Första fullvuxna moroten skördad.

Det är en karottmorot som växer i klotform istället som lång rot (det är därför den gör sig i krukor). Jag har ingen aning om varför just den här har fått en midja, men den gjorde sig bra i lunchsalladen i alla fall.

Sjungande morötter

Det man också kan göra när man åker på Nordiska Trädgårdar är att glömma sin kamera. Jag kan rekommendera mässan, den har ryckt upp sig, men efter att ha trampat runt där i sju timmar igår känns det som jag har morötter i huvudet. På Söndag ska jag dit igen så jag hoppas kunna ge er en längre mässrapport senare. Där fanns en och annan sak som parkettodlare kan ha nytta av.

Det bidde en tummetott...

Det här fotot heter Tom Thumb (CCmärkt), fotografen heter Mykl Roventine, du hittar hans profil och fler av hans bilder här.)

Häromdagen drog jag upp de sista morötterna ur trädgården. De var ganska små. Som en tumme ungefär. Och det slog mig plötsligt att sorten heter "Tom Thumb" (~tummetott). Duh! Inte hade jag väntat mig att ett namn skulle vara så målande. Men det är bra att se, för nu vet jag att de passar i mindre krukor. Jag kan spara in på jord, och ett mindre område av fönstret skyms.

Krukor är mitt stora bekymmer just nu - eller rättare sagt min egen snålhet. Hittills har jag tillverkat mina självvattnande krukor själv av olika billiga plastbackar från IKEA. En oförutsedd fördel av detta är att de är genomskinliga och ger mig koll på hur jorden och mindre rötter mår. Samtidigt kostar de ju pengar, och jag har ett antal 'riktiga' självvattnande krukor som bara står uppe på vinden. Om nu morötterna jag sår är så knubbiga - varför inte använda dem?

Min erfarenhet säger mig att jorden i de krukorna brukar falla ihop till en soggig massa inom några månader. Förmodligen beror detta på att jag inte ser hur mycket vatten som behövs utan övervattnar - jag är notorisk på det viset. Men snålvargen inom mig viskar
"Det går säkert bättre nu - du har ju trots allt odlat målmedvetet i över ett år"

Där har jag fastnat, som åsnan mellan hötapparna - eller måhända mellan morötterna.

Typiskt!

Idag har jag tagit en första skörd av den kombinerade morots/majrova/salladslökträdgården. Jag plockade också några krasseblad för att krydda upp det hela med. Tyvärr gjorde maken sallad på alltihop innan jag hann fota.

Så, hur går det? 070804

Ja, det kan man fråga sig. Jag har tagit bilder av alla de "trädgårdar" jag har igång just nu för att visa hur långt jag har kommit i experimentet.

Här har ni min örtagård. Just nu innehåller den citronmeliss, thaibasilika, persilja, gräslök och salvia. Som vanligt växer både basilika och citronmeliss som ogräs - dock inte salvian. Salvian hade med sig någon sjukdom från butiken, och har inte repat sig alls. Odlingen är överhuvudtaget skruttig. De senaste dagarna har jag varit sjuk och inte orkat ge mina odlingar deras dagliga sprejning med vatten. Resultatet har inte låtit vänta på sig - trips har intagit min fina citronmeliss. Idag nöp jag bort de värst angripna bladen (knopparna, förstås) och sprutade extra mycket. Odlingarna kommer att få extra vattensprej de här tre veckorna, så vår vi se om den olägenheten räcker för att odjuren ska ge upp.

Den här lådan är också full med sorgmygg - de trivs i den fuktiga jorden, vilket förmodligen stressar växterna och gör dem extra känsliga för skadeangrepp. Man kan bekämpa sorgmygg med nematoder, och jag har precis spårat upp det lilla företag som säljer sådana. Det var inte helt lätt, för de heter inte "Predator" som alla kallar dem, de heter "Lindesro AB, Parasiter och predatorer" och som synes är deras websida mycket sparsam.

I veckan klippte jag ner thaibasilikan och gjorde pesto av den. Den smakar som vanlig pesto, om än beskt eftersom jag missräknade mängden olivolja och var tvungen att fylla ut med mer pinjenötter än receptet föreskrev.

