Parkettodlaren borde packa...

Jag tror jag glömde uppdatera bloggen förra veckan. Dumt av mig. Jag är bortskämd med mina andra bloggar, där posterna kan tidsinställas så att det alltid finns nytt att läsa på rätt datum. När Parkettodlaren flyttat till sin nya plats ska ni slippa sådana här avbrott. Det är alltid dubbelt - visserligen blir posterna inte absolut färska nyheter, men å andra sidan dyker de upp som de ska, och är ofta bättre än de poster jag rafsar ihop med vänster hand för att det är uppdateringsdag.

Det blir mycket rafsande just nu. Vi vårbrukar tre kolo... odlingslotter samtidigt som vi flyttar till en ny lägenhet. Lotterna har fått mest uppmärksamhet, så nu sitter jag här i ett hem som inte är packat alls och undrar hur i alla världen vi ska kunna köra iväg bohaget på lördag. Nu på lördag alltså. Som tur är har jag inga odlingar att flytta. Jag försöker tänka på vad jag ska ha i de fönster som jag kan lägga beslag på, men det är litet svårt att koncentrera sig för tillfället.

Tack vare ett impulsköp vet jag däremot vad vi ska ha på balkongen. Vi handlade rosor till Precious på Funbo plantskola, och de hade ställt en rad med olika vindruvsplantor i närheten av rosorna. Jag har alltid velat odla vindruvor. När jag stod där vid plantborden kom jag inte alls ihåg varför jag inte köpt en planta förut, utan plockade på mig en planta härdigt labruskavin. När jag läste odlingsråden i bilen på väg därifrån mindes jag desto bättre. Labruskaviner är kalkskyende. Inte precis vad en vill veta när en odlar i Uppsala som är känt för sitt kalkhaltiga vatten (innan staden började avhärda centralt var det i det närmsta tuggbart). Som tur är har jag kvar en del rejäla odlingsbackar sedan förra året, och torv är inte speciellt dyrt.

Parkettodlarmaken har å sin sida kastat sorgsna blickar på allåkerbären. Han är norröverifrån och växte upp med åkerbär ungefär som sörlänningar växer upp med smultron. Han skulle älska att ha några askar allåkerbär i frysen. Tyvärr är de också surjordsväxter, och fungerar inte alls här i kalkområdet. Min far försökte i flera år odla åkerbär i liknande jord och fick efter mycket kämpande se en (1) blomma på en planta, men inget bär. Så om jag ändå ska plantera en vinplanta i en stor back på balkongen - varför inte fylla på med några åkerbär? De får vackra rosa blommor som kommer att matcha min enda fuchsia perfekt. (Bara en fuchsia i år - jag måste vara sjuk...) Och med detta ordnade sig liksom hela balkongplaneringen. Jag funderade ett tag på att lägga till amerikanska blåbär till samlingen. De är surjordsväxter, och bären är goda. Sedan drog jag mig till minnes hur STORA sådana buskar blir... En rosa balkong fylld med vindruvor, allåkerbär och en fuchsia blir alldeles lagom.

Kampanjen för att adoptera en plantskola

Fotot heter "New Dawn", fotografen är Yamada*, och du hittar hans profil och fler av hans bilder här.

Jag vet inte hur många av er som känner till att det finns ett Rosendal i Uppsala. Rosendal i Stockholm är tämligen känt, men det här gäller alltså lärdomsstaden norr om Stallmästargården. Nå, Rosendal är en plantskola som fanns redan när jag flyttade hit. Några år i följd brukade jag få ett sorts sug på våren. Jag kände att jag borde vandra iväg och titta på växterna där. Och varje år kom jag lagom till att de började sälja sina fuchsiasticklingar. Fråga mig inte hur jag visste. Nog för att jag älskar fuchsior, men inte kan de ropa till mig på flera kilometers håll, eller?

När Plantagen öppnade sin jättebutik i industriområdet dröjde det inte länge förrän Rosendal blev uppköpt av Blomsterlandet, och sortimentet i butiken förändrades därefter. Precis som Plantagen är nu Rosendal ett trädgårdsbutikernas storköp - ungefär som ICA Maxi är för maten. Det är inte helt fel. Man får tag på de vanligaste plantorna, till rimliga priser - och just de plantorna kan man själv så mycket om att man inte behöver fråga personalen (som för all del visst kan vara kunnig). Det var dessutom bekvämt att kunna provsitta en hammock när sonen var orolig och behövde ammas.

