Alaska Scarlett tål inte kritik...

Det lönar sig uppenbarligen att klaga på bloggen. Idag har två av mina alaska scarlett kommit upp.

Självvattnande krukor är bra att ha...

Till höger en välmående krukträdgård och till vänster alaska scarlett som inte kommit upp än.

Jag har varit och donerat blod för första gången i mitt liv, och känner mig trött. Det är märkligt att jag alltid tror att stora ansträngningar för kroppen inte ska märkas på mig. Trots allt blev jag av med en halvliter blod igår. Tyvärr delar de inte ut krukor eller annat odlingsmässigt i gåvoshoppen, så jag gick därifrån med en ståltermos. Jag har alltid behövt en termos garanterat ren från te och kafferester. Nu kan jag vara mer miljövänlig med mitt varmvatten; jag kan koka upp en större mängd istället för att koka småskvättar till varje kopp.

För att fira att jag gjort mänskligheten en tjänst gick jag till biblioteket och lånade böcker om kompost. Egentligen skulle jag bara låna en - som ni kanske minns är min låneranson en bok om trädgård och en språkkurs, men den första kompostboken jag hittade var ganska tunn. Efter litet letande hittade jag två till, och de var också ganska tunna. När jag sedan kom fram till att jag inte kommer kunna gå till biblioteket om två veckor spårade det hela ur. Jag lånade alla tre böckerna om kompost och fyra till. Plus en språkkurs.

Mina växter har fått finna sig i att bli negligerade de här två dagarna. Jag sitter i ett soffhörn och känner mig god, blek och vacker. De mår fint i alla fall. De självvattnande krukorna gör sitt jobb. Däremot har inte mina nysådda Alaska Scarlet kommit upp. Krassefrön som jag blötlagt brukar komma upp efter en två dagar, och nu har det gått fem. En märkbar skillnad alltså. Det som frustrerar mig mest är att osmocotekulorna i ytan precis ser ut som en grodd som reser sig ur myllan. Jag tar fel varenda gång jag stirrar ner i plastbacken.

Glöm för all del inte att rösta om vad jag ska odla i min gigantiska terracottakruka. Intressant nog ligger röstningarna lika på Parkettodlaren och Indoor Gardener. I båda fallen tycker ni att jag ska odla smultron till grabben.

Att frisera en krukträdgård.

Först en osminkad bild på min egen balkong. Som synes är den mer sparsmakad än den franska balkong jag visat bild på tidigare; jag hade fullt upp med annat i April och Maj när balkongen skulle planteras. När nu penséerna växte så bra och smultronen hade överlevt vintern nöjde jag mig med dem. Just nu kan jag tycka att det är tråkigt, och har börjat planera höstens och nästa års balkongprakt (vindruvor eller björnbär, hmmmmmm....). Reklamen för ett av Sveriges större bemanningsföretag är oavsiktlig. Min make jobbar åt dem, och fick två brassestolar inför sommaren. De råkade passa balkongen och blev kvar. (Fast om någon höjdare på Proffice läser det här så skulle ett kompletterande ihopfällbart bord inte sitta fel ;-) )

Idag har jag tagit ett tag med den krukträdgård som drabbades av trips. Efter tre veckors sprutning med såpvatten såg den ut så här.


Trädgårdsportlaken hade hunnit bli ganska gammal, och krassen verkade mest bestå av vissna löv även om det knoppades nya i topparna på rankorna. I stort sett var det bara jordmandeln som trivdes. Så jag beslöt helt enkelt att riva upp allting utom den.


Det är synd och skam att behöva kasta något som skulle passa mycket bättre i en kompost, och ju mer jag håller på med parkettodling, dess mer känner jag behovet av en sån. Tyvärr är lägenheten oftast för varm för en maskkompost, så jag har börjat fundera på om det finns sätt att ha en "riktig" kompost inomhus. Colleens (In the Garden Online) variant verkar lovande, även om den förmodligen måste förvaras på balkongen. (Det är inte alla lägenheter som har balkong, så det känns som fusk att använda sådana lösningar.)


Jag klippte också ner jordmandeln. Den såg ut som en skräpig grästuva (vilket den ju är) och jag tyckte att den behövde putsas litet. Håll med om att den här snaggade frisyren ser mer trevlig ut i fönstret. Jag är inte säker på att den överlever stressen men prognosen är god; det här är en växt som är ett fruktat ogräs i länder med varmt klimat. På resten av jorden sådde jag mina sista frön av krassen Alaska Scarlet. Den här gången orkade jag inte med sådant 'tjafs' som förgrodd och blötläggning, jag bara pluppade ner fröna i jorden och täckte med jord. Det sista jag gjorde var att strö över fnyffel från några misshandlade Osmocote tabs för att gödsla. Sedan kom jag på att de såg ätbara ut och gjorde mitt bästa för att täcka dem med jord utan att rubba sådden (jag har en tvååring hemma).