Lärdomar här
1. Spreja växterna till varje pris
2. Ta bort sorgmyggen ur jorden
3. Lär dig så snabbt som möjligt att dra upp egna plantor från frö, även när det gäller örter som är lätta att köpa på ICA.
4. Se till att ha skållad mandel till hands om du vill göra pesto med pinjenötter.

Jag kunde inte motstå att göra en dramatisk motljusbild av den här. Det här är den låda som jag odlar enbart jordmandel i. Det är också min första odling i en mindre box, och med ogräs verkar det fungera fint (jordmandel är som sagt ett fruktat ogräs i de områden där den överlever vintern). Jag kan tycka att de här plantorna behöver en frisering, men jag låter bli. Detta är nämligen min sons speciella låda. Han har börjat hjälpa mig med odlingen, och den här har han sett sedan fröna kommit upp. Jag brukar ta ner den från hyllan och visa hur mycket växterna har växt sedan senast, och sedan får han spreja bladen med vatten. Det är sånt som tilltalar en tvååring.

Lärdomar här
1. Tvååringar kan hantera en sprejflaska, och gillar att se att växter har växt.
2. Det är inga problem att odla i en box som är hälften så stor som de jag tidigare använt.
3. Ogräs växer som, tja, ogräs.

Här har ni min mest okammade trädgård. Jag har sått majrova, morot och salladslök tätt, nu välter de över i varandras rader och flätar ihop sig. Dags för en första gallring. När bladen är i den här storleken är rötterna under som sytrådar, och dessutom ganska sega, så jag kommer att ta bladen till sallad. Majrovans blad brukar jag laga till som spenat (surpris!), vilket gör att jag här har dels för få, dels har svårt att trassla ut dem ur det andra.

Även här finns en del sorgmygg och ett av majrovebladen har ett misstänkt torrt område. Det är dock mycket mindre angrepp än vad det har varit i tidigare odlingar.

Lärdomar här:
1. Att spreja med vatten som förebyggande mot trips ger effekt.
2. Majrova ska odlas för sig i större kvantiteter.

Känner ni igen tripsträdgården jag klagade över för ett tag sedan? Håll med om att krassebladen ser fina ut. De såddes efter att jag rivit ur lådan, och jag har vakat över dem som en hök för att se om jordmandeln (som jag lämnade kvar) har dolt några överlevande odjur som kunnat smitta. Hittills verkar det som såpakuren gett effekt,och det trots att jag inte följde receptet slaviskt.

Också här tänkte jag gallra ut litet grand. Än har jag inte bestämt mig för om jag ska ta hela plantor eller bara noppa blad. Jordmandeln överlevde också sin hårdhänta frisering, och det är dags för en till.

Lärdomar här:
1. Såpa och vatten i ungefärliga proportioner räcker för att bekämpa odjur.
2. Jordmandel tål att klippas ner.

Och här har vi kalamondinen. Sedan jag började spreja den med vatten har den slutat att släppa blad i drösvis - som den gjorde tidigare. Den lider fortfarande av kloros och jag har bytt ut vattnet i min sprejflaska till avhärdat vatten för att se om det kan göra någon skillnad. Uppsalas vatten är mycket kalkhaltigt och jag misstänker att kalamondinen tagit upp en del också genom bladen. (Kalk gör att växten inte kan ta upp järn i den mängd den behöver, vilket ger den järnbrist - kloros.) De flesta blommorna har trillat av, och mörkgröna kart gömmer sig här och där i bladverket.

Lärdomar här
1. Kalamondiner vill bli sprejade med vatten.

Som ni märker har jag inte med någon bild på en jättelik kruka planterad med smultron. Jag har inte planterat den än, och min stora utmaning just nu är att hålla plantorna vid liv i väntan på att jag får tummen ur...

Och glöm inte omröstningen i marginalen ;-)

Parkettodling, litet eftertanke

Heh, Parkettodlaren har blivit utsedd till veckans Uppsalablogg på bloggen "Livet i en lagom stor stad" (Uppsalaliv). Jag är hedrad, och det kan vara på sin plats att summera experimentet så här långt.

