Gah! Ännu en död försådd!

Jaha, de små plantorna dog omgående när de kom ut ur sina frön. Jag misstänker att kombinationen av dåligt ljus och dåligt intresse var ödesdiger (vem vill vattna något som inte växer?). Borde jag ge upp försöken att fröså i separata 'förkrukor'? Med tanke på att jag lyckas driva upp plantor när jag direktsår dem i vanlig jord är jag frestad. Samtidigt vill jag lära mig att förgro.

Harumpf! I morgon ska jag till biblioteket. Det kommer att bli en bok om förgrodd - en bra en. Nu ska jag ta och vattna mina plantor - det verkar som om trädgårdsportlaken lever litet...

Det där är ju min blogg!...

För några dagar sedan landade Rosie i min brevlåda. Jag bläddrade igenom den i det halvmedvetna tillstånd som bara en småbarnsförälder kan ha på kvällen. Därför var det först idag som jag verkligen läste den. Det ska erkännas att jag tänkt plugga min blogg genom att skriva en liten insändare och skjuta in min url i texten.

Någon annan hade redan hunnit före. (Läs gärna hennes blogg.)

"Attans!" tänkte jag och var precis på väg till en annan syssla när jag tittade en extra gång på berömmet som de tryckt med fet, orange kursivstil över insändarsidan. Där fanns en hänvisning - till Parkettodlaren, med url (webadress) och allt!

Nu ska jag bara njuta av mina femton minuter i rampljuset innan jag återgår till mina växter. Ni som har hittat hit via Rosie är hjärtligt välkomna! Här är mina snabbtips för årstiden:

• Tilläggsbelysning
  
• Självvattnande krukor
  
• Skivad vitlök på jordytan för att jaga bort sorgmygg
  
• Trädgårdportlak överlever det mesta och går att skörda länge
  
• Groddar (om ni tål dem - jag gör det inte, men de är bra)
  

(Bilden kan ni för övrigt köpa som poster eller på mugg via min Cafe Press shop i USA - dollarn är billig. Jag jobbar också på att hitta en motsvarande pod-service i EU.)

Omplantering med återanvändning

Idag tog jag och planterade om min nysådd, och jag kunde inte motstå att göra en bildserie för bloggen. Håll till godo!

1

Diska ur växthuset. Som ni ser låg det kvar gammal jord inuti och den kan innehålla sjukdomar. Det här är ett dyrt växthus för förgrodd som jag köpte innan jag sett ljuset, och insett att man odlar bäst när man använder gamla restgrejer. Nåja, det kom till användning nu.

2

Det här behövs; tidningspapper, någon form av bricka att ställa de färdiga krukorna på, jord, en sked du kan vika helt för jordgrävning, och något att rulla pappret runt. Jag använde en flaska i plast som gömde sig bakom plasthinken på den här bilden. Nedrans plastGarbo!

3

Här ser ni min sådd; äggkartonger fyllda med såjord, ställda i plasttråg som tidigare innehållit hämtmat. (Ursäkta bildkvaliteten, förmodligen sa de något roligt i den podcast jag lyssnade på.)

4

Den här byttan ska jag plantera plantorna i när de blir större. Jag tog fram den för att kunna mäta hur stora krukorna skulle bli. Lagret med jord blir tunt, max tio centimeter, och det ska bli intressant och se hur väl portlaken och isörten klarar av det. Jordmandeln hade inga problem.

5

Dags att tillverka krukor! Riv en remsa ungefär dubbelt så bred som den kruka du ska tillverka. Riv åt det håll som pappret lättast låter sig rivas, snarare än efter formen på pappret. Du klarar dig med en ganska kort längd.

6

Rulla pappersremsan runt en rund sak. Just här använder jag en plastflaska, idealet är egentligen en liten smal syltburk.

7

Vik in pappret flikvis i botten så här.

8

Fortsätt tills du fått en botten.

9

Dra av papperskrukan från krukformaren. (Jag sa väl att den skulle vara blank? Min flaska hade en klisterrand som pappret ideligen fastnade i - gör inte om det.) Sedan viker du in överkanten också. Detta stabiliserar krukan och gör det möjligt att finjustera dess storlek

10

Fyll med jord, perennjord eller vanlig krukväxtjord borde fungera.