Här ser ni en bild på hur jag börjat dokumentera mina odlingar. Jag är ännu inte säker på vad jag ska göra med det jag får fram, eller om jag ska spara det någon annanstans än på krukorna. Än så länge gör jag det mest för att få en känsla för hur lång tid det går mellan sådd och skörd, och för att få veta vilken effekt olika sorters jord och gödsel har. (Jag har inte skrivit upp det - jag vet redan att den här lådan innehåller den billiga såjord som faller ihop och kväver växternas rötter om den inte hålls konstant fuktig.) Lägg märke till den gröna randen mellan den torra och fuktiga delen på mellanlägget; det är alger. Det här är sista gången jag kan fluffa upp jorden, så på nytt och intala mig att det går bra. Nästa gång måste jag tömma lådan, sterilisera allt som varit i den och börja från scratch. Detta är något som kommer att bli rutin.

Den gode, den onde och den fule

Jag brukar oftast låta bli memer när jag stöter på dem, men det här kunde jag inte motstå. Det är Colleen som skriver In the Garden Online som uppfunnit den, och det går i korthet ut på att man ska visa upp de delar av trädgården som kanske inte är helt lyckade och välmaikyrerade. Man lyckas inte alltid, och ibland kan de mest hafsiga hopkok bli riktigt lyckat - vilket kan vara bra att visa upp så att inte kravet på perfektion tar överhanden och dödar lusten. Ni anar inte hur lätt det kan hända. Så här har vi mitt bidrag

Den fule

Ack, det här är min calamondin. Som ni kanske ser är mittgrenarna helt ihoptorkade, den har fläckiga blad på grund av järnbrist och en del andra skavanker som gör att jag misstänker ytterligare sjukdom eller ohyra. Den står där som en påminnelse om att även om jag kommit en bit i mitt odlande så är jag ingen mästerodlare än. En ljuspunkt är dock att den blommar och skjuter knopp som en tokig,

Den onde (the bad)

Ja, det här är illa. Det var den här odlingen jag fick trips på, så jag började spruta med såplösning. Tyvärr brände såplösningen också bladen. I dagsläget vet jag inte vilka skador som är orsakade av trips och vad som såpan ligger bakom. Jag funderar på att riva bort allt utom jordmandeln - som växer som ogräs.

Den gode.

Det här är en kruka full med saker som jag inte haft hjärta att slänga. Penséerna använde jag som bordsdekoration på påskbordet. I alla skötselråd jag läst om sådana står det att man ska ta bort vissna blommor för att få intensivare blomning. Min reaktion på det är alltid
"Måste jag?"
De marmorerade bladen är krasse av sorten "Alaska Scarlet". Jag hade två plantor över när jag satt de jag skulle ha inne. Jag var trött, utarbetade och hade inte mycket tid, så de fick åka ut på balkongen utan aklimatisering eller annat fjäsk.
"Lever de så lever de," tänkte jag.
Jag hoppas att plantan ska hinna få blommor innan sommaren tar slut - det röda kommer att vara mycket effektfullt mot de blå penséerna.

Morot med mersmak...

Så kom då artikeln, och jag fick chansen att återse min egen dubbelhaka. Maken och jag håller just på att diskutera hur vi ska gå ner i vikt den här gången (vi blev guldmedlemmar i Viktväktarna för tre år sedan - sedan blev jag gravid...). Viktångest åsido så blev reportaget bra. Jag har aldrig haft att göra med journalister förut, och var nervös för hur jag skulle ta mig ut i en annans öga, eller snarare två andra personers ögon eftersom det var en fotograf inblandad. Och det blev både en bra text och fina bilder. Ni som kommer åt att plocka upp Uppsalatidningen någonstans och vill läsa själva, gör det. Den är gratis. Själva nöjde vi oss med att ta tre ex; intresserade äldre släktingar kan ju behöva ett exemplar.

Att förgro frön i äggkartonger och restauranglådor visade sig vara en bra idé. De är lätta att hantera och att vattna - man lyfter bara ur kartongen, ger lådan en bottenskyla vatten och lägger i kartongen igen så att den får suga åt och bli genomvåt. En liten hake ligger i att det hela torkar ur väldigt snabbt, jag kommer att få vattna minst två gånger om dagen. Jag hoppas att jag snart kan skola om till större krukor och få litet mindre arbete att göra.

Frön som kommit upp sedan sist är

• Jordmandel (två av sex, måhända kommer det upp en eller två till, men en av såddmandlarna möglar definitivt)
  
• Alaska Scarlet, krasse (sex av sex)
  
• St, Clements, krasse (fem av tre - om jag kan lägger jag dubbla fröer i skålarna)
  

I veckan drog jag också upp den första moroten som verkligen såg ut som en morot - den var väl ca fem centimeter lång och svagt orangefärgad. Mycket större än så tänkte jag inte låta dem bli, dels för att jag hade för mig att späda morötter smakar bättre, dels för att det snabbar upp tiden som jag kan få skörd. Vi får se. Jag smakade på roten, och tog också några bett ur blasten eftersom jag nu lärt mig att också den går att äta. Sanningen är att blasten smakade långt bättre än moroten - som var en besk best.