Min första och största fiende har egentligen inte med odling att göra, den heter uttråkning. Ni vet, plötsligt får man en dipp i intresset och börjar ägna sig åt annat. Jag har fått en allvarlig sådan den här perioden. Den berodde på heltidsjobb och sjukdom, men det kan lika gärna vara ett trängande behov av att spela dragspel, lära sig cymriska eller dricka alkoholfria paraplydrinkar. Sådana dippar är en av orsakerna till att jag bara har självvattnande krukor och gärna använder långtidsverkande gödningspellets. Då är åtminstone grundbehoven täckta.

Och hur klarade mina odlingar dippen? Hyfsat, får jag säga. Mina småplantor av smultron och isört dog uttorkningsdöden, resten lyckades jag omplantera och de lever nu okej liv. De krasseplantor jag satte ut på balkongen för en ojämn kamp mot penseerna de delar kruka med, men de är å andra sidan friskast av alla plantor. Krassen inomhus hör till dem som drabbats av trips och nu sprejas med såpa.

Jag har också börjat experimentera med mindre krukor - även om jag fortfarande bygger dem av plastbyttor från IKEA (blir billigare). De backar ni ser på de flesta av mina bilder är dimensionerade för rotodling - morötter, rova och jordmandel bland annat. Inomhus är det dock bladgrönsaker som funkar bäst, och de kräver inte lika stort jorddjup. Frågan är för övrigt om jag någonsin kommer att ha tålamod att vänta ut en majroveplanta tills den har en rotknöl. Hur snabbväxande de än må vara tar de tid på sig. Nu senast var den största rot jag drog upp fingertjock. Morötterna gick det bättre med.

Två saker har visat sig vara viktiga; noggranna anteckningar och petimätrisk hygien. När det gäller anteckningar ser jag alltid framför mig att jag skaffar en klassisk bok med svarta vaxdukspärmar och för data i den med blått bläck och snirklig skrivstil. Eftersom jag känner mig själv ser verkligheten betydligt mer prosaisk ut; jag skriver viktiga uppgifter med spritpenna på frystape och klistrar fast remsorna direkt på krukan. Det får min odling att se ut som en experimentodling och jag har funderat länge på ett sätt att få dessa plastbyttor att se trevliga ut. Planen involverar tyg matchat till gardinerna (som jag också ska sy), kardborreband och att jag ska få tummen ur...



När man odlar inomhus odlar man snarare under förhållanden som liknar växthus än trädgårdsodling. Ni kanske vet att man ska skura ett växthus från golv till taknock åtminstone en gång om året? Det är för att tvätta bort alla möjliga svampsporer och ohyreägg som ligger i skrymslen och vrår. Kanske är det bra att göra något liknande runt sina inomhusodlingar? Jag har i alla fall skurat fönstret vid min drabbade odling med såpa, och tänker göra det några gånger till. Det var längesedan jag hade en helt problemfri odling, så det ska bli intressant hur det blir efter denna insikt.

Viktigaste insikten är kanske att ingenting är någon som helst katastrof. Man får börja som en total amatör, och fortsätta vara en total amatör tills man känner sig beredd att prova högre kunskap. Man får också ta denna högre kunskap i hur små portioner som helst och ta hur god tid på sig som helst. Ser man bara till att växtgerna har tillräckligt med vatten växer det mesta.

En lycklig dag

Min tripsangripna odling. Här har jag just besprutat med såpvatten och håller på att rensa bort de mest angripna bladen.

Jag har haft ett ryck idag. Jag har inte bara steriliserat sju liter lecakulor (och jag gjorde det utan att bränna ner huset, jay!), jag har också diskat ur två plastbackar med såpa, rengjort ett fönster och kokt min brudslöja. (Brudslöjan är av prima nylonväv och ligger vanligtvis till skydd mellan jorden och lecan i mina självvattnande krukor.) Dessutom har jag sprutat min krasse/jordmandel/portlakodling mot trips. Egentligen hade jag hoppats hinna med nysådd i backarna också, men jag fick vika mig för att det blivit kväll.