11

Ställ krukan där den ska stå och vät sedan jorden. Vattnet väter igenom pappret och då blir den svår att flytta. Som ni ser här har jag använt vatten från torktumlarn. Dels var det för att jag behövde göra mig av med en del av det, dels för att det är så gott som avhärdat. Jag har haft problem med kalkavlagringar i mina krukor.

Ett ord om ämnen i odlingen kan vara på sin plats här. De flesta tidningsblad jag använt glatt lilafärgade. Jag tycker inte om det eftersom det är färger som inte är tänkta att ätas. Om jag fortsätter att använda den här sortens kruka är risken stor att giftiga ämnen fälls ut i jorden och anrikas i växterna. Det faktum att jag återanvänder jord och planerar att maskkompostera överbliven sallad skyndar på processen. Vid nästa omplantering kommer jag alltså att riva bort så mycket som möjligt av pappret för att minimera utfällningen. Jag leker med tanken att bygga egna krukor av jordmandelgräs och vegetabiliskt klister till nästa omgång. Får se hur det går med det.

Om man försår växter som ska växa utomhus tror jag att man kan använda sådana här krukor utan större betänkligheter; där finns en större jordbuffert och jorden återanvänds inte heller lika intensivt.

Åter till bildserien

12

Klipp loss och putsa ett av facken i äggkartongen.

13

Ställ den lilla 'skålen' i krukan med jord. Pappret i kartongen är så poröst att plantan utan problem kan borra sina rötter igenom det, och därför gör jag inget mer. Jag vet ännu inte hur pass väl det här momentet fungerar - det här är första gången jag använder metoden.

Växthuset är nu fyllt med krukor och jag har använt den gamla skålen till att samla skräpet i. Transport till soppåsen nästa!

14

Märkning är viktigt. De här remsorna syns kanske dåligt ovanfrån (man ser ju vanligtvis ner på ett sånt här växthus), men de blir inte bortblandade om man skulle råka vända på den transparanta kåpan. Just det; jag har satt märkningar på kåpan och sedan vänt bort dem i ett obevakat ögonblick. Tänker inte göra om det.

Tadaa! Mina små plantor har kan nu mer jord kring benen, behöver inte vatten så ofta, och kan växa ordentligt. För övrigt kommer det massor med knoppar på min calamondin.

Idag höst, imorgon vår...

Mina små trädgårdar har gått in i sina personliga höstar. Det varar inte länge - när man odlar inomhus är man ju mindre bunden av årstiderna. Den riktiga hösten märks här också, dock. Växterna pressar sig inte mot fönstren och tilläggsljuset blir allt viktigare.

De personliga höstarna har mer med min tid för krukorna att göra, och förstås eventuell ohyra. Jag har trips i åtminstone två av mina fönster. Först funderade jag på drastiska åtgärder; tömma fönstren helt, tvätta dem och låta dem vara tomma i två veckor. Det vore dock litet tråkigt, jag menar; hela två veckor utan att odla något alls. Så nu har jag antagit en snällare plan. Det ena fönstret får vara tills vidare. Där har jag mina örter och de klarar sig hyfsat så länge jag kommer ihåg att spreja med vatten några gånger om dagen. Trips gillar inte fuktigt klimat. I det andra fönstret kommer jag att ställa mina jordmandelodlingar. Jordmandeln växer bra trots tripsangrepp och eftersom det är rotknölar man skördar kan jag spreja bladen hur mycket jag vill.

Men våren är inte långt bort. Idag tog jag fram mina fröpåsar för att se vad som ska stå i krukorna framöver. Min plan är att göra en nyplantering varannan vecka några månader framåt, för att se hur det fungerar med tillgång och efterfrågan. Redan nu har jag en till två gånger i veckan kunnat förse mig själv med grönsaker till lunchen enbart ur krukorna. Målet att alla medlemmar och alla måltider ska vara täckta känns närmare.

Som ni ser på bilden har jag många fröpåsar. Jag köper fröer som andra köper tyg, och en stor del av påsarna är inte ens öppnade. Dessutom har jag roat mig med att ta fröer både från calamondinen och en särdeles god vindruvsklase. Det var med viss beslutsångest som jag plockade ut

*Trädgårdsportlak
*Isört
*Plocksallad 'Frisée d'Amerique'
*Vindruva
*Calamondin

att sätta på förgrodd idag eller imorgon. Jag räknar med att både vindruvan och calamondinen kommer att vara trögodlade, och jag sår dem mest för sportens skull. Ska sanningen fram vet jag inte ens vad jag ska göra med calamondinplantorna sen - jag får väl ge bort dem. Vinlöv är ätliga, så de har en plats på parketten. Som den manickoman jag är sitter jag och funderar ut kontruktioner på hjul som ska tillåta både flyttning av och extraljus till rankorna.