Jag har nu två mysterier att lösa; varför smakar mina morötter så beskt, och varför äter vi inte morotsblast när den faktiskt smakar gott? Vad är det jag har missat?

Salvian, sådden och garderoben

Igår manikyrerade jag min salvia; jag skulle få besök av en journalist och en fotograf som ska skriva ett reportage för Uppsalatidningen - om mitt parkettodlande. Förmiddagen ägnade jag åt att se över mina planteringar för att se till att de var från sin bästa sida och uppförde sig nu när vi fick så fint besök. Journalisten och fotografen var trevliga, och det enda tråkiga var att mina frösådder inte hade kommit upp än. Nyss uppkomna frön är fotogeniska. Fotografen tog i alla fall ett kort på en av de jordfyllda äggkartongerna. (Det ska tilläggas att som varje god fotograf hade hon en sorts feedingfrenzy och tog kort på precis allt som kunde vara ett lämpligt motiv och som inte gjorde motstånd.)

Men nu var det salvian. Jag har visserligen hittat ett recept som verkar gott och som drar mycket salvia, men jag hade inte tid att laga till det med mina färska löv. (Receptet går i stort sett ut på att man dränker en kyckling i bacon och salvia och sedan bakar in den i deg.) Jag bestämde mig för att torka mitt överskott. För att torka kryddor på rätt sätt krävs mörker, torkollor och en luftig plats. Det är svårt att få plats med torkollor någonstans i en vanlig lägenhet. Kanske borde jag ha ansett mig slagen.

Men, vi har en klädkammare. Den är mörk. Kanske inte så luftig, men vi går ofta in och ut ur den (och i värsta fall får jag väl ställa mig och slå med klädkammardörren några gånger varje dag - det blir drag det!). På så kort varsel hade jag ingen möjlighet att bygga torkollor så jag band ihop salvian och en del överskottsmynta till lagom stora kvastar. Sedan lade jag ett kvastskaft på hatthyllorna i klädkammaren så att det hängde tvärs över kammarens mittgång, och i det band jag fast örterna. I morse när maken skulle hämta en ny skjorta vrålade han
"Aaarg! Jag blir överfallen av vild salvia!"
"Det råkar faktiskt vara trädgårdssalvia" svarade jag.
"Den kan väl vara vild i alla fall!"



Idag har isörten och broccolin kommit upp, och några av Alaska Scarlet visar tecken på att vakna.

Jaja, reportaget får nog fina bilder ändå.

Försådd April

Då kom jag äntligen till skott. Jag har sått en ny omgång frön. Krassen och jordmandeln skulle blötläggas, så såddrundan drog ut på tre dagar.

Den första dagen blötlade jag frön och gjorde i ordning sålådor till alla växter. Jag har upptäckt att sex äggfack ur en äggkartong passar i en sån plastmatlåda man får från restauranger när man tar takeaway - och eftersom dessa lådor har genomskinliga lock hade jag en massa små fröväxthus på ett bräde. (Vi köper ofta hämtmat, och sparar lådorna för att frysa in i, om någon undrar.) Noggrann som jag är portionerade jag upp de fröer som inte behövde blötläggas i respektive kartong och packade ner dem sin låda med märkning för både och växt och planerat såtillfälle. Isörtsfröna var försvinnande små.

Dag 2 sådde jag allt utom jordmandeln - enligt instruktionerna behövde den ett extra dygn i vattnet. Nu visade det sig också att det var ett misstag att portionera ut övriga frön innan jag sådde. Äggkartongen måste fuktas igenom innan man sår något eftersom den fungerar som ett läskpapper och snor vatten från jorden annars. Så jag fick vackert tömma ur fröna och ställa kartongen i vatten ett tag. Och hur gör man det utan att de minimala isörtfröna försvinner bland gruskornen på bordet? Jag tömde ut dem i locket, och med visst letande förlorade jag bara ett.

Försedd med en sked jag fått på Max började jag sedan portionera ut såjord i små pappersfack, därefter pilla ner fröna. De fick varsitt tunt täcke av jord över sig och sedan lade jag locket upp och ner ovanpå så att det glappade och gav det lilla växthuset ventilering. För säkerhets skull fäste jag locket med litet tejp löst fastsatt i två av lådans ändar - man kan aldrig så noga veta när man har en tvååring i huset. Märkningen som hittills suttit på locket flyttade jag ner till sidan av lådan. Frystejp tillåter sådana manövrar ibland.

Dag tre sådde jag jordmandeln. Proceduren var exakt densamma - frånsett att jag inte har så mycket av utsäde, så jag var tvungen att snåla med 'mandlarna'.

Det som såddes i denna omgång var alltså

• broccoli
  
• isört
  
• jordmandel
  
• krasse
  
  
  
  • slingerkrasse
    
  • St Clements (kompaktväxande, orange i olika nyanser)
    
  • Alaska Scarlet (kompaktväxande, röd med marmorerade blad)
    
  
  
• månadssmultron
  

Jag väntar med spänning...