Ljus, tack!

Även växter kan ge fina vinkar - och inte så fina heller, för den delen. Stevian "Steve" råkade hamna i det skuggigaste hörnet i det mörkaste fönster jag använder, och som ni ser har han gått långt för att klargöra att han vill ha ändring. Växten har sträckt sig från ena änden av fönsterbrädan till den andra, och trasslat in sig i gräslök, basilika och salvia under tiden. Detta har pågått hela den tid som jag haft viktigare saker för mig än att klippa ner plantor och sätta sticklingar.

Det har jag egentligen fortfarande, men till slut kan man inte ignorera en påstridig växt längre. Idag klippte jag ner Steve totalt, och satte de stumpar som fanns kvar av honom i husets soligaste fönster. De kraftiga topparna på de bortklippta grenarna sattes i ett glas med vatten för att bli sticklingar. Sätta dem direkt i jord fungerar bättre, men jag var tvungen att budgetera mina krafter och satsade på ett lättare alternativ. Resten av grenarna repade jag bladen ifrån och lade dessa i en nätkasse för att torkas - till sötningsmedel och experiment.

När jag sedan kommit igång tillverkade jag en liter kryddolja av de vildvuxna basilikorna, en chilifrukt och ett tiotal vitlöksklyftor. Vi kommer att kunna äta goda rotfruktslådor fram till i Oktober. Kryddoljan är verkligen min räddning när jag måste klippa ner något och inte vill slänga klippet.

Nu kan jag sätta mig ner igen och titta på min friserade kryddträdgård i ett kök som är dubbelt så ljust som tidigare. Wow!

Och så var man en i ledet då...

Polstjärnan kämpar på, trots att den lidit svårt av uttorkning. Penseerna ser bra ut.

Jag har inte uppdaterat den här bloggen på länge. Det beror på att jag fått Andra Saker Att Göra I Mitt Liv (tm). Ett heltidsjobb stjäl mycket tid från det man trodde var hobbytiden; matlagning, barnpassning, städning, tvättning - allt ska in på de få timmar man har över. Mina blommor har lidit, och vissa av de självvattnande krukor jag så ömt färdigställde är nu en sorglig syn. Jag vill ändå inte ge upp projektet; att ha heltidsjobb är en del av de flestas vardag, och jag vill att inomhusodling ska vara möjligt för alla. Det jag funderar mest på just nu är alltså hur man ska kunna klämma in odlingen i den grå vardagen.

En annan sak som uppmuntrar mig att fortsätta är alla de trevliga kommentarer jag fått medan jag varit borta. Jag får tacka alla som velat rädda min salvia och basilika med diverse recept och förslag om frysning. Kruxet med en överaktiv gröda i inomhusodling är dock att man (förhoppningsvis) har tillgång till den året runt. Börjar man spara på överskottet kommer man snart att drunkna. När jag planterar nya örtagårdar så kommer jag att anpassa mängden av både basilika och salvia bättre efter behovet. Jag kommer till exempel att lägga till en del klassiska kryddor som dill, gräslök och persilja. Exotiska kryddor är roliga, men jag vet aldrig vad jag ska göra med dem när de väl vuxit upp, så jag har lärt mig den hårda vägen att vanligast är bäst.

Alla dessa veckor...

Som ni säkert märkt har jag inte postat på en vecka, och det har sina rutiga skäl. Förra veckan var veckan från helvetet. Jag har börjat på ett nytt jobb, ett mycket trevligt jobb som verkar lovande, så det var inte problemet. Problemet låg i att min son blev sjuk och höll mig vaken på nätterna. Tänk vad snabbt man kan glömma hur mosig man blir utan ordentlig nattsömn. Det blev till och med så illa att jag glömde vattna min försådd och alla små plantor låg som kokta spagetti över sålådorna. Jag vattnade på dem i alla fall, och se; de flesta reste sig igen.

Andra växter har frodats medan jag vände ryggen till. Basilikan till exempel. Den är nu så stor att nästa omgång pesto kommer att bli dubbelt så stor - dvs. två (2) liter. Jag kommer att gräva upp den ur sin låda och ersätta den med gräslök och persilja, sanna mina ord! Nu har jag pesto för ett år framöver.

Till salvian har jag ett trevligt recept som nog kommer att hålla den i schack. Det kallas för "Icelandic chicken" och är ett rekonstruerat medeltidsrecept (de av mina läsare som är medeltidsnördar kommer nog att känna igen Cariadocs kokbok, är man både mat- och medeltidsintresserad kommer man förr eller senare att stöta på den när man surfar på nätet).