Jag kommer också att plantera om jordmandlarna i rymligare krukor. Detta involverar sterilisering av jord, kokning av mellanlägg och diskning av backar. Mina vänner, jag kommer att få en riktig genomkörare av kroppen imorgon. En bodyblidder skulle vara stolt över mig...

Att frisera en krukträdgård.

Först en osminkad bild på min egen balkong. Som synes är den mer sparsmakad än den franska balkong jag visat bild på tidigare; jag hade fullt upp med annat i April och Maj när balkongen skulle planteras. När nu penséerna växte så bra och smultronen hade överlevt vintern nöjde jag mig med dem. Just nu kan jag tycka att det är tråkigt, och har börjat planera höstens och nästa års balkongprakt (vindruvor eller björnbär, hmmmmmm....). Reklamen för ett av Sveriges större bemanningsföretag är oavsiktlig. Min make jobbar åt dem, och fick två brassestolar inför sommaren. De råkade passa balkongen och blev kvar. (Fast om någon höjdare på Proffice läser det här så skulle ett kompletterande ihopfällbart bord inte sitta fel ;-) )

Idag har jag tagit ett tag med den krukträdgård som drabbades av trips. Efter tre veckors sprutning med såpvatten såg den ut så här.


Trädgårdsportlaken hade hunnit bli ganska gammal, och krassen verkade mest bestå av vissna löv även om det knoppades nya i topparna på rankorna. I stort sett var det bara jordmandeln som trivdes. Så jag beslöt helt enkelt att riva upp allting utom den.


Det är synd och skam att behöva kasta något som skulle passa mycket bättre i en kompost, och ju mer jag håller på med parkettodling, dess mer känner jag behovet av en sån. Tyvärr är lägenheten oftast för varm för en maskkompost, så jag har börjat fundera på om det finns sätt att ha en "riktig" kompost inomhus. Colleens (In the Garden Online) variant verkar lovande, även om den förmodligen måste förvaras på balkongen. (Det är inte alla lägenheter som har balkong, så det känns som fusk att använda sådana lösningar.)


Jag klippte också ner jordmandeln. Den såg ut som en skräpig grästuva (vilket den ju är) och jag tyckte att den behövde putsas litet. Håll med om att den här snaggade frisyren ser mer trevlig ut i fönstret. Jag är inte säker på att den överlever stressen men prognosen är god; det här är en växt som är ett fruktat ogräs i länder med varmt klimat. På resten av jorden sådde jag mina sista frön av krassen Alaska Scarlet. Den här gången orkade jag inte med sådant 'tjafs' som förgrodd och blötläggning, jag bara pluppade ner fröna i jorden och täckte med jord. Det sista jag gjorde var att strö över fnyffel från några misshandlade Osmocote tabs för att gödsla. Sedan kom jag på att de såg ätbara ut och gjorde mitt bästa för att täcka dem med jord utan att rubba sådden (jag har en tvååring hemma).


Här ser ni en bild på hur jag börjat dokumentera mina odlingar. Jag är ännu inte säker på vad jag ska göra med det jag får fram, eller om jag ska spara det någon annanstans än på krukorna. Än så länge gör jag det mest för att få en känsla för hur lång tid det går mellan sådd och skörd, och för att få veta vilken effekt olika sorters jord och gödsel har. (Jag har inte skrivit upp det - jag vet redan att den här lådan innehåller den billiga såjord som faller ihop och kväver växternas rötter om den inte hålls konstant fuktig.) Lägg märke till den gröna randen mellan den torra och fuktiga delen på mellanlägget; det är alger. Det här är sista gången jag kan fluffa upp jorden, så på nytt och intala mig att det går bra. Nästa gång måste jag tömma lådan, sterilisera allt som varit i den och börja från scratch. Detta är något som kommer att bli rutin.

En lycklig dag

Min tripsangripna odling. Här har jag just besprutat med såpvatten och håller på att rensa bort de mest angripna bladen.

