En titt i den gröna boken 090227

Sååååå, vad har jag gjort på sistone? Bläddra, bläddra, bläddra... ahA!

Jag har rekonstruerat alla mina odlingar. När jag skriver det här inser jag att det är mycket jobb, medan jag arbetat på saken har jag mest varit otålig över att det gått så 'sakta'. Med tanke på att det tagit mig knappa en arbetsvecka vet jag inte om det stämmer.

Den tjugonde februari skriver jag

Det tog mig två dagar att sterilisera all jord. Det mesta har nu gått åt.

Låter det tröstlöst? Det var skoj. Jag blandade upp jorden med bokashivatten och maskvätska för att få microliv och näring i den. Tyvärr hade jag inga block med kokosfiber hemma - de hade varit guld för att bättra på strukturen. Men jorden kändes bra i handen, så jag hoppas att den här omgången ska fungera ändå.

Det ska erkännas; några dagar senare stödköpte jag åtta liter såjord och åtta liter blomjord, bara för att vara på den säkra sidan.

Tjugoförsta februari hittar vi notisen

Steriliserade lecakulor men fick avbryta eftersom kulorna exploderade i ugnen.

Jotack! Lecan var blöt eftersom den kom direkt från såddlingarnas växthus, och i tvåhundra graders hetta förångas vatten så snabbt att det inte hinner pysa ur porerna det en gång kom in i. Kulorna förvandlades till små tryckkammare och de höll inte för det. Det lät ungefär som om jag poppade tegelpopkorn, och det måste vara första gången jag funderat över om jag skulle ta på mig skyddsglasögon för att ta saker ur ugnen.

Så här såg det ut när jag låtit allt svalna och väl kunde öppna luckan.



Den här veckan har jag också gjort något jag aldrig trodde att jag skulle göra; jag har satt in såddkrukor i kylen för stratifiering (kyla ner sådda frön en tid för att de ska tro att det är vinter och börja gro). Att ha jord och gödning mitt bland maten tilltalar mig inte. Samtidigt vill jag så gärna så lavendel och ramslök, och båda behöver en kall viloperiod i jorden innan de ska ut i värmen och gro. Jag får böja mig för fakta. Det blir en övning innan jag ger mig på att fröså björnbär...

Till sist en liten film inför helgen. Jag tror att alla som har eller har haft en katt känner igen sig i den här:

Simon's Cat 'Cat Man Do'

Jag har fått något jordt...

Idag tog jag mig kraft att plantera om några av mina såddlingar. Jag insåg snabbt att jag inte skulle orka ta hela omgången i ett svep, utan beslöt mig för att börja med äggplantorna eftersom de såg piggast ut. Det blev också ett mycket större företag än man skulle kunna tro; terracottakrukorna skulle blötläggas, den färdigblandade jorden såg ut att ta slut, vilket innebar att 'ny' måste steriliseras och blandas till. Den använda jorden som skulle bli ny var torr som fnöske, och jag gjorde nog av med fem liter vatten för att fukta den så pass mycket att den skulle tåla en vända i ugnen utan att börja pyra (luktar hemskt).

Allt det där blev gjort, och jag hade sen nöjet att blanda min egen krukjord. Jag tog fram en maskkompost och skördade färdig gödsel med handen direkt från ytan. Inte så organiserat kanske, men en början. Denna blandades med steriliserad jord, den färdiga jord som fanns kvar och vatten. Ska bli intressant att se hur det blir.

Något som jag nu kan rekommendera är cocosfiber. Ni kanske minns att jag fick med mig några briketter hem från Nordiska Trädgårdar i våras. Jag blandade den med min jord och har använt resultatet till både tomater och annat. Fungerar jättebra. Fibrerna ger jorden struktur och förhindrar att man får en igentorkad skorpa överst i krukan (ni vet den som hindrar att vattnet tränger ner i jorden när man glömt att vattna och sedan ska rädda sin växt med en rejäl skvätt). Jorden blir också trevligare att handskas med när man planterar och gräver i den. Det faktum att man köper fibrerna sammanpressade i briketter gör dem lätta att förvara, ytterligare ett plus i en inomhusodlares värld.

Jag kommer att köpa en generös omgång cocosfiber så fort jag får chansen (just nu har jag ebb i kassan - annars kan man köpa direkt från Sverigeimportören, här). Dels kommer jag att använda det som jordförbättring, dels kommer jag att ha det som bäddmaterial i maskkomposten. Nu har jag provat tidningspapper, upprivna äggkartonger och uppblötta löv, jag misstänker att cocosfibern kommer att vara det enklaste alternativet. Vidare rapport kommer.