Man har kommit upp på en högre nivå i sitt odlande när man känner igen fler skadedjur än bladlöss och dessutom tar sig besväret att bekämpa dem. Det var en märklig känsla att tänka
"Vänta nu, blanka utsugna bladpartier... är inte det trips?"
Jag tog en titt på undersidan av ett utsuget blad, och nu när jag visste vad jag skulle titta efter hittade jag direkt minimala cigarrformade djur. En rask tripp till min lilla uppslagsbok om skadedjur ("Skadegörare i trädgården" Boel Sandskär) bekräftade misstanken. Jag hade rätt! Jag kunde något! Spooky....

I morgon ska jag plantera en ny back med vanliga grönsaker - lök, morot och majrova har jag bestämt mig för - om inget kommer emellan. Man kan aldrig så noga veta när man lever med en skäggig karl och en tvååring.

En rökare

Just nu håller jag på att fräschar upp mina odlingar efter att de stått övergivna medan jag slagits med ögoninflammationer och influensor. Då och då stannar jag till och frågar mig själv om jag verkligen varit så sjuk. Min försådd som jag berättade om för några veckor sedan blev jag till slut tvungen att hantera desperat; en del av krassen och jordmandeln planterades i samma kruka och samma jord som morötterna och majrovorna växte i förut. Så ska man inte göra har jag fått veta, och nu har jag lärt mig varför. Ohyra som bodde på portlaken, eller måhända någon sjukdom som fått fäste i jorden, har gett sig på alla växterna. Krassens blad är alldeles knurvliga och har torra, utsugna partier. Först nu börjar jag bli så pass frisk att jag funderar på om jag inte borde spruta dem med någonting - eller i alla fall ta reda på vad problemet är.

Tyvärr är jag inte sammanhängande än, och orsaken är mina glasögon. De är sexton år gamla. Eftersom mitt sista par linser blev nedsmittade med ögoninflammation är jag tvingad att använda mina brillor - och de är mycket svagare än vad jag behöver. Min hjärna måste alltså lägga större delen av sin kraft på att tolka de bilder som levereras till den, och mindre kraft blir kvar till att tänka. De senaste dagarna har varit fulla av duh!-ögonblick. Till exempel har jag förlorat trettiofem kronor på att betala dubbla bussbiljetter.

Men värst var ändå när jag räddade en gammal ugnsform ur metallåtervinningen. Ni vet; man behöver nån form av behållare om man vill sterilisera jord, och jag har alltid tyckt att det känns fel att använda kastrullerna vi lagar mat i, eller köpa nytt. Så när jag hittade en ugnsform i metallbingen tänkte jag "Bingo! Den här tar jag!"

Och jag behöver inte skämmas för att använda den här. Teflonlagret på insidan har blivit omsorgsfullt uppskuret när någon delade kaka, utsidan är i bättre skick, men hur har en metallform kunnat bli så bucklig innan den slängdes? Vad har man gjort? Klämt den i en dörr upprepade gånger? Hoppat på den? Kört över den med en bil? Svaret är förmodligen att man har gjort allt detta och litet till, men sånt kan jag aldrig säkert veta.

Med formen följde en massa äckligt guck. En vända i diskmaskinen tar död på det mesta (diskmaskinsmedel är extremt frätande) så jag oroade mig inte för just den. Däremot gick jag och torkade bort alla fläckar jag gjort med mina nedguckade händer, och sedan kändes det inte roligt att använda disktrasan mer. Så rådig kvinna finner snart en metod; jag beslutade att koka den.

Jag har räddat en gammal kastrull just för att kunna koka disktrasor i. Den åkte nu fram, i med vatten, en gnutta diskmedel och trasan. Sen satte jag hela härligheten på spisen på högsta temperaturen och mig själv framför datorn...

En timme senare vaknade jag ur min datorkoma av att det luktade brandrök. Först varnade jag maken och sedan gick jag ut i köket för att ta nya näsdroppar (och bättre kunna lukta mig till var röken kom ifrån). Jag behövde inte lukta. Där framför mig stod en kastrull, helt tom på vatten men med en förkolnad trasa som glödde hotfullt emot mig.

Duh!

