Tillbaka till självvattnande krukor igen?

Jag har precis gått runt och vattnat min djungel. Efter förra veckans utrensningar och med viss sparsamhet lyckades jag bara ösa ut tio liter vatten - drygt. Fortfarande är jag inte nöjd med odlingarna - nu när jag jobbar om dagarna orkar jag inte alltid med det som ska göras. Eller så har jag inte tid, det är en ständig fajt om minutrarna mellan mina projekt.

Så det lutar åt att jag återgår till självvattnande krukor i stor skala, även om jag tvekar. Det blir dåligt med luft kring rötterna på växterna i de plastbyttor jag använt, och jorden luktar illa när jag gör rent dem. Samtidigt sparar det både plats och vikt - och tid. Jag leker med tanken att ta de större terracottakrukorna och göra självvattnande krukor av dem. Borde kunna fungera för större plantor som aubergine, krasse och örter. Kanske att jag använder dem till bladgrönt också - jag föredrar terracotta i mina fönster.

Jag är inte säker på vad jag kommer att välja - för det är ju det där med att få tid till en stor omorganisering...

Det bidde en tummetott...

Det här fotot heter Tom Thumb (CCmärkt), fotografen heter Mykl Roventine, du hittar hans profil och fler av hans bilder här.)

Häromdagen drog jag upp de sista morötterna ur trädgården. De var ganska små. Som en tumme ungefär. Och det slog mig plötsligt att sorten heter "Tom Thumb" (~tummetott). Duh! Inte hade jag väntat mig att ett namn skulle vara så målande. Men det är bra att se, för nu vet jag att de passar i mindre krukor. Jag kan spara in på jord, och ett mindre område av fönstret skyms.

Krukor är mitt stora bekymmer just nu - eller rättare sagt min egen snålhet. Hittills har jag tillverkat mina självvattnande krukor själv av olika billiga plastbackar från IKEA. En oförutsedd fördel av detta är att de är genomskinliga och ger mig koll på hur jorden och mindre rötter mår. Samtidigt kostar de ju pengar, och jag har ett antal 'riktiga' självvattnande krukor som bara står uppe på vinden. Om nu morötterna jag sår är så knubbiga - varför inte använda dem?

Min erfarenhet säger mig att jorden i de krukorna brukar falla ihop till en soggig massa inom några månader. Förmodligen beror detta på att jag inte ser hur mycket vatten som behövs utan övervattnar - jag är notorisk på det viset. Men snålvargen inom mig viskar
"Det går säkert bättre nu - du har ju trots allt odlat målmedvetet i över ett år"

Där har jag fastnat, som åsnan mellan hötapparna - eller måhända mellan morötterna.

Självvattnande krukor är bra att ha...

Till höger en välmående krukträdgård och till vänster alaska scarlett som inte kommit upp än.

Jag har varit och donerat blod för första gången i mitt liv, och känner mig trött. Det är märkligt att jag alltid tror att stora ansträngningar för kroppen inte ska märkas på mig. Trots allt blev jag av med en halvliter blod igår. Tyvärr delar de inte ut krukor eller annat odlingsmässigt i gåvoshoppen, så jag gick därifrån med en ståltermos. Jag har alltid behövt en termos garanterat ren från te och kafferester. Nu kan jag vara mer miljövänlig med mitt varmvatten; jag kan koka upp en större mängd istället för att koka småskvättar till varje kopp.

För att fira att jag gjort mänskligheten en tjänst gick jag till biblioteket och lånade böcker om kompost. Egentligen skulle jag bara låna en - som ni kanske minns är min låneranson en bok om trädgård och en språkkurs, men den första kompostboken jag hittade var ganska tunn. Efter litet letande hittade jag två till, och de var också ganska tunna. När jag sedan kom fram till att jag inte kommer kunna gå till biblioteket om två veckor spårade det hela ur. Jag lånade alla tre böckerna om kompost och fyra till. Plus en språkkurs.

Mina växter har fått finna sig i att bli negligerade de här två dagarna. Jag sitter i ett soffhörn och känner mig god, blek och vacker. De mår fint i alla fall. De självvattnande krukorna gör sitt jobb. Däremot har inte mina nysådda Alaska Scarlet kommit upp. Krassefrön som jag blötlagt brukar komma upp efter en två dagar, och nu har det gått fem. En märkbar skillnad alltså. Det som frustrerar mig mest är att osmocotekulorna i ytan precis ser ut som en grodd som reser sig ur myllan. Jag tar fel varenda gång jag stirrar ner i plastbacken.

