Jag ville ju bara ha litet kulinariska fakta om salvia!

Det här fotot heter "sage" och är fotat av Sporkist. Du hittar fler foton av och fakta om Sporkist här.

Jösses!

Jag börjar nu få ganska mycket salvia i mina lådor, och har nått "vad gör jag med allt det här" stadiet. Vanliga odlare har det oftast på hösten, men jag misstänker att detta stadium kommer att vara året runt bland mina krukor.

Hur som helst bestämde jag mig för att göra en sökning på webben för att nå litet djupare kunskap om denna växt - och kanske hitta ett och annat recept.

En sak lärde jag mig snabbt; salvia drar bin, folk som vill att magi ska finnas och folk som gillar att röka på.

Om nu någon av mina läsare gladeligen skuttar iväg till Konsum för att prova något annorlunda måste jag göra er besvikna; det finns många sorters salvia, och den som verkligen har narkotiska effekter är en amerikansk variant. Den salvia som säljs som krydda har ingen effekt. Däremot kan den vara giftig i större mängder, så servera den inte som sallad eller till gravida kvinnor.

Jag är ingen större vän av att leka med magi, så jag skummade förbi alla råd i den genren - jag var ute efter recept. Eller åtminstone en närmare beskrivning på vad man kan använda den till. I skuggan av alla magitokar verkade min skörd på den fronten tämligen mager.

Salvia används till fet fisk, gris och får. Den är särskilt populär i Italien, där den gärna används tillsammans med rosmarin. Man kan också krydda ost med salvia. Oavsett vilket bör man använda den färsk, eftersom mycket av smaken försvinner när man torkar den. Man kan också göra te på den, särskilt för att kurera förkylningar (funkar ibland), men ska vara sparsam både med doserandet och hur länge man använder kuren - se ovan.

Jaja - jag får göra en ny räd, på matforum den här gången.

Majrova Brassica rapa ssp. rapa f. majalis

Fotot heter "turnips"
Fotografen är Saidunsaid, och du hittar fler av hennes foton här.

Majrova verkar vara något av inomhusodlarens drömväxt (tillsammans med trädgårdsportlaken) - den växer snabbt och man kan äta både bladen och roten. Den vill gärna växa i lätt och mullrik jord med neutralt ph-värde, men jag misstänker att den kan växa litet var som helst. Den föredrar kallare klimat, dock, så den är vanligast på norra delen av jordklotet.

Eftersom det går att hitta tillagningstips för både blad och rot verkar bladen också vara goda. Den innehåller mycket vitamin C, samt vitaminerna B2, B1, B6 och A samt folat och niacin. Bladen är mest koncentrerade när det kommer till näring, vitaminer och dylikt, och de innehåller dessutom en inte föraktlig del protein (för att vara en sådan växt).

Nackdelen med majrovan är att den innehåller oxalsyra, som vid högt intag kristalliserar sig i kroppen orsakar olika hälsoproblem. Bekymmersamt för min egen del är att den innehåller "goitrogens" (goitrogener eller vad nu dessa kan heta på svenska) som dämpar sköldkörtelfunktionen. Har man konstaterade men obehandlade sköldkörtelbesvär ska man undvika att äta majrova. Eftersom många av våra kulturväxter innehåller både oxalsyra (spenat och rabarber) och goitrogener (de flesta kålväxter) misstänker jag att dessa nackdelar kan balanseras genom att man varierar sin kost och dricker en lagom mängd vatten (1-2 liter) varje dag.

Inom parentes sagt; har man besvär med sin sköldkörtel ska man gå till doktorn och få behandling för det. Tro aldrig, aldrig att det räcker med att ändra dieten! Obehandlade besvär är dödliga och behandlingen är många gånger både billig och bekväm. Fast jag, som har underfunktion på min sköldkörtel, kan inte låta bli att le litegrann när jag läser att choklad och mättade fetter stimulerar produktionen. Majrova stekt i äkta smör, mmmmmmmm...

Majrovans rot går att äta rå, koka i grytor och steka som egen rätt. Den blir träig om den blir för stor, så man bör skörda den innan den blir mer än 10cm i diameter. Odlar man inomhus är detta en mindre risk - jag har planerat att skörda mina första när de är stora som rädisor. Bladen kan man äta färska och de påminner då om senapskål (mer känd som ruccola) eller tillagade, och då använder man dem - surprise - som spenat.

Att söka sina rötter

Den här bilden heter "off the turnip truck"
Fotografen heter Darwin Bell, och du hittar fler av hans bilder här.

Medan jag nu långsamt sätter ihop hylla och lysrör till extraljus åt mina "stora" odlingar fördriver jag tiden med att läsa in mig på de grödor jag har köpt. Som ni redan sett har jag hunnit skriva små artiklar om trädgårdsportlak och isört som ett resultat av detta. Nu har jag dock kommit in på rötterna. Jag gillar att odla rötter. De är näringsrika, kan skördas tidigt och håller sig länge i kylskåpet. Däremot var jag inte säker på om jag skulle kunna lära mig något nytt om dem. Jordmandeln är ju exotisk så det förslår. Majrovan hör man inte talas om varje dag, men den känns som en tämligen vanlig grönsak. Och sedan har vi morot. Alla vet väl hur en morot smakar? Finns det något att tillägga om den?