Jag har haft ett ryck idag. Jag har inte bara steriliserat sju liter lecakulor (och jag gjorde det utan att bränna ner huset, jay!), jag har också diskat ur två plastbackar med såpa, rengjort ett fönster och kokt min brudslöja. (Brudslöjan är av prima nylonväv och ligger vanligtvis till skydd mellan jorden och lecan i mina självvattnande krukor.) Dessutom har jag sprutat min krasse/jordmandel/portlakodling mot trips. Egentligen hade jag hoppats hinna med nysådd i backarna också, men jag fick vika mig för att det blivit kväll.

Man har kommit upp på en högre nivå i sitt odlande när man känner igen fler skadedjur än bladlöss och dessutom tar sig besväret att bekämpa dem. Det var en märklig känsla att tänka
"Vänta nu, blanka utsugna bladpartier... är inte det trips?"
Jag tog en titt på undersidan av ett utsuget blad, och nu när jag visste vad jag skulle titta efter hittade jag direkt minimala cigarrformade djur. En rask tripp till min lilla uppslagsbok om skadedjur ("Skadegörare i trädgården" Boel Sandskär) bekräftade misstanken. Jag hade rätt! Jag kunde något! Spooky....

I morgon ska jag plantera en ny back med vanliga grönsaker - lök, morot och majrova har jag bestämt mig för - om inget kommer emellan. Man kan aldrig så noga veta när man lever med en skäggig karl och en tvååring.

En rökare

Just nu håller jag på att fräschar upp mina odlingar efter att de stått övergivna medan jag slagits med ögoninflammationer och influensor. Då och då stannar jag till och frågar mig själv om jag verkligen varit så sjuk. Min försådd som jag berättade om för några veckor sedan blev jag till slut tvungen att hantera desperat; en del av krassen och jordmandeln planterades i samma kruka och samma jord som morötterna och majrovorna växte i förut. Så ska man inte göra har jag fått veta, och nu har jag lärt mig varför. Ohyra som bodde på portlaken, eller måhända någon sjukdom som fått fäste i jorden, har gett sig på alla växterna. Krassens blad är alldeles knurvliga och har torra, utsugna partier. Först nu börjar jag bli så pass frisk att jag funderar på om jag inte borde spruta dem med någonting - eller i alla fall ta reda på vad problemet är.

Tyvärr är jag inte sammanhängande än, och orsaken är mina glasögon. De är sexton år gamla. Eftersom mitt sista par linser blev nedsmittade med ögoninflammation är jag tvingad att använda mina brillor - och de är mycket svagare än vad jag behöver. Min hjärna måste alltså lägga större delen av sin kraft på att tolka de bilder som levereras till den, och mindre kraft blir kvar till att tänka. De senaste dagarna har varit fulla av duh!-ögonblick. Till exempel har jag förlorat trettiofem kronor på att betala dubbla bussbiljetter.

Men värst var ändå när jag räddade en gammal ugnsform ur metallåtervinningen. Ni vet; man behöver nån form av behållare om man vill sterilisera jord, och jag har alltid tyckt att det känns fel att använda kastrullerna vi lagar mat i, eller köpa nytt. Så när jag hittade en ugnsform i metallbingen tänkte jag "Bingo! Den här tar jag!"

Och jag behöver inte skämmas för att använda den här. Teflonlagret på insidan har blivit omsorgsfullt uppskuret när någon delade kaka, utsidan är i bättre skick, men hur har en metallform kunnat bli så bucklig innan den slängdes? Vad har man gjort? Klämt den i en dörr upprepade gånger? Hoppat på den? Kört över den med en bil? Svaret är förmodligen att man har gjort allt detta och litet till, men sånt kan jag aldrig säkert veta.

Med formen följde en massa äckligt guck. En vända i diskmaskinen tar död på det mesta (diskmaskinsmedel är extremt frätande) så jag oroade mig inte för just den. Däremot gick jag och torkade bort alla fläckar jag gjort med mina nedguckade händer, och sedan kändes det inte roligt att använda disktrasan mer. Så rådig kvinna finner snart en metod; jag beslutade att koka den.

Jag har räddat en gammal kastrull just för att kunna koka disktrasor i. Den åkte nu fram, i med vatten, en gnutta diskmedel och trasan. Sen satte jag hela härligheten på spisen på högsta temperaturen och mig själv framför datorn...