På tisdag ska jag till optikern, och sedan får jag vänta en vecka på mina nya linser. Under tiden försöker jag undvika trädgårdsodlandets mer eldfängda göromål. Fast i morgon ska jag sterilisera lite lecakulor - ni som kan; be för mig.

Den första salladen

Från vänster till höger; morotsblast, trädgårdsportlak och majroveblast

När jag startade det här experimentet hade jag en bild av prydliga krukor på rader, med olika grönsaker i som snällt växte till lagom storlek och liksom stannade där. När jag sedan kände för det skulle jag plocka mig en sallad, eller kanske en ruska jordmandlar för att förse min familj med hälsosamma grönsaker och mina vänner med allergivänliga kulinariska läckerheter. När jag kände för det, alltså.

Det hela utvecklar sig mer och mer till att fungera så här:
"Åh HerreGud! Basilikan/majrovan/trädgårdsportlaken/moroten begär snart rösträtt! Vi måste äta en sallad innan de växer oss ur huset."
Därav dagens sallad.

Det blev lite mycket majroveblad - de är håriga och passar nog bättre i tillagat skick ("som spenat" alltså...). Sonen gjorde fula grimaser. Jag var förberedd och blandade upp min sallad med riset, och fick en sorts salladsrisotto som var oväntat mättande. Smaken var ingen höjdare dock - jag ser fram emot den dag mina krasseplantor växt sig så stora att jag kan tulla på dem. Och kanske att jag skulle dra upp litet mer portlak - och litet morotsblast till är inte heller så dumt. Isörten ska bli intressant att prova när den kommer igång. Sen kan man ju plantera litet smultronspenat....

Om ni någonsin läser en artikel om en lägenhet i Uppsala som fått sina rutor sprängda av en gallopperande djungel, då är det min det handlar om.

Morot med mersmak...

Så kom då artikeln, och jag fick chansen att återse min egen dubbelhaka. Maken och jag håller just på att diskutera hur vi ska gå ner i vikt den här gången (vi blev guldmedlemmar i Viktväktarna för tre år sedan - sedan blev jag gravid...). Viktångest åsido så blev reportaget bra. Jag har aldrig haft att göra med journalister förut, och var nervös för hur jag skulle ta mig ut i en annans öga, eller snarare två andra personers ögon eftersom det var en fotograf inblandad. Och det blev både en bra text och fina bilder. Ni som kommer åt att plocka upp Uppsalatidningen någonstans och vill läsa själva, gör det. Den är gratis. Själva nöjde vi oss med att ta tre ex; intresserade äldre släktingar kan ju behöva ett exemplar.

Att förgro frön i äggkartonger och restauranglådor visade sig vara en bra idé. De är lätta att hantera och att vattna - man lyfter bara ur kartongen, ger lådan en bottenskyla vatten och lägger i kartongen igen så att den får suga åt och bli genomvåt. En liten hake ligger i att det hela torkar ur väldigt snabbt, jag kommer att få vattna minst två gånger om dagen. Jag hoppas att jag snart kan skola om till större krukor och få litet mindre arbete att göra.

Frön som kommit upp sedan sist är

• Jordmandel (två av sex, måhända kommer det upp en eller två till, men en av såddmandlarna möglar definitivt)
  
• Alaska Scarlet, krasse (sex av sex)
  
• St, Clements, krasse (fem av tre - om jag kan lägger jag dubbla fröer i skålarna)
  

I veckan drog jag också upp den första moroten som verkligen såg ut som en morot - den var väl ca fem centimeter lång och svagt orangefärgad. Mycket större än så tänkte jag inte låta dem bli, dels för att jag hade för mig att späda morötter smakar bättre, dels för att det snabbar upp tiden som jag kan få skörd. Vi får se. Jag smakade på roten, och tog också några bett ur blasten eftersom jag nu lärt mig att också den går att äta. Sanningen är att blasten smakade långt bättre än moroten - som var en besk best.

Jag har nu två mysterier att lösa; varför smakar mina morötter så beskt, och varför äter vi inte morotsblast när den faktiskt smakar gott? Vad är det jag har missat?