Måste testa...

Idag stod jag och förvällde "röd grönkål" som följt med i en av våra grönsakslådor. När jag hällde av vattnet var det smurfblått, och jag antar att min reaktion säger mycket om vem jag är.

Skrek jag? - Nej.

Svor jag över att de där miljövänliga odlingsmetoderna gått för långt? - Nej.

Trodde jag att man gödslat med smurfar? - Nej (men håll med om att det vore en rolig förklaring).

Istället tog jag mig en funderare "förmodligen blir bladens röda färg blå när den späds ut i vatten - undrar om den fungerar som rödkål också?" Om ni inte visste det så kan man använda kokvatten från rödkål som lackmuspapper; när vattnet är basiskt är det blått (dock inte smurfblått), när vattnet är surt är det rött. I min nyfikenhet rotade jag fram en vinägerflaska och droppade en droppe på de ljusblå floder som rann på min skärbräda. Bingo! Färgen ändrades genast till barbierosa.

Jag har funderat på om man inte kunde använda rödkål när man vill kolla om den jord man har är sur eller basisk. Det är klart, det följer inte med en sån där tjusig skala med ett kålhuvud som man får om man köper en rulle lackmuspapper eller de jordtestningskit som Patti Moreno använder. Å andra sida blir det billigt och man kan gotta sig i den varma känslan att bara använda naturliga varor.

Tar mitt eget förråd med testpapper slut kan jag nog tänka mig att göra ett försök, och jag kommer att använda röd grönkål. Säga vad man vill om smurfblått och barbierosa - man blir på gott humör av dem.

Hur man testar sin jord (GardenGirlTV)

Jag hade tänkt skriva om jord och jordkvalitet den här veckan, men eftersom jag är sjuk måste jag ta in en "vikarie". Det sägs mycket intressant i det här avsnittet av Garden Girl TV, där Patti Moreno analyserar jorden i sina högbäddar med hjälp av en inkallad expert, Mark Highland från Organic Mechanic Soil. Jag har inte hittat några jordanalyskitt i Sverige (än), men en del av testen går att göra genom att köpa analysinstrument var för sig på Clas Ohlson (eller liknande butik).

Saker man inte gör...

Idag åt jag lunch med en kompis som är uppväxt på bondgård med får, traktorkörning och allt annat som det kan innebära. Själv är jag uppväxt i stan med Barnens Trafikskola och Herr Gårman. Hon går fortfarande inte nära öppet rinnande vatten (det fanns både en brunn och en å där hon växte upp) och jag hann bli tjugo år innan jag verkligen insåg att man inte får en stöt och dör så fort man kliver ner från trottoaren på gatans asfalt.

Vi hade litet roligt åt våra respektive betingade reflexer, och sedan sa jag;
"Men det där kan slå snett också. Min far lärde mig noggrant att man inte ska plantera gran på åkermark..."
Jag hann inte längre innan hon stelnade till.
"Nej," sa hon, "man ska inte plantera gran på åkern."

Det är sant, jag får spel om jag ser att någon planterat gran på fin matjord (till exempel genom att anlägga en granhäck kring sin villaträdgård), och uppenbarligen är jag inte ensam om att ogilla det. Men varför är det så illa? Jo, därför att granar suger ut och försurar den jord de står i. Har man en fin jord ska man ta hand om den!

När jag odlar inomhus måste jag tänka likadant. Av de växter som passar för kruka finns det åtminstone en som 'förgiftar' jorden den står i. Detta är isörten, som kan växa i salthaltig jord. Eftersom den kan göra det ser den till att jorden runtomkring blir salthaltig, så att inga andra arter kommer dit och konkurerar med den. Vanligtvis sker detta genom att moderplantan, som samlar salt i blåsorna på bladen, ruttnar ner och sprider sitt salt i jorden. Fröna som hamnar i goggan tål det, men i stort sett inga andra växter.

