Stekt eller dränkt, jag SKA odla mina grönsaker

Det har varit motiga veckor sedan jag senast skrev om kolonilotterna. Jag har jobbat alldeles för mycket, flyttat alldeles för mycket och odlat mycket. Allting i ekvationen har fått lida, och det finns alltid mer att göra än jag har tid till, så om ni tycker att jag låter trött är det rätt. Idag tillbringade jag två timmar på Angelina och rensade pilört i hällregn. Eftersom min son varit sjuk några dagar har jag varit borta därifrån i en hel vecka. Det straffade sig. Pilörten har tagit över nästan allt. Men jag klafsade på i leran och drog upp den ur hela fyra bäddar (av tjugo) innan jag kroknade och konstaterade att jag måste komma tillbaka imorgon. Kändes väl litet B att rensa ogräs på Midsommarafton, men vad gör man? Detta är en uttröttningstaktik, och det gäller att se till att rätt part tröttnar.

Så vi möts igen, evil pilört!

På grund av flytt och jobb har jag bara haft tid för Angelina. Vad som hänt på Precious och Victoria vågar jag inte tänka på. Någon gång innan vintern ska vi i alla fall anlägga ett land med remonterande jordgubbar på Precious. Mmmmmm, jordgubbar! Jag frågade de snälla människorna på Funbo Plantskola om sorten smakar gott. Det händer ofta att frukter som korsas fram för en egenskap som inte har med smaken att göra blir tråkiga att äta. De lugnade mig ivrigt på den punkten; jordgubbarna har blivit korsade med smultron, och de brukar ju smaka bra. Hm, får väl se när vi väl kan skörda egna. En stor fördel är att vi kan anlägga jordgubbslandet när vi vill under sommaren, och då får vi andrum i just det jobbet.

Plasten vi täckte Victoria med bulnade misstänkt när jag såg lotten sist. Den verkar inte göra mycket skillnad om man inte tynger ner den ordentligt. Tack vare flytten har vi nu en massa kartonger som jag tänkte byta ut plasten emot - och jag har hittat ett ställe som behöver bli av med engångspallar i trä. Jag tog hem ett gäng sådana pallar för ett drygt år sedan i hopp om att kunna bygga något av dem. Heh. Det var det uslaste trä jag någonsin stött på. Torrt som fnöske, splittrade sig i tusen bitar när jag försökte bryta plankorna från varandra och ändå tungt. Den gången sågade jag allt i småstycken och skänkte virket till vänner som har ett stort hus med många kakelugnar. Nu slår det mig att dessa pallar blir utmärkta tyngder för Victoria. Jag ska bara övertyga min källa att jag får stå hos dem med en tigersåg och ta sönder pallarna där...

En del av pallvirket kommer att bli stegbrädor till Angelina. I hällregn är det inte roligt att jobba på henne. Leran förvandlas till slime som kläggar fast vid redskapen och förvandlar stövlarna till blytunga, grå clownskor. Dessutom är det omöjligt att hålla stigarna mellan bäddarna snygga. Istället blir det djupa hål där leran som nu sitter på en fötter borde vara. Jag borde ha insett att vi skulle lagt ut de där plankorna tidigare, men för bara någon vecka sedan hade vi en sån värmebölja att jag stod utan ylletröja* på lotten och blötte både solhatt och huvud för att hålla mig sval. Av någon anledning trodde jag att jag att detta skulle vara för evigt. Borde veta bättre...

De goda nyheterna är att jag lyckats så nästan alla bäddar på Angelina! (Det såg illa ut ett tag där.) Lökarna är redan stora, potatisen måste kupas, tomaterna sätter frukt och mangolden kommer som den ska. Till och med de senast sådda bäddarna har tydliga hjärtblad. Ibland är det riktigt muskulösa sådana; jättesolrosorna jag har sått påminner misstänkt om malabarspenaten Seymore I och II som jag odlade i fönstret för några år sedan. Det kan nog bli bra, det här.

*Förra gången jag hade kolonilott slutade det med att jag fick lunginflammation och var nere för räkning i mer än ett år. Jag är livrädd för att det ska hända igen, så vid allt under 23¤ C har jag ylletröja på mig.

Första brevet från kolonilotten

Ja, alltså, det blev inte en kolonilott (eller odlingslott som det egentligen ska heta), det blev tre. Jag tar ingenting för givet, så när det var trettio personer före oss i kön till en lott i närheten av vår bostad, ställde jag mig raskt i kön till ett område som kanske inte är lika populärt, litet mer avsides, men med lika stora lotter och som är ett av de få där vi har vänner som odlar. I April fick vi en visning och tackade ja till en lott som var i hyfsat skick. Den tidigare ägaren hade förmodligen haft mycket avancerade idéer om trädgårdsdesign eftersom hen placerat hallonsnåret i mitten av lotten, med orimligt många röda vinbärsbuskar bredvid. (För min del är allting över noll en orimlig summa röda vinbärsbuskar - inget ont om bäret, men jag gillar det inte, och busken är groteskt rikgivande. Nu har vi tre röda vinbärsbuskar att skänka bort - så om någon är intresserad?...)