Läget just nu

Och här ser vi mina små plantor, och hur de tittar på sig själv i fönsterrutan. De verkar fortfarande inte ha noterat att det finns extraljus, så jag har sänkt lampan på deras sida av fönstret. Den sneda armaturen ger vårt bibliotek en något anarkistisk look, vilket på sätt och vis kompletterar de strama bokhyllorna. Jag är ingen vän av för mycket ordning.

Idag var jag också tvungen att fylla magasinen i mina hemgjorda självvattnande krukor, så jag är överlycklig! Det betyder nämligen att de fungerar som de ska. Backen med snabbörtagården hade ett helt tomt magasin, medan såbacken hade några droppar kvar, vilket också visar att de fullväxta plantorna dricker. Jag tog risken att ge både örtagård och nysådden krukväxtnäring i vattnet, så får vi se hur det påverkar dem.

Dessutom börjar morötterna sticka upp sina hjärtblad. Jay!

Småsaker...

Idag har jag gjort en del småsaker eftersom Stora och Allvarliga Studier (tm) har kommit i första rummet. Fördelen med plugg är dock att man måste upp och röra på sig ibland för att inte somna över tangentbordet. Vad passar då bättre än att tex. städa upp på balkongen. De två HOLbänkarna vi köpte på IKEA förra året började falla sönder, så jag plockade helt enkelt isär dem ordentligt och ställde resterna inomhus för att torka ordentligt (det är tänkt att jag ska sätta ihop dem till leksakslådor åt sonen - jag får nog skapa en egen blog för alla mina inredningsprojekt). Rosorna kollades upp och innehållet i HOLarna ställdes i plastbackar i väntan på bättre förvaring.

Jag har nu fått upp hyllan till extraljuset, och den har blivit pelargonhylla. Zonalpelargonen jag fått som gåva behövde vattnas och jag tittade över de sticklingar jag sparat från en sorgligen avliden "Avatar of Roses", dvs en doftpelargon som jag gillade mycket. De hade rotat sig fint, och jag borde ha planterat om dem för länge sedan. För väldigt länge sedan. Flera månader sedan faktiskt. Burken var alldeles ingrodd och ytan på vattnet hade börjat mögla. Resolut tog jag och klippte loss de friska topparna på sticklingarna och satte dem i varsin ny vattenburk. Bladen var bleka med mörkare partier kring nerverna. Illa. Jag misstänker att de tömt sig på näring, så som ett experiment tog jag och hällde två droppar flytande växtnäring i två av burkarna. Det kan betyda att jag snart får rengöra de burkarna från en massa glada alger, men förhoppningsvis kommer maten också sticklingen till del.


Efter ett tips från Colleen tog jag idag bort plasten från min såddback. Det visade sig att bara portlaken och majrovan grott - moroten ligger fortfarande under jord. Hm, måste lägga på minnet att odla morot för sig i fortsättningen. Få se om den kommer upp. Ingen skada skedd annars; jag föredrar majrova framför morot....

I begynnelsen

Det fina med att odla är att man får så många begynnelser. Jag tittade precis ner i min såddback och upptäckte att alla tre grödorna börjat komma upp - redan! Det är bara två dagar sedan jag sådde dem, och för en gång skull gjorde jag på milimetern som man ska (istället för att göra ungefär som man ska). Uppenberligen gjorde det susen. Jag måste slå upp om det finns någon instruktion i när man ska ta bort plasten över jorden, annars kommer jag att känna mig väldigt nervös. Tänk om jag tar bort plasten för tidigt! Eller ännu värre, försent så att grödorna hinner mögla i fukten! Jag kommer att vaka över dessa stackars plantor nästan lika ihärdigt som jag vakar över min son....

Det börjar också bli balkongsäsong. Jag sitter och skriver detta med fötterna i ett fotbad (aaaaaaaah) och balkongdörren öppen. Jag kan se rosen Polstjärnan från där jag sitter. Den är härdig till zon 7, så det ska bli intressant att se om den överlever min omilda behandling. Jag har bestämt för mig att rosor ska täckas i början på våren för att inte sätta knopp för tidigt och frysa när det kommer en senkommen köldknäpp. Inte har jag kommit mig för att göra det. Den andra rosen är en röd, remonterande hybridsort som jag köpte på impuls eftersom den var just röd och remonterande. Tyvärr luktar den inte så gott, så jag blir inte helt ledsen om den fryser. Ersättaren kommer att bli dubbel kanelros, har jag bestämt mig för...