Nå, man behöver ju inte låta isörten vissna (svårt) eller ruttna (ej testat) i sin kruka, men den tillhör de växter som jag inte lägger i min maskkompost. Det räcker med det salt som hamnar där via matresterna. Allt som hamnar i komposten kommer ju senare att hamna i jorden jag odlar, och därefter i min mage. När det gäller salt är kanske växterna mer illa ute än jag, men jag är försiktig med andra saker också. Teblad och kaffesump sägs bli jättefin vanlig kompost, och ändå skulle jag aldrig lägga sånt där (eller hos mina maskisar). I en vanlig kompost läcker koffeinet ut i jorden, och här skulle det snart dyka upp i en tomat nära mig. Även om koffeinhaltiga grönsaker nog kan verka lockande för en del, så är jag tveksam till om det är bra. Jag ska trots allt mata min treåring med dem.

Jag har vägt mig efter första veckan på Sparkpeople.com. Har gått ner ett halvt kilo, wohooo!

Kort jordkurs med GardenGirlTV

Koka och ugnsbaka

Parkettodling handlar mycket om att koka och ugnsbaka, och det gäller inte grönsakerna man odlar, utan jorden och vattnet man använder. Ni kanske har märkt att jag då och då nämner att jag ska sterilisera jord?

Men varför?

Jag återanvänder min jord, och den kommer att vandra flera varv mellan kruka och jordhink. För att få död på ägg från ohyra, kvardröjande svampar och annat som kan göra växten sjuk måste den steriliseras mellan varven. Min metod för detta är enkel; jag häller jord i en gammal gryta och ställer in den i ugnen på 200¤ i tjugo minuter. Därefter tar jag ut den och häller den i en stor terracottakruka för att låta den svalna. Ofta har jag så mycket jord att jag låter grytan gå omlott med en gammal ugnsform och jag måste leta fram fler stora krukor för den heta jorden. Man får sin dagliga motion på en sånt pass.

När jorden blivit steriliserad är den helt död. Den saknar också sådana bakterier och svampar som är bra för växterna. Hittills har jag blandat i lite osteriliserad och oanvänd jord för att återföra sånt, men jag är osäker på hur pass bra det fungerar. Kanske att jag ska ta och titta litet på specialhyllorna för växtskydd och se om det finns bakteriekultur på flaska (skulle inte bli förvånad). I framtiden är planen att blanda i egenproducerad maskkompost, den innehåller nämligen inte bara näring, utan också trevliga kryp.

Vattnet kokas av en helt annan orsak. Sverige och Uppsala har bra vatten som kan drickas direkt ur kranen. Men, särskilt i Uppsala, innehåller det också kalk. Kalk ansamlas snabbt i krukorna och bildar fula avlagringar som dessutom ställer till det för växten. Vill man ta bort det är den enklast att koka upp vattnet så att den fäller ut, och sedan låta det svalna. När grytan är någorlunda sval kan man se kalken ligga dels som små pulverrosor på botten, dels flyta runt som gryn på ytan. Den ligger också som en tunn hinna längs väggar och botten, men det ser man inte förrän grytan är tömd.

För att få ekonomi i mina uppkok brukar jag koka tio liter vatten åt gången, och sedan tömma över allt i en tjugofemlitersdunk (ja, jag gör två omgångar). Ni kanske anar att jag inte bara stjälper grytan åt sidan och häller ner i dunken som om det vore pastavatten som ska ner i vasken. Tyngden är inte ett så stort problem som att man rör upp kalken på det viset. Istället använder jag en hävert; jag ställer grytan högt och dunken lägre, sedan tar jag en slang och stoppar ner ena änden i grytan så att den håller sig en bit ovan bottnen. Den andra änden av slangen håller jag lägre än grytan och suger litet i den, då får jag igång ett flöde genom slangen och vattnet kommer att fortsätta rinna så länge änden är lägre än vattenytan i grytan. Se till att ha en trasa redo, det är lätt att slabba när man skyndar sig att få ned slangen i dunken.

Egentligen skulle man kunna lämna slang, gryta och dunk för sig själva, men jag brukar stå och vakta på att inget kalk sugs upp från botten eller ytan. Rent praktiskt betyder det att jag står och håller fast slangen så att den säkert tar av rent vatten (det tar bara fem-tio minuter att tömma grytan, men för säkerhets skull läser jag en bok under tiden). Dessutom avbryter jag innan jag har tömt hela grytan. De två litrarna som blir kvar använder jag till att rengöra grytan med – de brukar bli alldeles mjölkvita av kalkfällning när jag sveper runt med diskborsten, trots att Uppsala kommun numer avhärdar sitt vatten centralt.