En timme senare vaknade jag ur min datorkoma av att det luktade brandrök. Först varnade jag maken och sedan gick jag ut i köket för att ta nya näsdroppar (och bättre kunna lukta mig till var röken kom ifrån). Jag behövde inte lukta. Där framför mig stod en kastrull, helt tom på vatten men med en förkolnad trasa som glödde hotfullt emot mig.

Duh!

På tisdag ska jag till optikern, och sedan får jag vänta en vecka på mina nya linser. Under tiden försöker jag undvika trädgårdsodlandets mer eldfängda göromål. Fast i morgon ska jag sterilisera lite lecakulor - ni som kan; be för mig.

Den första salladen

Från vänster till höger; morotsblast, trädgårdsportlak och majroveblast

När jag startade det här experimentet hade jag en bild av prydliga krukor på rader, med olika grönsaker i som snällt växte till lagom storlek och liksom stannade där. När jag sedan kände för det skulle jag plocka mig en sallad, eller kanske en ruska jordmandlar för att förse min familj med hälsosamma grönsaker och mina vänner med allergivänliga kulinariska läckerheter. När jag kände för det, alltså.

Det hela utvecklar sig mer och mer till att fungera så här:
"Åh HerreGud! Basilikan/majrovan/trädgårdsportlaken/moroten begär snart rösträtt! Vi måste äta en sallad innan de växer oss ur huset."
Därav dagens sallad.

Det blev lite mycket majroveblad - de är håriga och passar nog bättre i tillagat skick ("som spenat" alltså...). Sonen gjorde fula grimaser. Jag var förberedd och blandade upp min sallad med riset, och fick en sorts salladsrisotto som var oväntat mättande. Smaken var ingen höjdare dock - jag ser fram emot den dag mina krasseplantor växt sig så stora att jag kan tulla på dem. Och kanske att jag skulle dra upp litet mer portlak - och litet morotsblast till är inte heller så dumt. Isörten ska bli intressant att prova när den kommer igång. Sen kan man ju plantera litet smultronspenat....

Om ni någonsin läser en artikel om en lägenhet i Uppsala som fått sina rutor sprängda av en gallopperande djungel, då är det min det handlar om.

Kuriosastadiet

Jag kan inte motstå att posta en bild på grönsaksdelen av den kycklinggryta jag gjorde i går. Allt det där gröna har växt inne hos mig. Det är fransk dragon, portlak och ett majroveblad. Det ser så fräscht ut innan man har kokat grytan och alltihop krympt ihop till spenatgröna småtrådar.

Min odling har nu nått kuriosastadiet. Jag dricker allt som oftast te på egen mynta och kommer snart att avverka skogen av basilika till förmån för hemgjord pesto. I vårt kök ligger några små hemodlade citrusfrukter, redo att bli marmelad. Eller snarare marmeladkrydda eftersom de smakar ganska bittert i sig. Salvian får jag nog torka och ge bort till vänner i små påsar - jag har alldeles för mycket av den. Det här stadiet är trevligt, men är ju långt ifrån en full försörjning för en familj. Nu kan jag i alla fall räkna på hur lång tid det kommer ta innan jag fått ruljansen igång och kanske kan få ut fulla skördar.

Jag tror att det blir två år, osäkerhetsmarginalen har jag ingen koll på. Orkar ni hänga med så länge?

Nu börjas det...

Jag kunde inte motstå att fotografera mina små penséer i mer smickrande ljus. Förra fotot fick ett sånt fruktansvärt rödstick. Det visade sig att de inte är så mycket misstag ändå - penseer är ätbara, och har med andra ord en plats i det här huset. Jag har inte vågat smaka, dock, eftersom jag inte vet hur pass mycket gifter odlaren har använt när han drog upp dem. Om jag får en sekund över (hahaha*) kanske jag kan ringa och fråga.

Jag börjar dessutom definitivt få överflöd av en del växter som jag odlar. Basilikan kommer snart att begära rösträtt eller inhysa mimmothar om jag inte lär mig göra pesto snart. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med salvian - och till och med den franska dragonen börjar se aggresiv ut.

Och just det; tror ni jag kom mig för att verkligen skola om portlaken? Nä, jag får nöja mig med att gallra istället. Men jag behöver inte oroa mig - den går ju att använda som spenat....