Min efterforskning börjar alltid på nätet, med en googling på växtens vanliga namn. Det fanns rätt mycket att tillägga om både majrova och morot. Moroten har till och med ett eget museum (och jag är inte ett dugg förvånad över att det är engelsmän inblandade). Svårigheten är snarare att skilja ut vilka artiklar som är seriösa, och vilka som är skrivna av plantskallar med mer romantik i sinnet än jord på fingrarna. Även om jag hittills alltid har nöjt mig med de listor Google kommer upp med så finns det vissa siter som jag bedömer som trovärdiga, och som får tjäna som måtstock mot de andra.

Odla.nu är ett onlineforum för odlare kombinerat med många olika faktaartiklar om grödor. Där skrivs precis vad man vill veta, och inget mer.

LivsmedelsSverige är en site producerad i lag av i stort sett alla aktörer på den svenska marknaden, från matvaruförsäljare till konsumentverket till olika svenska univeristet. Kort och saklig information, plus näringberäkningar.

Den virtuella floran En onlineflora som Naturhistoriska riksmuseet står bakom.

När man läst på här kan man gladeligen kasta sig ut i de roligare artiklarna, de som har skrivits av galna vegetarianer, fanatiska växtfans och okunniga bloggare - som jag :-) Resultatet av min efterforskning kring morot och majrova kommer under veckan.

Trädgårdsportlak Portulaca oleracea ssp.sativus

Ja, jag har ju köpt frön till trädgårdsportlak, men vad är det för växt egentligen?


Till att börja med är det en gammal, svensk kulturväxt som är populär att odla i kruka. Jag hittade några bilder på den, och den påminner misstänkt om Paradisträd (crassula ovata) som man hittar överallt där folk är slarviga på att vattna. Det kan nog vara en god idé att inte odla de två växterna i samma rum. Portlak har dessutom den trevliga vanan att skjuta nya skott när man klippt ner den, så länge man lämnar minst 5cm höga stubbar. Den smakar syrligt och innehåller bland annat oxalsyra (finns också i rabarber och spenat), flavonoider och omega 3 fettsyror.


Innan du jublar över att ha hittat en ny källa till Omega 3 ska jag påminna dig om att det är en växt vi har att göra med; halten av fett i växter är försumbar så länge det inte handlar om vissa bär och nötter. Hur som helst får jag känslan av att vi har att göra med växternas gnurgla (på engelska; shmoo).


Man kan använda den som spenat, men det säger inte så mycket eftersom spenat är bladgrönsakernas kyckling; allt som inte går att använda på ett distinkt eget sätt går att använda som spenat. Jag får nog helt enkelt odla den och smaka.

 

Isört

Bilden är tagen av Naomi Ibuki, du hittar hennes Flickrprofil och länkar till fler av hennes foton här.

 Heh. Isörten visade sig vara en cool grönsak, om än något långsamväxande. Den tillbringar sex veckor i småplantsstadium (juvenile growth) och kan sedan hålla ut i vuxenstadium i flera månader i ett lab (förhoppningsvis också i ett köksfönster). Därefter blommar den och sätter frön, och i och med att fröna har mognat vissnar plantan och dör med start i rötterna. Eftersom örten samlar salt i bladen kommer den vissna plantan att förgifta jorden den ligger i. Dess egna frön tål sältan, men andra växter klarar inte att ta plats. Den kan dessutom växa i de flesta jordar, från lätt sandjord till tunga lerkokor, och har inga problem med att det råkar vara dålig näring på platsen. Eftersom den suger upp salt och andra mineraler har man funderat på att använda den som ”städväxt” på ställen där marken förorenats.

Isörten har feta blad som är täckta med blåsor – den ser helt enkelt litet frostig ut. Föga förvånande smakar den salt, och syrligt. Man kan använda den rå, wokad eller som spenat (har vi hört den förut?), och dessutom kan man mosa bladen och använda dem som tvålsubstitut. Fröna och frukterna går också att äta. Samlar man in den i naturen ska man nog kolla att den inte växt på ett ställe där miljögifter släpps ut eftersom de gifterna då ligger samlade i bladen. Nå, jag lyckades till och med hitta ett recept:

GREEN ICE BLT SANDWICH
(4 portioner)

Isörtens köttiga blad ger en god och intressant kontrast i sallader och sandwiches.

Receptet är hämtat från boken Het Trädgård — odling & recept

Ingredienser: 8-12 skivor bacon
2-3 tomater, skivade
en rejäl näve isört
8 skivor lantbröd
Kesella Gourmet
salt och svartpeppar
Barbecue blues sauce (finns i livsmedelsbutiker)

Tillredning: Stek bacon i en 200° varm ugn, i 7-8 minuter. Ta ut bacon och låt rinna av på hushållspapper. Rosta brödskivorna under tiden. Bred kesella på fyra brödskivor. Lägg på rikligt med issallad och därpå tomatskivor. Salta och peppra tomaterna, lägg på bacon, häll på Barbecue Blues Sauce och avsluta med en ny brödskiva.
Skär sandwicharna diagonalt och servera.

(Jag hittade receptet på det här stället )

Hm, den behöver tilläggsljus, men i övrigt verkar isörten vara så livskraftig att man i stort sett måste hoppa på den för att den ska dö ut. Det här är en kandidat att så i den där billiga såjorden jag klagat så mycket över.