Död åt mangolden, leve såddlingarna!

Jag trodde att jag skulle så frön idag, men det visade sig att jag inte har någon såjord färdig. Det enda som finns är utmärkt hemblandad plantjord. Tänk att man kan förivra sig så... När sonen kommer hem ska jag dra fram mina grytor och börja sterilisera den använda jord jag har stående. Bör bli intressant - särskilt när maken kommer hem och undrar vad det blir för mat.

Svaret är för övrigt "någonting med mangold" eftersom jag kommer att tömma den backen idag. Det är intressant, bladen har fått stå orörda länge och deras stjälkar har blivit träiga. Vanligtvis brukar man kunna koka och äta dem som sparris, men när jag och maken försökte senast var det ingen hit. Idag blir det nog en liten stuvning på bladen istället, plus kokt potatis och kassler, mmmmmmm. (Och en tanke slår mig; vad ersätter man kassler med om man är vegan? går det att odla? inomhus? Jag kommer nog aldrig att kunna odla vanliga krukväxter.)

Imorgon är det dags för sådd. Jag har en massa äggskal att tillgå, ett välfyllt fröförråd, som av någon anledning har ett överskott på smultronfrö, en del knasiga behållare och massa vilda idéer.

Koka och ugnsbaka

Parkettodling handlar mycket om att koka och ugnsbaka, och det gäller inte grönsakerna man odlar, utan jorden och vattnet man använder. Ni kanske har märkt att jag då och då nämner att jag ska sterilisera jord?

Men varför?

Jag återanvänder min jord, och den kommer att vandra flera varv mellan kruka och jordhink. För att få död på ägg från ohyra, kvardröjande svampar och annat som kan göra växten sjuk måste den steriliseras mellan varven. Min metod för detta är enkel; jag häller jord i en gammal gryta och ställer in den i ugnen på 200¤ i tjugo minuter. Därefter tar jag ut den och häller den i en stor terracottakruka för att låta den svalna. Ofta har jag så mycket jord att jag låter grytan gå omlott med en gammal ugnsform och jag måste leta fram fler stora krukor för den heta jorden. Man får sin dagliga motion på en sånt pass.

När jorden blivit steriliserad är den helt död. Den saknar också sådana bakterier och svampar som är bra för växterna. Hittills har jag blandat i lite osteriliserad och oanvänd jord för att återföra sånt, men jag är osäker på hur pass bra det fungerar. Kanske att jag ska ta och titta litet på specialhyllorna för växtskydd och se om det finns bakteriekultur på flaska (skulle inte bli förvånad). I framtiden är planen att blanda i egenproducerad maskkompost, den innehåller nämligen inte bara näring, utan också trevliga kryp.

Vattnet kokas av en helt annan orsak. Sverige och Uppsala har bra vatten som kan drickas direkt ur kranen. Men, särskilt i Uppsala, innehåller det också kalk. Kalk ansamlas snabbt i krukorna och bildar fula avlagringar som dessutom ställer till det för växten. Vill man ta bort det är den enklast att koka upp vattnet så att den fäller ut, och sedan låta det svalna. När grytan är någorlunda sval kan man se kalken ligga dels som små pulverrosor på botten, dels flyta runt som gryn på ytan. Den ligger också som en tunn hinna längs väggar och botten, men det ser man inte förrän grytan är tömd.

För att få ekonomi i mina uppkok brukar jag koka tio liter vatten åt gången, och sedan tömma över allt i en tjugofemlitersdunk (ja, jag gör två omgångar). Ni kanske anar att jag inte bara stjälper grytan åt sidan och häller ner i dunken som om det vore pastavatten som ska ner i vasken. Tyngden är inte ett så stort problem som att man rör upp kalken på det viset. Istället använder jag en hävert; jag ställer grytan högt och dunken lägre, sedan tar jag en slang och stoppar ner ena änden i grytan så att den håller sig en bit ovan bottnen. Den andra änden av slangen håller jag lägre än grytan och suger litet i den, då får jag igång ett flöde genom slangen och vattnet kommer att fortsätta rinna så länge änden är lägre än vattenytan i grytan. Se till att ha en trasa redo, det är lätt att slabba när man skyndar sig att få ned slangen i dunken.

Egentligen skulle man kunna lämna slang, gryta och dunk för sig själva, men jag brukar stå och vakta på att inget kalk sugs upp från botten eller ytan. Rent praktiskt betyder det att jag står och håller fast slangen så att den säkert tar av rent vatten (det tar bara fem-tio minuter att tömma grytan, men för säkerhets skull läser jag en bok under tiden). Dessutom avbryter jag innan jag har tömt hela grytan. De två litrarna som blir kvar använder jag till att rengöra grytan med – de brukar bli alldeles mjölkvita av kalkfällning när jag sveper runt med diskborsten, trots att Uppsala kommun numer avhärdar sitt vatten centralt.

Nästa ombyggnadsprojekt

Ingen kul syn, eller hur? Min örtagård har sett bättre dagar - i stort sett är det bara citronmelissen som trivs. Å andra sidan hör den till de växter som växer okontrollerbart bara man får igång dem. Enda orsaken till att den här plantan är liten är att jag varannan dag klipper loss en rejäl kvist ifrån den och gör örtte. Jag har ingen aning om varför persiljan vitnar som den gör (trips?) eller varför gräslöken envisas med att skjuta strån som är tunna som vanliga grässtrån.