Glöm för all del inte att rösta om vad jag ska odla i min gigantiska terracottakruka. Intressant nog ligger röstningarna lika på Parkettodlaren och Indoor Gardener. I båda fallen tycker ni att jag ska odla smultron till grabben.

En lycklig dag

Min tripsangripna odling. Här har jag just besprutat med såpvatten och håller på att rensa bort de mest angripna bladen.

Jag har haft ett ryck idag. Jag har inte bara steriliserat sju liter lecakulor (och jag gjorde det utan att bränna ner huset, jay!), jag har också diskat ur två plastbackar med såpa, rengjort ett fönster och kokt min brudslöja. (Brudslöjan är av prima nylonväv och ligger vanligtvis till skydd mellan jorden och lecan i mina självvattnande krukor.) Dessutom har jag sprutat min krasse/jordmandel/portlakodling mot trips. Egentligen hade jag hoppats hinna med nysådd i backarna också, men jag fick vika mig för att det blivit kväll.

Man har kommit upp på en högre nivå i sitt odlande när man känner igen fler skadedjur än bladlöss och dessutom tar sig besväret att bekämpa dem. Det var en märklig känsla att tänka
"Vänta nu, blanka utsugna bladpartier... är inte det trips?"
Jag tog en titt på undersidan av ett utsuget blad, och nu när jag visste vad jag skulle titta efter hittade jag direkt minimala cigarrformade djur. En rask tripp till min lilla uppslagsbok om skadedjur ("Skadegörare i trädgården" Boel Sandskär) bekräftade misstanken. Jag hade rätt! Jag kunde något! Spooky....

I morgon ska jag plantera en ny back med vanliga grönsaker - lök, morot och majrova har jag bestämt mig för - om inget kommer emellan. Man kan aldrig så noga veta när man lever med en skäggig karl och en tvååring.

Podcast som ögonfröjd

Tänk vad podcastar är bra! De senaste dagarna har jag haft en svår ögoninfektion. I stort sett har jag bara kunnat ligga ner och blunda. Så jag bad maken ladda ner årets program av Odla i P1 så att jag åtminstone kunde lyssna på något. Och jag lyssnade.

Och lyssnade.

Och innan jag visste ordet av hade jag hoppat upp från soffan och planterat den nya örtagården. Inte en minut försent eftersom de stackars plantorna stått i sina plastpåsar i några dagar (jag köpte dem precis innan jag blev sjuk). Tyvärr betyder detta att en del plantor inte mår så bra, men jag är ändå glad att jobbet blev gjort. Jag satte till och med prydliga etiketter på lådan som daterade både när växterna planterats, vilka de var, när jag gödslat och att jag glömt att göra en fördjupning i lecalagret. Det sista retar mig, det betyder nämligen att den självvattnande krukan inte kommer att fungera som den ska. Jorden i den fördjupningen ska fungera som en veke som suger upp vatten till resten av mullen. Jag låter ändå krukan stå ett tag för att se hur det går.

Det som var roligt var att använda den nya jorden. "Änglamarks balkonglådejord" är det nuvarande märket, och den kändes annorlunda mot den såjord jag fått nöja mig med tidigare. Den var lenare att ta i och hade bättre textur. Jag är spänd på att se om resultatet blir annorlunda. Till denna jord lade jag en pellets "Osmocote tabs" per planta. Än så länge har jag ingen maskkompost, så jag får nöja mig med detta.

Den snälla doktorn har för övrigt försett mig med ögondroppar. I fortsättningen lyssnar jag på Odla medan jag petar i krukorna.

Hur man gör en självvattnande kruka

När man är lika tankspridd som en universitetsprofessor får man vara glad om man kommer ihåg att vattna en gång i månaden. Självvattnande krukor har räddat många plantor i vårt hem. Men de är dyra, särskilt i de storlekar som jag behöver. Alltså har jag börjat göra egna.

Detta behövs.

Plastback (här använder jag plastlådan FLAJ från IKEA)
Lecakulor
Nylonväv eller nylontyll
Plaströr
Jord

Kolla upp att underlaget tål stora tyngder innan du ställer ut alltför många självvattnande krukor på det. En kruka av den sort som tillverkas här nedan väger tjugo kilo.



