Självvattnande krukor är bra att ha...

Till höger en välmående krukträdgård och till vänster alaska scarlett som inte kommit upp än.

Jag har varit och donerat blod för första gången i mitt liv, och känner mig trött. Det är märkligt att jag alltid tror att stora ansträngningar för kroppen inte ska märkas på mig. Trots allt blev jag av med en halvliter blod igår. Tyvärr delar de inte ut krukor eller annat odlingsmässigt i gåvoshoppen, så jag gick därifrån med en ståltermos. Jag har alltid behövt en termos garanterat ren från te och kafferester. Nu kan jag vara mer miljövänlig med mitt varmvatten; jag kan koka upp en större mängd istället för att koka småskvättar till varje kopp.

För att fira att jag gjort mänskligheten en tjänst gick jag till biblioteket och lånade böcker om kompost. Egentligen skulle jag bara låna en - som ni kanske minns är min låneranson en bok om trädgård och en språkkurs, men den första kompostboken jag hittade var ganska tunn. Efter litet letande hittade jag två till, och de var också ganska tunna. När jag sedan kom fram till att jag inte kommer kunna gå till biblioteket om två veckor spårade det hela ur. Jag lånade alla tre böckerna om kompost och fyra till. Plus en språkkurs.

Mina växter har fått finna sig i att bli negligerade de här två dagarna. Jag sitter i ett soffhörn och känner mig god, blek och vacker. De mår fint i alla fall. De självvattnande krukorna gör sitt jobb. Däremot har inte mina nysådda Alaska Scarlet kommit upp. Krassefrön som jag blötlagt brukar komma upp efter en två dagar, och nu har det gått fem. En märkbar skillnad alltså. Det som frustrerar mig mest är att osmocotekulorna i ytan precis ser ut som en grodd som reser sig ur myllan. Jag tar fel varenda gång jag stirrar ner i plastbacken.

Glöm för all del inte att rösta om vad jag ska odla i min gigantiska terracottakruka. Intressant nog ligger röstningarna lika på Parkettodlaren och Indoor Gardener. I båda fallen tycker ni att jag ska odla smultron till grabben.

Att frisera en krukträdgård.

Först en osminkad bild på min egen balkong. Som synes är den mer sparsmakad än den franska balkong jag visat bild på tidigare; jag hade fullt upp med annat i April och Maj när balkongen skulle planteras. När nu penséerna växte så bra och smultronen hade överlevt vintern nöjde jag mig med dem. Just nu kan jag tycka att det är tråkigt, och har börjat planera höstens och nästa års balkongprakt (vindruvor eller björnbär, hmmmmmm....). Reklamen för ett av Sveriges större bemanningsföretag är oavsiktlig. Min make jobbar åt dem, och fick två brassestolar inför sommaren. De råkade passa balkongen och blev kvar. (Fast om någon höjdare på Proffice läser det här så skulle ett kompletterande ihopfällbart bord inte sitta fel ;-) )

Idag har jag tagit ett tag med den krukträdgård som drabbades av trips. Efter tre veckors sprutning med såpvatten såg den ut så här.


Trädgårdsportlaken hade hunnit bli ganska gammal, och krassen verkade mest bestå av vissna löv även om det knoppades nya i topparna på rankorna. I stort sett var det bara jordmandeln som trivdes. Så jag beslöt helt enkelt att riva upp allting utom den.


Det är synd och skam att behöva kasta något som skulle passa mycket bättre i en kompost, och ju mer jag håller på med parkettodling, dess mer känner jag behovet av en sån. Tyvärr är lägenheten oftast för varm för en maskkompost, så jag har börjat fundera på om det finns sätt att ha en "riktig" kompost inomhus. Colleens (In the Garden Online) variant verkar lovande, även om den förmodligen måste förvaras på balkongen. (Det är inte alla lägenheter som har balkong, så det känns som fusk att använda sådana lösningar.)


Jag klippte också ner jordmandeln. Den såg ut som en skräpig grästuva (vilket den ju är) och jag tyckte att den behövde putsas litet. Håll med om att den här snaggade frisyren ser mer trevlig ut i fönstret. Jag är inte säker på att den överlever stressen men prognosen är god; det här är en växt som är ett fruktat ogräs i länder med varmt klimat. På resten av jorden sådde jag mina sista frön av krassen Alaska Scarlet. Den här gången orkade jag inte med sådant 'tjafs' som förgrodd och blötläggning, jag bara pluppade ner fröna i jorden och täckte med jord. Det sista jag gjorde var att strö över fnyffel från några misshandlade Osmocote tabs för att gödsla. Sedan kom jag på att de såg ätbara ut och gjorde mitt bästa för att täcka dem med jord utan att rubba sådden (jag har en tvååring hemma).


Här ser ni en bild på hur jag börjat dokumentera mina odlingar. Jag är ännu inte säker på vad jag ska göra med det jag får fram, eller om jag ska spara det någon annanstans än på krukorna. Än så länge gör jag det mest för att få en känsla för hur lång tid det går mellan sådd och skörd, och för att få veta vilken effekt olika sorters jord och gödsel har. (Jag har inte skrivit upp det - jag vet redan att den här lådan innehåller den billiga såjord som faller ihop och kväver växternas rötter om den inte hålls konstant fuktig.) Lägg märke till den gröna randen mellan den torra och fuktiga delen på mellanlägget; det är alger. Det här är sista gången jag kan fluffa upp jorden, så på nytt och intala mig att det går bra. Nästa gång måste jag tömma lådan, sterilisera allt som varit i den och börja från scratch. Detta är något som kommer att bli rutin.

Kompost inomhus

Den här bilden heter "Still life with compost", fotografen heter Kevin Saff.
Du hittar fler av hans bilder här, och kan läsa hans blog här.

Det finns de som komposterar inomhus, vanligtvis med hjälp av maskkomposter. En av mina kompisar och hennes mamma förpassade sin längst ut i radhusträdgården sedan den börjat stinka. De var litet mer av romantiker än praktiker, så jag misstänker att de inte skötte den rätt. De som vet försäkrar enhälligt att en fungerande maskkompost inte luktar. Hm.

På sikt har jag tänkt prova själv, men inte utan att ha kunskap i saken. Kanske är det bäst att sätta startdatum tills i sommar, så jag kan ha hela härligheten på balkongen tills jag förstår mig på hur den ska skötas. I övrigt verkar det inte så svårt. Man använder tre byttor för att kunna varva kärl i lagom takt, låter de små maskarna boa i sig i en våt tidning i den första och sedan matar man dem inte med mer avfall än de kan äta. Citruskal är bannlysta ur komposten, annars verkar man kunna ha i det mesta.

Håll tummarna för mig när jag börjar....