Bubbelgumsblommor

Jag gillar penséer, de är perfekta bordsdekorationer - och de är ätbara. De smakar (bryter en penséeblomma och stoppar i mun) bubbelgum. Jag blev litet snopen den första gången jag provade, jag trodde inte att den smaken hade någon motsvarighet i naturen, utan var något som uppstått bland estrar och essenser i godisbolagens laboratorium. Men det är inte så konstigt egentligen, violer användes länge som medicin, och för att de skulle bli lättare att ta började man sockerkandera dem. Sockerkanderade violer blev i sin tur så populära att man började äta dem som godis (undrar vad läkare och apotekare sa om det), och med tanke på att penséer är en sorts violer borde de också ha vandrat in i hanteringen. Smaken kan ha hängt kvar.

Visste ni förresten att marshmallows började som en medicin gjort på en speciell malva (mallow) som växte på marskland - dvs. sankmark vid havskusten (marsh)? Man kanske skulle titta närmre på resten av godiset man tryckt i sig under Påsken, för att se hur mycket av det som en gång var mediciner. Plus i kanten för er som genast tänkte på lakrits (laxerande).

Att frisera en krukträdgård.

Först en osminkad bild på min egen balkong. Som synes är den mer sparsmakad än den franska balkong jag visat bild på tidigare; jag hade fullt upp med annat i April och Maj när balkongen skulle planteras. När nu penséerna växte så bra och smultronen hade överlevt vintern nöjde jag mig med dem. Just nu kan jag tycka att det är tråkigt, och har börjat planera höstens och nästa års balkongprakt (vindruvor eller björnbär, hmmmmmm....). Reklamen för ett av Sveriges större bemanningsföretag är oavsiktlig. Min make jobbar åt dem, och fick två brassestolar inför sommaren. De råkade passa balkongen och blev kvar. (Fast om någon höjdare på Proffice läser det här så skulle ett kompletterande ihopfällbart bord inte sitta fel ;-) )

Idag har jag tagit ett tag med den krukträdgård som drabbades av trips. Efter tre veckors sprutning med såpvatten såg den ut så här.


Trädgårdsportlaken hade hunnit bli ganska gammal, och krassen verkade mest bestå av vissna löv även om det knoppades nya i topparna på rankorna. I stort sett var det bara jordmandeln som trivdes. Så jag beslöt helt enkelt att riva upp allting utom den.


Det är synd och skam att behöva kasta något som skulle passa mycket bättre i en kompost, och ju mer jag håller på med parkettodling, dess mer känner jag behovet av en sån. Tyvärr är lägenheten oftast för varm för en maskkompost, så jag har börjat fundera på om det finns sätt att ha en "riktig" kompost inomhus. Colleens (In the Garden Online) variant verkar lovande, även om den förmodligen måste förvaras på balkongen. (Det är inte alla lägenheter som har balkong, så det känns som fusk att använda sådana lösningar.)


Jag klippte också ner jordmandeln. Den såg ut som en skräpig grästuva (vilket den ju är) och jag tyckte att den behövde putsas litet. Håll med om att den här snaggade frisyren ser mer trevlig ut i fönstret. Jag är inte säker på att den överlever stressen men prognosen är god; det här är en växt som är ett fruktat ogräs i länder med varmt klimat. På resten av jorden sådde jag mina sista frön av krassen Alaska Scarlet. Den här gången orkade jag inte med sådant 'tjafs' som förgrodd och blötläggning, jag bara pluppade ner fröna i jorden och täckte med jord. Det sista jag gjorde var att strö över fnyffel från några misshandlade Osmocote tabs för att gödsla. Sedan kom jag på att de såg ätbara ut och gjorde mitt bästa för att täcka dem med jord utan att rubba sådden (jag har en tvååring hemma).


Här ser ni en bild på hur jag börjat dokumentera mina odlingar. Jag är ännu inte säker på vad jag ska göra med det jag får fram, eller om jag ska spara det någon annanstans än på krukorna. Än så länge gör jag det mest för att få en känsla för hur lång tid det går mellan sådd och skörd, och för att få veta vilken effekt olika sorters jord och gödsel har. (Jag har inte skrivit upp det - jag vet redan att den här lådan innehåller den billiga såjord som faller ihop och kväver växternas rötter om den inte hålls konstant fuktig.) Lägg märke till den gröna randen mellan den torra och fuktiga delen på mellanlägget; det är alger. Det här är sista gången jag kan fluffa upp jorden, så på nytt och intala mig att det går bra. Nästa gång måste jag tömma lådan, sterilisera allt som varit i den och börja från scratch. Detta är något som kommer att bli rutin.

Den gode, den onde och den fule

Jag brukar oftast låta bli memer när jag stöter på dem, men det här kunde jag inte motstå. Det är Colleen som skriver In the Garden Online som uppfunnit den, och det går i korthet ut på att man ska visa upp de delar av trädgården som kanske inte är helt lyckade och välmaikyrerade. Man lyckas inte alltid, och ibland kan de mest hafsiga hopkok bli riktigt lyckat - vilket kan vara bra att visa upp så att inte kravet på perfektion tar överhanden och dödar lusten. Ni anar inte hur lätt det kan hända. Så här har vi mitt bidrag

Den fule

Ack, det här är min calamondin. Som ni kanske ser är mittgrenarna helt ihoptorkade, den har fläckiga blad på grund av järnbrist och en del andra skavanker som gör att jag misstänker ytterligare sjukdom eller ohyra. Den står där som en påminnelse om att även om jag kommit en bit i mitt odlande så är jag ingen mästerodlare än. En ljuspunkt är dock att den blommar och skjuter knopp som en tokig,

Den onde (the bad)

Ja, det här är illa. Det var den här odlingen jag fick trips på, så jag började spruta med såplösning. Tyvärr brände såplösningen också bladen. I dagsläget vet jag inte vilka skador som är orsakade av trips och vad som såpan ligger bakom. Jag funderar på att riva bort allt utom jordmandeln - som växer som ogräs.