Men det som försvann var odlingsglädjen. Rosendal ägdes av någon som älskade plantor, och det genomsyrade allt. Det märktes på skötseln, det märktes på skyltningen och det märktes framför allt på sortimentet. Varje gång man kom dit hittade man säsongens växter med en extra knorr - någon speciell variant som odlas i för liten skala för att det egentligen ska löna sig att ta in. Men som någon tog in ändå bara för att det var skoj. Jag ångrar fortfarande att jag inte köpte minipapyrus på kruka när de hade den inne - bara för att nämna ett exempel.

Även om jag kan gilla en tur till Plantagen har jag hela tiden sörjt mitt gamla Rosendal. Så idag övertalade jag maken att vi skulle köpa nya plantor till balkongen på Funbo Plantskola. Då och då har jag hört att det är dit folk åker nu när Blomsterlandet goffat upp vårt gamla favoritställe. De har en bra hemsida, men ser litet tråkiga ut när man åker förbi så jag har inte kommit mig dit tidigare (till saken hör att det är enklast att ta sig dit med bil, och jag har inget körkort). Jag hade ingen aning om vad som väntade när vi kom dit.

Jag klev in i deras växthus - och blev omedelbart förälskad. Man måste bli det när man ser bänk efter bänk med blommande och välmående växter. Alldeles särskilt måste man det när man i nästa växthus upptäcker en välmående vinstock som skickat grenar längs alla väggar och är tung av klasar. Ett långt tag gick jag bara omkring och var lycklig över denna odlingsglädje.

Men tyvärr såg jag också att det var igenväxt både här och där, och att en del områden kanske behövde mer omvårdnad. Eftersom de växter man satsat på var felfria är det uppenbart att kompetensen finns för hela stället. Men jag tror inte att plantskolan får det antal besökare som krävs för att man ska kunna anställa tillräckligt med personal. Jag påmindes om det jag hört för något tag sen; den våg av trädgårdsintresse som sköljer över Sverige har paradoxalt nog betytt att många sådana här ställen fått lägga igen. Plantagen, Blomsterlandet och andra stora kedjor är för starka konkurenter - inte på grund av sortimentet eller kompetensen, utan för att de ligger så lättillgängligt att folk inte masar sig längre än så.

Vi förlorar något på det, nämligen möjligheten att bygga upp en trädgård med clou - en trädgård som har det där lilla extra. För säga vad man vill om Plantagens sortiment, det är standardiserat. Innan den dag alla får för sig att odla minipapyrus på kruka kommer den växten inte att finnas att köpa där. Det är måhända inte världens undergång, men nog blir tillvaron tråkigare på det viset.

Därför startar jag nu kampanjen för att adoptera en plantskola eller handelsträdgård. Gör så här; leta upp en handelsträdgård i närheten, en som inte är knuten till en större kedja av Plantagens typ, besök den och se om den är bra. Är den bra, så köp en eller flera plantor och lägg sedan upp en permanent länk till plantskolans hemsida på din blogg (som jag har gjort här i högermarginalen). Har plantskolan ingen hemsida lägger du upp namn, adress, öppettider och litet om vad som finns där. Gör också ett litet reportage i en bloggpost och berätta om detta i en kommentar här på Parkettodlaren.

En gång i veckan kommer jag att göra ett sammandrag över alla adoptioner i en bloggpost, så att man här kan läsa om Sveriges olika smultronställen. Det är tillåtet att adoptera en plantskola som någon annan redan 'tagit'. Sprid också kampanjen till bloggare som ni läser men som jag inte hittat fram till än. (Heh, jag inser just att detta är en utmärkt chans att kombinera shopping med en kulturhistorisk gärning. Tänk om alla goda gärningar vore lika skoj :-) )

Tyvärr hade jag inte kameran med mig till Funbo den här gången, så ni får vänta några dagar på mitt reportage. Den här gången kom jag därifrån med rosen "New Dawn" som ska ersätta min saknade Polstjärnan, och några extra smultronplantor till sonen.