Thursday, March 27, 2008

Några av mina bästa odlingsmissar


Ett av de stora mysterierna i mitt liv är varför jag fortsatt att odla. Genom åren har jag gjort oräkneliga misstag, en del av dem på det mest storstilade vis. För att muntra upp er alla som nu kämpar med försådderna tänkte jag dela med mig av de bästa.

Som ett preludium kan vi ta mitt egna lilla land på kolonistugetomten. Mina föräldrar gav mig varje år en kvaderatmeter mark att odla på. Ganska snart var den torr, full med ogräs och de få morötterna som levde där vinkade sorgset med sin gulnande blast. Jag bara haaaaatade den där lerjorden...

Odlingsmiss #1; Att inte ha någon aning om nånting.
När jag flyttade ihop med min make bodde vi i en lägenhet med hörnbalkong. Balkongen hade nätgaller i skyddsräcket,och jag tyckte att det kunde fungera som spaljé. Eftersom jag visste att krasse är lättodlat köpte jag en påse fjärilskrasse, blomjord och balkonglådor. Jag såg framför mig hur hela balkongen täcktes av grönt bladverk och skira gula blommor. Sedan hällde jag jord direkt i balkonglådorna och satte fröna där.

Vad som hände? Jo, eftersom det var en hörnbalkong var den också väldigt blåsig. Krassen stack upp sina stänglar ur lådorna, och blåste genast tillbaka ner igen. Väl i lådan dränktes den, eftersom jag inte hade gjort några dräneringshål. Hela sommaren låg små gröna stjälkar och led i en läbbig jordsoppa.
Största lärdom: Läs på medan du odlar, och använd kunskaperna.

Odlingsmiss #2 Vattna för litet
När jag bodde hemma hos mina föräldrar var en av mina sysslor att vattna blommorna inomhus. Min mor var en pragmatisk dam som bara hade suckulenter och tjockbladingar i fönstren. Ni vet, sådana som lever i evighet utan vatten. Jag lyckades ta död på de flesta av dem. Våra fönsterbrädor var torrare än Sahara.

Först sedan jag sett en annan tjej vattna blommor genom att ge varje växt en halv läskedrycksflaska vatten insåg jag hur det hela skulle gå till. Då hade jag redan flyttat hemifrån, så jag kunde dessutom skaffa krukväxter som jag gillade. Mörkgröna judasträd byttes mot ljusgröna dr. Wetterlunds blomma (även kallad rosengeranium), och både jag och växterna trivdes.

Det växte till den grad att när min mor skulle hälsa på hos mig och min make så tittade hon upp mot våra fönster och sa
"Där kan hon ju inte bo! Det är så mycket växter i fönstren!"
Största lärdom: Om man ger växter tillräckligt med vatten så växer de!

Odlingsmiss #3 Vattna för mycket.
Mina föräldrar har fått stå ut med det värsta av mina odlanden, det här hände också när jag bodde kvar hos dem.

Eftersom jag så uppenbart inte kunde hålla liv i växter fick jag en aloe att ha i mitt fönster. I tron att det var en aloe vera (det var det inte) bestämde jag mig för att den skulle leva. Det jag visste om växter var i stort sett att de behöver vatten. Så aloen fick vatten. Mycket och ofta.

Ni känner kanske till fenomenet "ytterkruka"? En uppsnofsad bytta utan dräneringshål som man döljer den fula innerkrukan med. Aloen hade en vacker vit ytterkruka i glaserat porslin. Det föll mig inte in att titta mellan inner- och ytterkrukan för att se om något vatten behövde tömmas ur, förrän det började lukta konstigt på mitt rum. Jag petade litet på aloen för att kunna se efter - varpå den gick av i en explosion av ruttnande växtdelar. Som om inte detta var nog hade jag min säng under fönstret, bäddad med mormors handvirkade överkast...
Största lärdom: Vattna växten efter dess behov. Och undvik ytterkrukor.

Som ni ser på fotot begår jag fortfarande odlingsmissar. De där smultronplantorna skulle ha planterats istället för att lämnats kvar i pappkassen från butiken, och den där rosen ska definitivt planteras om. Samtidigt står där faktiskt ett körsbärsträd som nu är inne på tredje året på min balkong! Det står i en terracottakruka med vattenmagasin och dräneringshål.

Jag har alltså gått från dränkt fjärilskrasse till levande körsbärsträd. Det är helt enkelt så att vägen till den största succén går via en rad misslyckanden.

4 comments:

Anonymous said...

Vilken härlig uppväxt, i ett kolonistugeområde med eget litet land. Dina föräldrar (eller kanske din mamma?) var kloka. Du är ju intresserad av odling nu eller hur?

Jag fick också en liten bit jord att så på när jag var liten. Det var roligt att så och se det komma upp, men sedan var det inte så kul längre. Man måste gallra, rensa ogräs och vattna.

Min egen dotter fick också en jordplätt att så blommor på osv. Hon var så lagom road hon också. Men både hon och jag tycker nu om att odla både inne och ute.

Hälsningar från en liten gumma

cS said...

Jag slapp alla dessa omvägar. Min far såg nogsamt till att lära ut sin kunskap till mig. Inte roligt för en fjortis men något fastnade i alla fall. Men ännu gillar jag inte tagetes, trots nymornat intresse för pelargon och buxbom.

Rosengeranium said...

Anonym: Jo, jag är visserligen intresserad av odling nu, men jag kan inte på nåt vis hänföra det till min barndom - har inte ett enda minne av odlingsglädje från den tiden. Men de få kunskaper jag fick med mig har ju hjälpt.

Cs: Håller med om tagetes. Blomman är medelsnygg, men den luktar fruktansvärt - inte underligt att vissa sorter används som insektsskydd.

En bra gåva du fick av din far, tur att den kom till användning till sist. Det fina med kunskap är att den inte väger någonting men finns med oasett var man beger sig.


OBS: Från och med nästa post har jag satt ut kommentarsregler, detta för att undvika flamningar och spam (jag har fått en del dubiösa mail på sistone). Ni hittar dem mitt på högerspalten.

Joppe said...

Jag kan lägga till: Undvik Exodus till ökenklimat, om du inte är Moses. Jag är tillbaka i normala gängor nu ;)