Den gode.

Det här är en kruka full med saker som jag inte haft hjärta att slänga. Penséerna använde jag som bordsdekoration på påskbordet. I alla skötselråd jag läst om sådana står det att man ska ta bort vissna blommor för att få intensivare blomning. Min reaktion på det är alltid
"Måste jag?"
De marmorerade bladen är krasse av sorten "Alaska Scarlet". Jag hade två plantor över när jag satt de jag skulle ha inne. Jag var trött, utarbetade och hade inte mycket tid, så de fick åka ut på balkongen utan aklimatisering eller annat fjäsk.
"Lever de så lever de," tänkte jag.
Jag hoppas att plantan ska hinna få blommor innan sommaren tar slut - det röda kommer att vara mycket effektfullt mot de blå penséerna.

Vad är väl en ros...

Ack! Min kära Polstjärna hålller på att dö för mig. Det jag trodde var resultgatet av för dålig vattning är nog egentligen resultatet av ohyra, sjukdom eller för trång kruka. Hur jag än gödslar och vattnar torkar fler och fler av grenarna och knopparna. Det finns knappt något levande kvar på den. Nu ångrar jag tilltaget att plantera penséer i samma kruka, för de är så söta där de står. Måste jag nu riva upp dem bara för att sätta en ny ros? Definitivt. Jag gruvar mig och skyller än så länge på att vi inte har råd att skaffa en ny ros.

En ny ros kostar i och för sig inte ens hundra kronor, men vem tror att jag ska lyckas ta mig till en plantskola och bara köpa en ros?

Och så var man en i ledet då...

Polstjärnan kämpar på, trots att den lidit svårt av uttorkning. Penseerna ser bra ut.

Jag har inte uppdaterat den här bloggen på länge. Det beror på att jag fått Andra Saker Att Göra I Mitt Liv (tm). Ett heltidsjobb stjäl mycket tid från det man trodde var hobbytiden; matlagning, barnpassning, städning, tvättning - allt ska in på de få timmar man har över. Mina blommor har lidit, och vissa av de självvattnande krukor jag så ömt färdigställde är nu en sorglig syn. Jag vill ändå inte ge upp projektet; att ha heltidsjobb är en del av de flestas vardag, och jag vill att inomhusodling ska vara möjligt för alla. Det jag funderar mest på just nu är alltså hur man ska kunna klämma in odlingen i den grå vardagen.

En annan sak som uppmuntrar mig att fortsätta är alla de trevliga kommentarer jag fått medan jag varit borta. Jag får tacka alla som velat rädda min salvia och basilika med diverse recept och förslag om frysning. Kruxet med en överaktiv gröda i inomhusodling är dock att man (förhoppningsvis) har tillgång till den året runt. Börjar man spara på överskottet kommer man snart att drunkna. När jag planterar nya örtagårdar så kommer jag att anpassa mängden av både basilika och salvia bättre efter behovet. Jag kommer till exempel att lägga till en del klassiska kryddor som dill, gräslök och persilja. Exotiska kryddor är roliga, men jag vet aldrig vad jag ska göra med dem när de väl vuxit upp, så jag har lärt mig den hårda vägen att vanligast är bäst.

Nu börjas det...

Jag kunde inte motstå att fotografera mina små penséer i mer smickrande ljus. Förra fotot fick ett sånt fruktansvärt rödstick. Det visade sig att de inte är så mycket misstag ändå - penseer är ätbara, och har med andra ord en plats i det här huset. Jag har inte vågat smaka, dock, eftersom jag inte vet hur pass mycket gifter odlaren har använt när han drog upp dem. Om jag får en sekund över (hahaha*) kanske jag kan ringa och fråga.

Jag börjar dessutom definitivt få överflöd av en del växter som jag odlar. Basilikan kommer snart att begära rösträtt eller inhysa mimmothar om jag inte lär mig göra pesto snart. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med salvian - och till och med den franska dragonen börjar se aggresiv ut.

Och just det; tror ni jag kom mig för att verkligen skola om portlaken? Nä, jag får nöja mig med att gallra istället. Men jag behöver inte oroa mig - den går ju att använda som spenat....

*Uppmärksamma läsare har kanske märkt att bloggen hickat rejält den senaste veckan. Jag har fått jobb och håller på att anpassa mina scheman. Fem sysslor ska in på tid som räcker till tre, och jag håller på att klara det! Jay!

Olycksfall i arbetet...

...får jag väl kalla dem, de tre små korgarna med penséer som jag använt som dekoration på påskbordet. Visst är de söta! Och nu (naturligtvis) är jag alldeles för blödig för att kasta bort dem. Måhända planterar jag ut dem kring körsbärsträdet en tid, så får de stryka på foten när mina rügensmultron blivit stora nog att planteras ut.

Så får det bli.

Hoppas jag.