig när jag lade an, så att bitsen snurrade runt som en fräs i spåret istället för att gripa tag.

BAH! Där får man för att man ska visa sig kapabel!

Till slut hade jag skruvat i alla skruvar - den sista hade bara en centimeter kvar. Då säger skruvdragaren

MuuuuuÖÖÖÖÖÖÖhhhhhhhh.

Batteriet slut. Inget extrabatteri finns.

Efter att ha påpekat för maken att sätta i batterier i laddare är så lätt att jag kan göra det själv placerar jag batteriet i laddaren och återgår till att kontemplera lysrörsarmaturen. Jag packar upp de delar som låg i påsen, går noggrant igenom manualen och klämmer litet på en gummipropp. Det här verkar enkelt. Ska bara borra upp fästen för kedjorna. Men först förklarar jag för maken vad jag tänker göra - helt enkelt för att han råkar finnas i närheten och har tusen egna förslag på hur detta ska göras. Min metod får godkännande (bra - besparar mig en del tjafs). Sedan sätter vi upp vår "sammenklappeliga arbeidsbänk" och jag skruvar fast överdelen på kåpan i den. Samtidigt passar jag på att klämma dit den klämma som lossnat.

Batteriet har nu suttit ett tag i laddaren. Jag monterar det på dragaren igen, maken visar mig på rätt borr och jag sätter stålet mot kåpan. Det drar snett, så jag stannar upp och tar ett nytt tag innan plasten fnasat sig för mycket. Stålet mot kåpan igen, fastare grepp och....

MuuuuuÖÖÖÖÖÖÖhhhhhhhh.

Inte mycket kräm i det batteriet.

Maken konstaterar att det nog inte är meningen att jag ska jobba med detta just nu. Jag håller med. Någon form av tecken är det. Så lägesrapporten just nu är:

Efter en hel förmiddags jobb har jag lyckats sätta upp en (1) konsoll.

Kompost inomhus

Den här bilden heter "Still life with compost", fotografen heter Kevin Saff.
Du hittar fler av hans bilder här, och kan läsa hans blog här.

Det finns de som komposterar inomhus, vanligtvis med hjälp av maskkomposter. En av mina kompisar och hennes mamma förpassade sin längst ut i radhusträdgården sedan den börjat stinka. De var litet mer av romantiker än praktiker, så jag misstänker att de inte skötte den rätt. De som vet försäkrar enhälligt att en fungerande maskkompost inte luktar. Hm.

På sikt har jag tänkt prova själv, men inte utan att ha kunskap i saken. Kanske är det bäst att sätta startdatum tills i sommar, så jag kan ha hela härligheten på balkongen tills jag förstår mig på hur den ska skötas. I övrigt verkar det inte så svårt. Man använder tre byttor för att kunna varva kärl i lagom takt, låter de små maskarna boa i sig i en våt tidning i den första och sedan matar man dem inte med mer avfall än de kan äta. Citruskal är bannlysta ur komposten, annars verkar man kunna ha i det mesta.

Håll tummarna för mig när jag börjar....

Och här tror man att man kommit med nåt nytt...

 Tja, här pysslar jag med att göra egna krukor, beställa lustiga fröer från Impecta, och trilskas med billig jord, och så visar det sig att Rusta får för sig att sälja färdiga krukor med allting i! Jag som trodde att jag hittat något som ingen annan kommit på...

Hm, fast sett från den ljusa sidan; jag kommer att få en massa nya kompisar. Sällskap är alltid roligare än att vara pionjär :-)