Nytt ljus! Ny jord?

Sedan jag fått upp lysrören har mina plantor börjat växa igen. Det är märkligt hur litet ljus kan göra så mycket; alla frön jag sådde i februari stannade bokstavligen i växten mellan att de kommit upp till att de fick sina lampor. Nu har både algersallaten och bladamaranten tuffat till sig betydligt, samma sak med örterna och tomatplantorna trivs så man nästan blir rädd. Undantaget är morötterna och sallatslöken, så frågan är om jag inte får rensa ut dem i förtid för att ge plats åt bättre grödor. Vanligtvis är jag sentimental med mina plantor, men nu har jag så mycket annat skoj i krukorna att det är ett lätt val.

Jag måste också bättra på min jord avsevärt. Fortfarande dras jag med den billiga såjorden som kakar ihop sig till cement så fort den torkar. Jag trodde att jag hade gjort mig av med den, men en 'nypkoll' i krukorna avslöjar hur hård jorden är. Det finns bättre jord i mina skåp – jag har bara inte steriliserat den än. Börjar bli dags nu så att jag kan blanda in den i min allmäna blandning. Ska bli intressant att se om det ger samma effekt som uppsättningen av lysrören.

Den goda jorden...?

Hm, jag har uppdaterat mitt bloggerkonto till det nya och finessfyllda Blogger (*ting*), därav min cybertystnad. Nu håller jag på och leker med finesserna och har redan hunnit tappa bort ett inlägg. Lyckligtvis innehöll det bara en bild, så det blir inte svårt att rekonstruera, men retsamt är det.



Bilden? Jo, se här; detta är två av mina salladskrukor.  De är planterade vid samma tillfälle och i samma jord - billig såjord som förmodligen inköpts på Coop. Ljusförhållandena är något olika - den ena står i söderfönster, vilket den andra inte gör. Å andra sidan står den precis i närheten av tilläggslampan med det lila och läskiga ljuset som ska vara bra för plantor, och jag vill gärna tro att det räknas.

Ja, det är den vissnade plantan som inte står i söder. Känner man på jorden i krukan har den sjunkit ihop till en hård kaka vid vattningarna - en fuktig torvkaka som verkar kväva rötterna. I söderkrukan är jorden fluffig och mer förlåtande. Men jag använde ju jord ur samma säck ju! Varför uppför den sig då annorlunda? Jordkvaliteten har säkert något med saken att göra, men i övrigt kan jag bara skylla på antingen bevattningsteknik eller ljusförhållanden. Här krävs mer forskning! (Hurraaaaa!!!)

Jag mot en plastsäck.

Det fungerade. Jag kunde tillverka krukor och plantera i dem med en tvååring kring fötterna. Även om lillen kanske inte var helt charmerad hela tiden. Han fick nämligen inte leka med lecakulorna, och så var ju mamma upptagen istället för att titta på honom.

Nå, jag har i alla fall upptäckt nackdelen med att förvara sina jordpåsar på balkongen; de suger i sig vatten som svampar. Jag har två fulla 50literssäckar med såjord i en halvt sönderfallen HOLbänk från IKEA (en annan av mina superplaner) därute. Jorden var tänkt att användas till jordmandelodling i stor skala, men har blivit liggande. Jag tog tag i den översta jordsäcken och lyfte.

Den rörde sig inte ur fläcken.

Jag tog nya tag och lyfte ordentligt.

Säcken stod still.

Jag tog Nya Tag Och Lyfte.

Säcken stod där den stod.

Jag LYYYFTE.

Märktes ingenting på säcken.

Nu började det här bli en aning löjligt - jag ville ju faktiskt ha in min jord. Att stå och plantera i nollgradigt väder är ingenting för mig. Och jag är ingen svag kvinna. Jag kan gladeligen lyfta min make som väger 80 - 90kg. Fast han hjälper till. Det gjorde inte säcken.

Jag tittade på den. Den verkade trivas i sin bänk. Utanför bänken stod en plastback (också den från IKEA - varför sluta med nåt som funkar) som tidigare varit skydd för julskinkan när den skulle svalna. En plan började ta sin form.

Med uppbådande av ett extra HARUMPF! lyfte jag säcken över bänkkanten och släpte den i plastbacken. Hah! Nu kunde jag släpa in säcken över golvet, och det utan att den gick sönder och spred sitt svarta fluff i lägenheten.

Segern är min!