*Uppmärksamma läsare har kanske märkt att bloggen hickat rejält den senaste veckan. Jag har fått jobb och håller på att anpassa mina scheman. Fem sysslor ska in på tid som räcker till tre, och jag håller på att klara det! Jay!

Stora planer - små plantor

Detta är snart en exjulgrupp...

Det är stora saker på gång i min inomhusträdgård; jag ska plantera om för första gången. Jupp, det är sant; trots att jag odlat saker sedan jag var sju har jag aldrig planterat om förut. Jag har vaga minnen av att ha försökt och misslyckats hårt en gång, och sedan dess har åsikten att 'det är alldeles för komplicerat och besvärligt' rotat sig i mitt sinne.

En sån inställning driver mig till vansinne hos andra, så varför ska jag gå och spara på den själv? Alltså har jag bestämt mig för att plantera om mina portlakplantor när de verkar stora nog. Och de börjar nå det stadiet nu. Jag är nervös...

Jag har också insett att jag måste (flämt!) slänga en del av de växter jag har hemma. Den där julgruppen som jag för en gång skull lyckats hålla liv i måste gå till sina fäder, precis som flaskliljan jag fick av mormor när jag var tio. De tar upp värdefull plats, och går inte att äta.

Dessutom har tidningen Rosies instruktioner om hur man odlar potatis i hinkar haft underlig effekt på mig. Jag går och stirrar på tomma golvytor och funderar på hur jag omärkligt ska klämma in 14 potatishinkar i lägenheten. Potatis tar ca 14 veckor på sig att mogna, nämligen, och med 14 hinkar kan jag skörda och så en hink i veckan. Ibland vet jag inte om jag är galen eller geni...

Läget nu i slutet av Mars

Jag tittade häromdagen på mina portlakplantor och konstaterade att flera av dem fallit ikull. Till stora delar ser deras såddrader ut som en radda uppsalastudenter på sista April*. Bara de plantor som hamnat närmast fönstret verkade trivas.

Hmmm...

Kunde det vara fel på extraljuset? Jodå, jag behövde ingen specialapparatur för att se vad som krånglade. Det räckte med att jag satte handen under armaturen. Lampan skuggade solljuset. Visserligen är vi i slutet av Mars och solskenet kommer snart upp i tropiska mängder, men litet mer kräm vill jag ha ur en växtlampa. Jag har mig själv att skylla eftersom jag använde det rör som följde med armaturen, det är inte tänkt som växtlampa från början och har dessutom blivit ganska gammalt. Mitt nya uppdrag för inomhusträdgården är med andra ord att ge mig ut och köpa ett starkt lysande fullfärgslysrör.

Så här i slutet av Mars lägger jag utomhusodlare till min identitet. Mina växter ute på balkongen börjar vakna till liv, och jag går ut varje dag och skärskådar de olika knopparna. Jag har kanske nämnt att både myntan och lavendeln dukat under - sic transit gloria mundi. Smultronen har däremot överlevt, och behöver nu rensning och uppmuntran för att gå vidare. Plantorna har bruna bladkanter, vilket är ett dåligt tecken, men jag hoppas kunna göra något så att de rätar upp sig ändå. Det som glädjer mig mest är att mina stora växter verkar ha överlevt. Knopparna hos båda rosorna sväller, och de har snart små blad. Samma sak gäller körsbärsträdet som jag går och fingrar på varje dag. Ska jag våga hoppas på körsbär till i höst?

*Sista April firas i Uppsala med sillfrukost (nubbe obligatorisk) på morgonen, champagnegalopp nedför Carolinabacken vid lunchtid och vårbal (med tillbehör) på kvällen.

Läget just nu

Och här ser vi mina små plantor, och hur de tittar på sig själv i fönsterrutan. De verkar fortfarande inte ha noterat att det finns extraljus, så jag har sänkt lampan på deras sida av fönstret. Den sneda armaturen ger vårt bibliotek en något anarkistisk look, vilket på sätt och vis kompletterar de strama bokhyllorna. Jag är ingen vän av för mycket ordning.

Idag var jag också tvungen att fylla magasinen i mina hemgjorda självvattnande krukor, så jag är överlycklig! Det betyder nämligen att de fungerar som de ska. Backen med snabbörtagården hade ett helt tomt magasin, medan såbacken hade några droppar kvar, vilket också visar att de fullväxta plantorna dricker. Jag tog risken att ge både örtagård och nysådden krukväxtnäring i vattnet, så får vi se hur det påverkar dem.