De större utmaningar som ligger närmast är att dels plantera om min försådd - som ni redan vet har jag omplanteringsfobi, dels att skaffa maskkompost. Det sistnämnda är lite som att skaffa katt; den ska skötas och matas och man måste ta hand om avföringen. Tack och lov att den inte har päls också, maken är pälsallergiker.

Den första salladen

Från vänster till höger; morotsblast, trädgårdsportlak och majroveblast

När jag startade det här experimentet hade jag en bild av prydliga krukor på rader, med olika grönsaker i som snällt växte till lagom storlek och liksom stannade där. När jag sedan kände för det skulle jag plocka mig en sallad, eller kanske en ruska jordmandlar för att förse min familj med hälsosamma grönsaker och mina vänner med allergivänliga kulinariska läckerheter. När jag kände för det, alltså.

Det hela utvecklar sig mer och mer till att fungera så här:
"Åh HerreGud! Basilikan/majrovan/trädgårdsportlaken/moroten begär snart rösträtt! Vi måste äta en sallad innan de växer oss ur huset."
Därav dagens sallad.

Det blev lite mycket majroveblad - de är håriga och passar nog bättre i tillagat skick ("som spenat" alltså...). Sonen gjorde fula grimaser. Jag var förberedd och blandade upp min sallad med riset, och fick en sorts salladsrisotto som var oväntat mättande. Smaken var ingen höjdare dock - jag ser fram emot den dag mina krasseplantor växt sig så stora att jag kan tulla på dem. Och kanske att jag skulle dra upp litet mer portlak - och litet morotsblast till är inte heller så dumt. Isörten ska bli intressant att prova när den kommer igång. Sen kan man ju plantera litet smultronspenat....

Om ni någonsin läser en artikel om en lägenhet i Uppsala som fått sina rutor sprängda av en gallopperande djungel, då är det min det handlar om.

Planer och pesto

Igår avverkade jag basilikan och gjorde pesto. Det blev en liter. Idag har jag ont i huvudet, eftersom jag inte tål så mycket vitlök som man får i sig när man försöker äta stora mängder pesto snabbt. Heh, jag visste mycket väl vad jag gjorde, och jag måste erkänna att det var det värt. Som tur är går pesto att frysa, och våra kompisar på knytisen idag drog i sig en hel del. De höll alla med om att om man nu måste prioritera mellan nötter och vitlök så prioriterar man vitlök.

Idag har jag suttit och planerat nästa såddomgång. Dvs. jag spred ut alla de fröpåsar jag har tillgängliga över ett bord och antecknade vilka växter som skulle sås på baksidan av ett kuvert. Jag konstaterade att jag måste dokumentera mina ansträngningar mer. Den här veckan har jag skördat mina första skördar - men jag är inte helt säker på när de såddes, och vet jag inte intervallen mellan sådd och skörd kan jag ju inte planera såddcykler och hur jag ska överlappa sådderna i de olika backarna. Nästa sådd kommer med andra ord att dokumenteras bättre - på baksidan av ett kuvert, ity att gamla kuvert är en aldrig sinande källa till papper (och dokumentation är en aldrig sinande källa till anteckningar).

Jag skrev också en liten önskelista över vad jag vill köpa från Impecta nästa gång

• Smultronspenat
  
• Sockerplanta
  
• Okra
  
• Ängsyra
  

Så får vi se om jag är snäll mot mig själv sen när studiemedlet kommer...

Kuriosastadiet

Jag kan inte motstå att posta en bild på grönsaksdelen av den kycklinggryta jag gjorde i går. Allt det där gröna har växt inne hos mig. Det är fransk dragon, portlak och ett majroveblad. Det ser så fräscht ut innan man har kokat grytan och alltihop krympt ihop till spenatgröna småtrådar.

Min odling har nu nått kuriosastadiet. Jag dricker allt som oftast te på egen mynta och kommer snart att avverka skogen av basilika till förmån för hemgjord pesto. I vårt kök ligger några små hemodlade citrusfrukter, redo att bli marmelad. Eller snarare marmeladkrydda eftersom de smakar ganska bittert i sig. Salvian får jag nog torka och ge bort till vänner i små påsar - jag har alldeles för mycket av den. Det här stadiet är trevligt, men är ju långt ifrån en full försörjning för en familj. Nu kan jag i alla fall räkna på hur lång tid det kommer ta innan jag fått ruljansen igång och kanske kan få ut fulla skördar.