1 Börja med att hälla ett lager lecakulor i botten på backen. Det ska vara minst sju centimeter tjockt. Gräv en grop i mitten så att en del av jorden kommer att hamna i vattentanken. Denna del fungerar som veke och suger upp vattnet till resten av mullen.



2 Kapa plaströret i lagom längd och såga upp en "port" i ena änden, detta för att vattnet lättare ska kunna rinna ut i tanken. Lagom längd är när röret når från botten upp till eller en centimeter ovanför kanten på krukan.



3 Ställ röret med portänden nedåt i lecaculorna så att det står rätt upp, i närheten av backens hörn är bra, då förlorar du minst odlingsutrymme. Det gör ingenting om det råkar hamna några kulor inuti.



4 Ta en bit nylonväv och täck lecakulorna och sidorna på backen med den. Den förhindrar att jorden trillar ner bland kulorna och ska vara gles nog att släppa igenom vatten. Du behöver inte sy väven i någon speciell form, det räcker med att klippa till en generös fyrkant ungefärligt anpassad efter backen.



För att få röret att passa in i väven klipper du ett långt snitt i ena hörnet på fyrkanten och slår snibbarna kring röret.

Anledningen till att du ska ta nylonväv är att du kan ha maskägg i jorden. Dessa kläcks och blir till maskar - vilket egentligen inte är så tokigt, men de tenderar till att äta upp naturmaterial. (Och nej, du behöver inte använda lika flashigt tyg som jag gör på bilderna - det är min gamla brudslöja som nu fått ett högre ändamål. Vanligtvis använder jag brun nylontyll.)



5 Fyll nu på med jord. Ta det försiktigt i början så att du inte välter röret, när det väl är stabiliserat är det bara att ösa på. Låt jordytan stanna ca två centimeter under backens kant så att du slipper jord som smiter över kanten.



Fördelen med att använda en halvgenomskinlig plastback som jag gjort är att du ser hur mycket vatten som finns i. I den här backen rymmer magasinet ungefär två och en halv liter, vilket betyder att du kommer att vattna ungefär två gånger i veckan när det är soligt.

Grattis! Nu har du en självvattnande kruka!

Instant örtagård

Det som har fungerat hittills i mina inomhusodlingar har varit A tilläggsljus och B självvattnande krukor. Idag tog jag mig alltså tid och byggde mig två jättlika självvattnande krukor av plastlådan "Flaj" från IKEA. (Dessa plastbackar har vi en hel drös av här, och de används till allting, från vindskydd till fotbad.) I den ena sådde jag trädgårdsportlak, majrova och morot, och i den andra satte jag färdiga örtplantor plus sallad på kruka. Det är mycket roligare att odla om man har en liten plätt som redan ser frodig och grön ut. Örterna och salladen köpte jag ur grönsaksdisken på ICA, vilket både är en förbannelse och välsignelse. Förbannelse eftersom man inte har några garantier på att man inte får hem ohyra och sjukdomar, välsignelse eftersom plantorna är stora och väldigt billiga. Just nu sitter jag och tittar på resultatet och undrar hur pass många av dem som kommer att resa sig när de inser att de står i ett nytt trädgårdsland. En del av dem verkar lite klena (skulle ha varit kräsnare i butiken), så jag har lagt upp en plan för vad jag ska ersätta dem med.

Sått i back 1
Trädgårdsportlack
Majrova
Morot

Planterat i back 2
Plocksallat (2st)
Basilika (2st)
Salvia (1st)
Fransk dragon (2st)

Första förlusten

Alla små vildruccolaplantor har dött :-( . Förmodligen är det min smarta självvattnande kruka med breddavlopp som har skulden. Den är svår att vattna eftersom vattnet flödar över hela jordytan och får plantorna att flyta ur jorden, vattentanken läcker ur breddavloppen när man försöker flytta krukan och sänker reservvattennivån. Hm, jag ska ta och experimentera litet med konstruktionen, men förmodligen kommer jag att koncentrera mig på att använda klassiska självvattnande krukor i framtiden.

Vore jag rik skulle jag köpa det här systemet. Om någon har en rik arvtant att dela med sig av så kan ni lämna en kommentar på bloggen här ;-)