Vinterns sjukdomar lade sig raskt i mina planer i helgen. Länge har jag gått och planerat en stor odling citronmeliss, för att ha till te mot förkylning och andra virussjukdomar. Sedan kom vinterkräksjukan. Heder åt Cicci och Monika som åkte och handlade åt oss medan vi satt i frivillig karantän. Jag fick ett telefonsamtal medan vi väntade.
"Hej, nu står jag på ICA. Ska det verkligen vara fem citronmelissplantor?"
Det skulle det. Jag duschade dem noga under kran (dvs. jag dränkte dem brutalt och skakade av vattnet sedan, allt för att få bort så många trips som möjligt) och planterade ner dem i min mycket ålderstigna örtagård. Någon gång kommer jag att plantera om hela härligheten, men fram till att min förkylning lägger sig kommer den att få vara kvar. Jag är tjock som en elefant i näsan, och odlingen ser ju trevlig ut i fönstret.
Att jag läser "Håll krukväxterna friska!" av Maj-Lis Pettersson gör inte saken bättre. Det är rent horribelt hur många sjukdomar och brister en liten planta kan få, och allt ger antingen gula blad eller torra bladkanter. Visste ni till exempel att ullöss kan sätta sig på rötterna också? Jag som var så stolt över att calamondinen åtminstone klarat sig från dem. Den och citronmelissarna har just nu alla sjukdomar jag läser om - utom möjligtvis svamp på grund av för fuktigt klimat.
Maj-Lis Petterssons recept för att hålla växterna friska är enkla men arbetskrävande; jämn fuktighet i krukorna och en rejäl dusch varje vecka. Min mor duschade sina blommor två gånger om året och jag - tja, låt oss säga att jag gör det ännu mer sällan. Fru Petterssons råd om jordens ledningstal och tilläggsljus verkar roligare, för då får jag använda manicker. Min manickomani är av ett sådant slag att jag struntar i om en bra mätare av ledningstal är dyr - jag vill ha en! En luxmeter vore också trevligt...
Nå, jag ska fortsätta pyssla om min förkylning och min dödsjuka calamondin. Vi hörs!