Min okunskap lägger verkligen krokben för mig. Bäst är nog att gräva upp allt, sterilisera jorden och börja om på nytt. Den här gången drömmer jag om att använda plantor uppdragna från frö, men just nu har jag inga pengar att köpa frön för*. Nästa sådd blir därför smultron (har frön hemma, går att göra te på bladen och muta barn med frukterna - perfekt!)

Mina nysådda plantor mår relativt bra. I en missriktad gest av omtanke satte jag plastkåpan över växthuset, varpå jag inte såg att isörtens krukor började mögla. Kåpan är nu avtagen igen, och jag hoppas att möglet ska dö nu när det inte är så instängt längre. Överlever isörterna detta kommer de förmodligen att själva ta död på 'gästen' - de har nämligen en vana att förgifta jorden omkring sig med salt. (Hm, insåg just att jag i framtiden kommer att få skapa en specifik jordbinge för jord från isörtskrukor - ännu ett projekt att förlora sig i...)

*Om ni vill göra det möjligt för mig att handla frö kan ni klicka på annonserna kring den här bloggen. Jag får betalt per klick nämligen - inte per visning. Valutan Google AdSense och Tradedoubler betalar i konverteras från ruttna lingon till svenska ören, så det är ju bekvämt. (Och till "David" som undrade om jag var intresserad av annonser - jag vill gärna ha en länk så att jag kan titta på erbjudandet. Din profil går inte att nå utan att jag lägger upp din kommentar, och jag har som regel att inte lägga upp sådana kommentarer utan att ha tittat närmare på vad det rör sig om först.)

En rökare

Just nu håller jag på att fräschar upp mina odlingar efter att de stått övergivna medan jag slagits med ögoninflammationer och influensor. Då och då stannar jag till och frågar mig själv om jag verkligen varit så sjuk. Min försådd som jag berättade om för några veckor sedan blev jag till slut tvungen att hantera desperat; en del av krassen och jordmandeln planterades i samma kruka och samma jord som morötterna och majrovorna växte i förut. Så ska man inte göra har jag fått veta, och nu har jag lärt mig varför. Ohyra som bodde på portlaken, eller måhända någon sjukdom som fått fäste i jorden, har gett sig på alla växterna. Krassens blad är alldeles knurvliga och har torra, utsugna partier. Först nu börjar jag bli så pass frisk att jag funderar på om jag inte borde spruta dem med någonting - eller i alla fall ta reda på vad problemet är.

Tyvärr är jag inte sammanhängande än, och orsaken är mina glasögon. De är sexton år gamla. Eftersom mitt sista par linser blev nedsmittade med ögoninflammation är jag tvingad att använda mina brillor - och de är mycket svagare än vad jag behöver. Min hjärna måste alltså lägga större delen av sin kraft på att tolka de bilder som levereras till den, och mindre kraft blir kvar till att tänka. De senaste dagarna har varit fulla av duh!-ögonblick. Till exempel har jag förlorat trettiofem kronor på att betala dubbla bussbiljetter.

Men värst var ändå när jag räddade en gammal ugnsform ur metallåtervinningen. Ni vet; man behöver nån form av behållare om man vill sterilisera jord, och jag har alltid tyckt att det känns fel att använda kastrullerna vi lagar mat i, eller köpa nytt. Så när jag hittade en ugnsform i metallbingen tänkte jag "Bingo! Den här tar jag!"

Och jag behöver inte skämmas för att använda den här. Teflonlagret på insidan har blivit omsorgsfullt uppskuret när någon delade kaka, utsidan är i bättre skick, men hur har en metallform kunnat bli så bucklig innan den slängdes? Vad har man gjort? Klämt den i en dörr upprepade gånger? Hoppat på den? Kört över den med en bil? Svaret är förmodligen att man har gjort allt detta och litet till, men sånt kan jag aldrig säkert veta.

Med formen följde en massa äckligt guck. En vända i diskmaskinen tar död på det mesta (diskmaskinsmedel är extremt frätande) så jag oroade mig inte för just den. Däremot gick jag och torkade bort alla fläckar jag gjort med mina nedguckade händer, och sedan kändes det inte roligt att använda disktrasan mer. Så rådig kvinna finner snart en metod; jag beslutade att koka den.

Jag har räddat en gammal kastrull just för att kunna koka disktrasor i. Den åkte nu fram, i med vatten, en gnutta diskmedel och trasan. Sen satte jag hela härligheten på spisen på högsta temperaturen och mig själv framför datorn...

En timme senare vaknade jag ur min datorkoma av att det luktade brandrök. Först varnade jag maken och sedan gick jag ut i köket för att ta nya näsdroppar (och bättre kunna lukta mig till var röken kom ifrån). Jag behövde inte lukta. Där framför mig stod en kastrull, helt tom på vatten men med en förkolnad trasa som glödde hotfullt emot mig.

Duh!

På tisdag ska jag till optikern, och sedan får jag vänta en vecka på mina nya linser. Under tiden försöker jag undvika trädgårdsodlandets mer eldfängda göromål. Fast i morgon ska jag sterilisera lite lecakulor - ni som kan; be för mig.