Dessutom börjar morötterna sticka upp sina hjärtblad. Jay!

Rymd och ljus

Nu på eftermiddagen öppnade jag mickron och hittade mjölken maken min värmt åt mig till förmiddagsfikat. Det har varit ont om sömn på sistone.

När jag känner mig så här soggig ägnar jag mig helst åt praktiskt arbete, så idag satte jag upp det extraljus som mina odlingar kräver. Det är nog i sista stund. De små portlak- och majroveplantorna har sträckt sig efter ljuset så att de nästan ligger horisontellt utmed jorden dagtid.

Sätta upp denna lampa involverade borrande, elarbete och skruvande. Jag blir alltid barnsligt stolt över att klara sånt och känner mig som en hel karl. Det hela blev ännu bättre av att min son sa en av sina första tvåordsmeningar;
"Mamma borrar."

Nu sitter jag och gottar mig över detta, och tittar ut över en inomhusodling som definitivt gått in i rymdåldern.

Småsaker...

Idag har jag gjort en del småsaker eftersom Stora och Allvarliga Studier (tm) har kommit i första rummet. Fördelen med plugg är dock att man måste upp och röra på sig ibland för att inte somna över tangentbordet. Vad passar då bättre än att tex. städa upp på balkongen. De två HOLbänkarna vi köpte på IKEA förra året började falla sönder, så jag plockade helt enkelt isär dem ordentligt och ställde resterna inomhus för att torka ordentligt (det är tänkt att jag ska sätta ihop dem till leksakslådor åt sonen - jag får nog skapa en egen blog för alla mina inredningsprojekt). Rosorna kollades upp och innehållet i HOLarna ställdes i plastbackar i väntan på bättre förvaring.

Jag har nu fått upp hyllan till extraljuset, och den har blivit pelargonhylla. Zonalpelargonen jag fått som gåva behövde vattnas och jag tittade över de sticklingar jag sparat från en sorgligen avliden "Avatar of Roses", dvs en doftpelargon som jag gillade mycket. De hade rotat sig fint, och jag borde ha planterat om dem för länge sedan. För väldigt länge sedan. Flera månader sedan faktiskt. Burken var alldeles ingrodd och ytan på vattnet hade börjat mögla. Resolut tog jag och klippte loss de friska topparna på sticklingarna och satte dem i varsin ny vattenburk. Bladen var bleka med mörkare partier kring nerverna. Illa. Jag misstänker att de tömt sig på näring, så som ett experiment tog jag och hällde två droppar flytande växtnäring i två av burkarna. Det kan betyda att jag snart får rengöra de burkarna från en massa glada alger, men förhoppningsvis kommer maten också sticklingen till del.


Efter ett tips från Colleen tog jag idag bort plasten från min såddback. Det visade sig att bara portlaken och majrovan grott - moroten ligger fortfarande under jord. Hm, måste lägga på minnet att odla morot för sig i fortsättningen. Få se om den kommer upp. Ingen skada skedd annars; jag föredrar majrova framför morot....

I begynnelsen

Det fina med att odla är att man får så många begynnelser. Jag tittade precis ner i min såddback och upptäckte att alla tre grödorna börjat komma upp - redan! Det är bara två dagar sedan jag sådde dem, och för en gång skull gjorde jag på milimetern som man ska (istället för att göra ungefär som man ska). Uppenberligen gjorde det susen. Jag måste slå upp om det finns någon instruktion i när man ska ta bort plasten över jorden, annars kommer jag att känna mig väldigt nervös. Tänk om jag tar bort plasten för tidigt! Eller ännu värre, försent så att grödorna hinner mögla i fukten! Jag kommer att vaka över dessa stackars plantor nästan lika ihärdigt som jag vakar över min son....

Det börjar också bli balkongsäsong. Jag sitter och skriver detta med fötterna i ett fotbad (aaaaaaaah) och balkongdörren öppen. Jag kan se rosen Polstjärnan från där jag sitter. Den är härdig till zon 7, så det ska bli intressant att se om den överlever min omilda behandling. Jag har bestämt för mig att rosor ska täckas i början på våren för att inte sätta knopp för tidigt och frysa när det kommer en senkommen köldknäpp. Inte har jag kommit mig för att göra det. Den andra rosen är en röd, remonterande hybridsort som jag köpte på impuls eftersom den var just röd och remonterande. Tyvärr luktar den inte så gott, så jag blir inte helt ledsen om den fryser. Ersättaren kommer att bli dubbel kanelros, har jag bestämt mig för...