Nå, lotten var till hälften omgrävd och i hyfsat skick, som sagt. Bredvid den låg en lott där den tidigare ägaren fört en heroisk kamp mot ogräset. Kämpat väl och förlorat. Efter att ha tänkt på saken i ett dygn beslöt jag att vi skulle ta hand om den också. Parkettmaken hade inte så mycket att säga till om, är jag rädd, men han har i alla fall inte beklagat sig. När jag promenerade runt nytillskottet för att se hur pass illa det var hittade jag kvarglömda lökar som kämpade sig genom mattan av ogräs, brännässlor (som raskt blev soppa) och pinnar som markerade växter som förmodligen dött en sorglig död. Aldrig har jag fattat ett beslut om total marktäckning så snabbt. Två års karantän för att kväva ogräset.

Två veckor senare blev jag uppringd av köansvarige för det första området; det fanns en lott ledig om vi ville ha den. Vi åkte ut till området, och jag hade inga höga förväntningar eftersom jag stod långt bak i kön. Till min stora förvåning fick vi en lott som är perfekt omgrävd och utan några buskar alls. Vi kan göra precis vad vi vill med den! Klart att jag slog till.

Kunde vi nu dra oss ur kontrakten på de andra två lotterna? Rent praktiskt - kanske. Moraliskt - icke! Vi hade sagt att vi skulle ta hand om dem, skrivit kontraktet och börjat arbeta med dem, då kan man inte bara kasta bort dem efter tre veckor. Men de två lotterna fick nu plötsligt andra uppgifter.

För att kunna hålla isär de tre lotterna här på bloggen har jag gett dem namn. Nu kunde jag ha gett dem nummer, typ lott x1b2, x2b4 och x3b16, men det kändes tråkigt. Istället har de fått varsitt vanligt namn. Mycket enklare att komma ihåg, och ger en touch av karaktär till den lilla jordplätten.

Victoria
Detta är den lott som var täckt av ogräs. Just nu är den istället täckt av ett stort stycke täckplast som förhoppningsvis ska ta död på kirskål, kvickrot och annat otyg. Jag har en storslagen plan om att istället täcka lotten med tidningar och halm och odla potatis i halmen. Alla lotter består av prima lerjord och med den här metoden tillför jag hummusmaterial samtidigt som jag kväver ogräset. Lagret med tidningar måste förnyas varje år, men jag kan odla potatis samtidigt, och det är inte heller fy skam. Å andra sidan går det åt väldigt mycket papper, så några medodlares donation av plasten var välkommen.

Precious
Detta är den hyfsade lotten som ligger granne med Victoria och som vi först skrev kontrakt på. Den var till hälften omgrävd när vi fick den, har ett hallonsnår som sticker in mot mitten från mitten av ena kortsidan och tre röda vinbärsbuskar (någon som vill ha? de ger massor med bär) och en krusbärsbuske längs ena kanten. En del av lotten är marktäckt, uppenbarligen efter en svårartad invasion av kirskål. Detta kommer att bli vår bärodling i år. Hallonen finns redan, och jag hoppas kunna sätta några svarta vinbärsbuskar (tre röda vinbärsbuskar bortskänkes), måhända en björnbärsbuske och plantera ett stort jordgubbsland. Helst hade jag haft ännu mer hallon, men sonen önskade sig jordgubbar och de plantorna är långt billigare, så jag fick ge mig. Dessutom känns det fel att helt täcka en lott med bärbuskar.

Angelina
Den helt uppgrävda och perfekt uppfluffade lotten som vi fick sist. (Odlare som har lerjord drömmer våta drömmar om sånt.) Angelina kommer att odlas enligt en modifierad variant av jidutu xiangchuan (en över tusenårig tradition). En kolonilott är inte så stor (sex gånger tio meter vanligtvis) så jag har varit tvungen att stryka vissa detaljer för att spara plats. Detta är helt i sin ordning ity att jidutu kan vara mycket pragmatiskt. På Angelina kommer vi att odla grönsaker, men än så länge har jag bara mätt upp var sängarna ska ligga, och lovat grannodlaren att hon ska få tillbaka sina pinnar till helgen. Dessutom har jag tackat henne mycket och länge - det var nämligen hon som hade den innan mig och såg till att den blev så härligt fluffig.

(Ja, jag vet att de flesta inte vet vad jidutu xianchuang är för något - jag kommer att beskriva metoden litet längre fram.)

Detta är alltså de tre plättar jag kommer att tampas med under sommaren. Imorgon (eller egentligen idag, eftersom jag skriver det här kvart i ett på lördag morgon) kommer vi att tillbringa hela dagen med att så och vattna Angelina. Kanske att vi hinner sätta bärbuskarna på Precious också, och skänka bort ett snår röda vinbär till någon som uppskattar dem.

[Datorhaveri försenade denna post - om ni undrar :) ]