De flesta av mina lavendelplantor verkar ha dött, men de var också hybridplantor med fel doft så jag gråter inte direkt där heller. Mina smultron och körsbärsträdet verkar dock har överlevt. Jippiiiii!

Instant örtagård

Det som har fungerat hittills i mina inomhusodlingar har varit A tilläggsljus och B självvattnande krukor. Idag tog jag mig alltså tid och byggde mig två jättlika självvattnande krukor av plastlådan "Flaj" från IKEA. (Dessa plastbackar har vi en hel drös av här, och de används till allting, från vindskydd till fotbad.) I den ena sådde jag trädgårdsportlak, majrova och morot, och i den andra satte jag färdiga örtplantor plus sallad på kruka. Det är mycket roligare att odla om man har en liten plätt som redan ser frodig och grön ut. Örterna och salladen köpte jag ur grönsaksdisken på ICA, vilket både är en förbannelse och välsignelse. Förbannelse eftersom man inte har några garantier på att man inte får hem ohyra och sjukdomar, välsignelse eftersom plantorna är stora och väldigt billiga. Just nu sitter jag och tittar på resultatet och undrar hur pass många av dem som kommer att resa sig när de inser att de står i ett nytt trädgårdsland. En del av dem verkar lite klena (skulle ha varit kräsnare i butiken), så jag har lagt upp en plan för vad jag ska ersätta dem med.

Sått i back 1
Trädgårdsportlack
Majrova
Morot

Planterat i back 2
Plocksallat (2st)
Basilika (2st)
Salvia (1st)
Fransk dragon (2st)

Att söka sina rötter

Den här bilden heter "off the turnip truck"
Fotografen heter Darwin Bell, och du hittar fler av hans bilder här.

Medan jag nu långsamt sätter ihop hylla och lysrör till extraljus åt mina "stora" odlingar fördriver jag tiden med att läsa in mig på de grödor jag har köpt. Som ni redan sett har jag hunnit skriva små artiklar om trädgårdsportlak och isört som ett resultat av detta. Nu har jag dock kommit in på rötterna. Jag gillar att odla rötter. De är näringsrika, kan skördas tidigt och håller sig länge i kylskåpet. Däremot var jag inte säker på om jag skulle kunna lära mig något nytt om dem. Jordmandeln är ju exotisk så det förslår. Majrovan hör man inte talas om varje dag, men den känns som en tämligen vanlig grönsak. Och sedan har vi morot. Alla vet väl hur en morot smakar? Finns det något att tillägga om den?

Min efterforskning börjar alltid på nätet, med en googling på växtens vanliga namn. Det fanns rätt mycket att tillägga om både majrova och morot. Moroten har till och med ett eget museum (och jag är inte ett dugg förvånad över att det är engelsmän inblandade). Svårigheten är snarare att skilja ut vilka artiklar som är seriösa, och vilka som är skrivna av plantskallar med mer romantik i sinnet än jord på fingrarna. Även om jag hittills alltid har nöjt mig med de listor Google kommer upp med så finns det vissa siter som jag bedömer som trovärdiga, och som får tjäna som måtstock mot de andra.

Odla.nu är ett onlineforum för odlare kombinerat med många olika faktaartiklar om grödor. Där skrivs precis vad man vill veta, och inget mer.

LivsmedelsSverige är en site producerad i lag av i stort sett alla aktörer på den svenska marknaden, från matvaruförsäljare till konsumentverket till olika svenska univeristet. Kort och saklig information, plus näringberäkningar.

Den virtuella floran En onlineflora som Naturhistoriska riksmuseet står bakom.

När man läst på här kan man gladeligen kasta sig ut i de roligare artiklarna, de som har skrivits av galna vegetarianer, fanatiska växtfans och okunniga bloggare - som jag :-) Resultatet av min efterforskning kring morot och majrova kommer under veckan.