De flesta av mina lavendelplantor verkar ha dött, men de var också hybridplantor med fel doft så jag gråter inte direkt där heller. Mina smultron och körsbärsträdet verkar dock har överlevt. Jippiiiii!

Instant örtagård

Det som har fungerat hittills i mina inomhusodlingar har varit A tilläggsljus och B självvattnande krukor. Idag tog jag mig alltså tid och byggde mig två jättlika självvattnande krukor av plastlådan "Flaj" från IKEA. (Dessa plastbackar har vi en hel drös av här, och de används till allting, från vindskydd till fotbad.) I den ena sådde jag trädgårdsportlak, majrova och morot, och i den andra satte jag färdiga örtplantor plus sallad på kruka. Det är mycket roligare att odla om man har en liten plätt som redan ser frodig och grön ut. Örterna och salladen köpte jag ur grönsaksdisken på ICA, vilket både är en förbannelse och välsignelse. Förbannelse eftersom man inte har några garantier på att man inte får hem ohyra och sjukdomar, välsignelse eftersom plantorna är stora och väldigt billiga. Just nu sitter jag och tittar på resultatet och undrar hur pass många av dem som kommer att resa sig när de inser att de står i ett nytt trädgårdsland. En del av dem verkar lite klena (skulle ha varit kräsnare i butiken), så jag har lagt upp en plan för vad jag ska ersätta dem med.

Sått i back 1
Trädgårdsportlack
Majrova
Morot

Planterat i back 2
Plocksallat (2st)
Basilika (2st)
Salvia (1st)
Fransk dragon (2st)

Trädgårdsportlak Portulaca oleracea ssp.sativus

Ja, jag har ju köpt frön till trädgårdsportlak, men vad är det för växt egentligen?


Till att börja med är det en gammal, svensk kulturväxt som är populär att odla i kruka. Jag hittade några bilder på den, och den påminner misstänkt om Paradisträd (crassula ovata) som man hittar överallt där folk är slarviga på att vattna. Det kan nog vara en god idé att inte odla de två växterna i samma rum. Portlak har dessutom den trevliga vanan att skjuta nya skott när man klippt ner den, så länge man lämnar minst 5cm höga stubbar. Den smakar syrligt och innehåller bland annat oxalsyra (finns också i rabarber och spenat), flavonoider och omega 3 fettsyror.


Innan du jublar över att ha hittat en ny källa till Omega 3 ska jag påminna dig om att det är en växt vi har att göra med; halten av fett i växter är försumbar så länge det inte handlar om vissa bär och nötter. Hur som helst får jag känslan av att vi har att göra med växternas gnurgla (på engelska; shmoo).


Man kan använda den som spenat, men det säger inte så mycket eftersom spenat är bladgrönsakernas kyckling; allt som inte går att använda på ett distinkt eget sätt går att använda som spenat. Jag får nog helt enkelt odla den och smaka.

 

Oboy, oboy, oboy!

Mina fröer från Impecta har äntligen kommit. Impecta är ett guldställe, men varför faller jag alltid för så skumma växter? Trots att jag verkligen ansträngde mig för att hitta vanliga och lättodlade saker smög sig isört, jordmandel och trädgårdsportlack med. Vad farao gör man med trädgårdsportlack egentligen? Jag roade mig med att slå upp de olika växterna i Wikipedia, och vissa av dem fanns inte ens med. Fast jag hittade morot. Moroten är pålitlig.

Imorgon och på lördag ska jag sitta ute på Sigtunastiftelsen och diskutera religionens roller i freds- och konfliktsituationer. Jag kan med andra ord inte leka med mina plantor då, men jag hoppas kunna göra några fler planteringskrukor och självvattnande tråg ikväll, och kanske beskriva tillverkningsproceduren i en bonusblog här. Fram till dess får ni njuta av en bild jag tog för några dagar sedan. Det är ett självvattnande tråg modell större med vinterrisiga smultron i. Ett bevis på att jag odlar utomhus också - på balkongen.