Jag tror att det blir två år, osäkerhetsmarginalen har jag ingen koll på. Orkar ni hänga med så länge?

Nu börjas det...

Jag kunde inte motstå att fotografera mina små penséer i mer smickrande ljus. Förra fotot fick ett sånt fruktansvärt rödstick. Det visade sig att de inte är så mycket misstag ändå - penseer är ätbara, och har med andra ord en plats i det här huset. Jag har inte vågat smaka, dock, eftersom jag inte vet hur pass mycket gifter odlaren har använt när han drog upp dem. Om jag får en sekund över (hahaha*) kanske jag kan ringa och fråga.

Jag börjar dessutom definitivt få överflöd av en del växter som jag odlar. Basilikan kommer snart att begära rösträtt eller inhysa mimmothar om jag inte lär mig göra pesto snart. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med salvian - och till och med den franska dragonen börjar se aggresiv ut.

Och just det; tror ni jag kom mig för att verkligen skola om portlaken? Nä, jag får nöja mig med att gallra istället. Men jag behöver inte oroa mig - den går ju att använda som spenat....

*Uppmärksamma läsare har kanske märkt att bloggen hickat rejält den senaste veckan. Jag har fått jobb och håller på att anpassa mina scheman. Fem sysslor ska in på tid som räcker till tre, och jag håller på att klara det! Jay!

Kassler och tomatpytt, recept

Då har jag tillagat min första rätt med örter odlade inomhus i denna lägenhet. Det blev rätt gott, så jag delar med mig av receptet här. Tyvärr kan jag inte ge er exakta mått på de olika ingredienserna, för jag använder inte sånt. Dessutom unnar jag er nöjet att experimentera fram rätt proportioner efter egen smak :-)

Kassler och tomatpytt.

Kasslertärningar
Körsbärstomater, kluvna
Lök, hackad
Färsk salvia
Färsk basilika
Nymalen peppar
Ett litet stänk tabasco
Salt
Smör att steka i.

Bryn smöret i en panna, häll först i kasslertärningarna och låt dem steka tillsammans med löken tills löken är mjuk. Lägg i körsbärstomaterna och kryddorna tillsammans med saltet. Stek tills tomaterna ser mjuka ut - om du vill kan du sänka värmen och låta rätten puttra under lock ett tag.

Serveras med hemgjort potatismos.

Instant örtagård

Det som har fungerat hittills i mina inomhusodlingar har varit A tilläggsljus och B självvattnande krukor. Idag tog jag mig alltså tid och byggde mig två jättlika självvattnande krukor av plastlådan "Flaj" från IKEA. (Dessa plastbackar har vi en hel drös av här, och de används till allting, från vindskydd till fotbad.) I den ena sådde jag trädgårdsportlak, majrova och morot, och i den andra satte jag färdiga örtplantor plus sallad på kruka. Det är mycket roligare att odla om man har en liten plätt som redan ser frodig och grön ut. Örterna och salladen köpte jag ur grönsaksdisken på ICA, vilket både är en förbannelse och välsignelse. Förbannelse eftersom man inte har några garantier på att man inte får hem ohyra och sjukdomar, välsignelse eftersom plantorna är stora och väldigt billiga. Just nu sitter jag och tittar på resultatet och undrar hur pass många av dem som kommer att resa sig när de inser att de står i ett nytt trädgårdsland. En del av dem verkar lite klena (skulle ha varit kräsnare i butiken), så jag har lagt upp en plan för vad jag ska ersätta dem med.

Sått i back 1
Trädgårdsportlack
Majrova
Morot

Planterat i back 2
Plocksallat (2st)
Basilika (2st)
Salvia (1st)
Fransk dragon (2st)

Min lilla örtaträdgård - en uppdatering

Jag tänkte att ni skulle få se hur örtaträdgården ser ut efter en två - tre veckor med tilläggsljus. Som ni ser är både salvians och myntans blad ganska små, men nu är de friskt gröna, och myntan försöker ivrigt annektera den tomma plats som jag tänkt att så basilika på - bara jag hittar mina basilikafrön.

Om ni inte minns hur örtagården såg ut innan dess så får ni här en bild på hur den såg ut då jag just klippt bort allt veset och risigt (två dagar efter att jag satt upp tilläggsljuset).