Thursday, May 19, 2011

Resten av inledningen om parkettodling

Då kommer resten av inledningen, den om det roliga med parkettodling. Själv planerar jag just nu odlingarna i den nya lägenheten och packar lådor för brinnande livet.

Något som både var ett problem och min starkaste fördel var mina högtflygande planer. Gång på gång tog jag pengar ur vår magra kassa och köpte material till fantastiska projekt som aldrig blev av. Låt oss dra en förlåtande slöja över dessa. Samtidigt skulle jag aldrig blivit parkettodlare om jag kunnat hålla mig till förnuftiga planer, så jag kan inte helt se detta som ett problem.

Fördelarna med odlandet var också många. Den första var att jag fick vuxentid. När jag startade bloggen Parkettodlaren/Indoor Gardener var min son ett år, och jag skrev de första posterna medan han sov sin middagslur. När han sedan blev äldre visade sig odling vara det perfekta att syssla med medan han var vaken också. Han kunde slaska med vatten, provsmaka såddlingarna, gräva ner sina bilar i jorden och till och med odla litet själv. Själv fick jag motion genom att gå runt vår stora lägenhet och vattna, och genom att bära tunga jordlådor och vattendunkar. Dessutom fick min inre manickoman sitt lystmäte i och med alla de mojänger en kan skaffa till sina odlingar.

Som hobby betraktat var parkettodlingen väldigt lyckad. Det jag gjorde kom direkt familjen till del, och det blev också lättare att få min son att äta grönsaker. Sallad gick inte att tvinga i honom, men trädgårdsportlak åt han i stort sett direkt ur krukan. Smultronen på balkongen var så populära att vi fick hålla balkongdörren låst så att han inte skulle tugga i sig alla kart också.

Tack vare bloggandet fick jag en utblick över odling i olika delar av världen. Ungefär 90% av de trädgårdsbloggar jag läser är från USA, men jag fick också inblick i länder som ligger utanför den sfären. När jag mer och mer gled in på miljöprojekt hittade jag de mest fantastiska saker. Fransmännen, som alltid har smak för häftiga saker, visade sig planera byggnader som kunde bryta ner luftföroreningar och vara täckta i gräs. Ja, det sista är kanske inte så häftigt om man inte vet att det var en skyskrapa för stadsmiljö som designades. I Indien hittade jag många intressanta gräsrotsprojekt, en del som kunde användas i parkettodlingen andra som var mest fascinerande. Att göra en riktig trädgård i ljusbrunnen till trappen inomhus eller odla ris på taket kommer jag nog aldrig att få chans till, men det funkar i Indien. Även i Kina hittade jag dedikerade miljövänner och företag som byggde sin affärsidé kring miljövänlig teknik.

Den största fördelen med odlandet var dock att ha tillgång till färska grönsaker. Jag är ingen grönsaksromantiker som gör hopplaskutt över en egenodlad tomat så jag kan utan vidare säga att så stor skillnad var det inte på hemodlat och butiksköpt. Dock smakade de grönsaker som odlats hemma märkbart bättre. Jag visste det inte då, men de bidrog också till att rena inomhusluften (som kan vara rejält smutsig) och göra den fuktigare. Dessutom var grönsakerna giftfritt odlade utan gödselrester. Bäst var kanske känslan att utan problem plocka sig en sallad ur fönstret och krydda den med egna örter medan snödrivorna hopades sig utomhus.

När jag skriver detta har mitt odlande legat nere i omkring två år. Jag tänkte ta upp det igen, nu med litet mer kunskaper både om växter och inomhusklimat. Jag hoppas att den här boken ska kunna göra det möjligt för fler än mig att bli framgångsrika parkettodlare.

Creative Commons-licens
Resten av inledningen om parkettodling by Malin Nilsson Norén is licensed under a Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 3.0 Unported License.

Friday, May 13, 2011

Första brevet från kolonilotten

Ja, alltså, det blev inte en kolonilott (eller odlingslott som det egentligen ska heta), det blev tre. Jag tar ingenting för givet, så när det var trettio personer före oss i kön till en lott i närheten av vår bostad, ställde jag mig raskt i kön till ett område som kanske inte är lika populärt, litet mer avsides, men med lika stora lotter och som är ett av de få där vi har vänner som odlar. I April fick vi en visning och tackade ja till en lott som var i hyfsat skick. Den tidigare ägaren hade förmodligen haft mycket avancerade idéer om trädgårdsdesign eftersom hen placerat hallonsnåret i mitten av lotten, med orimligt många röda vinbärsbuskar bredvid. (För min del är allting över noll en orimlig summa röda vinbärsbuskar - inget ont om bäret, men jag gillar det inte, och busken är groteskt rikgivande. Nu har vi tre röda vinbärsbuskar att skänka bort - så om någon är intresserad?...)

Nå, lotten var till hälften omgrävd och i hyfsat skick, som sagt. Bredvid den låg en lott där den tidigare ägaren fört en heroisk kamp mot ogräset. Kämpat väl och förlorat. Efter att ha tänkt på saken i ett dygn beslöt jag att vi skulle ta hand om den också. Parkettmaken hade inte så mycket att säga till om, är jag rädd, men han har i alla fall inte beklagat sig. När jag promenerade runt nytillskottet för att se hur pass illa det var hittade jag kvarglömda lökar som kämpade sig genom mattan av ogräs, brännässlor (som raskt blev soppa) och pinnar som markerade växter som förmodligen dött en sorglig död. Aldrig har jag fattat ett beslut om total marktäckning så snabbt. Två års karantän för att kväva ogräset.

Två veckor senare blev jag uppringd av köansvarige för det första området; det fanns en lott ledig om vi ville ha den. Vi åkte ut till området, och jag hade inga höga förväntningar eftersom jag stod långt bak i kön. Till min stora förvåning fick vi en lott som är perfekt omgrävd och utan några buskar alls. Vi kan göra precis vad vi vill med den! Klart att jag slog till.

Kunde vi nu dra oss ur kontrakten på de andra två lotterna? Rent praktiskt - kanske. Moraliskt - icke! Vi hade sagt att vi skulle ta hand om dem, skrivit kontraktet och börjat arbeta med dem, då kan man inte bara kasta bort dem efter tre veckor. Men de två lotterna fick nu plötsligt andra uppgifter.

För att kunna hålla isär de tre lotterna här på bloggen har jag gett dem namn. Nu kunde jag ha gett dem nummer, typ lott x1b2, x2b4 och x3b16, men det kändes tråkigt. Istället har de fått varsitt vanligt namn. Mycket enklare att komma ihåg, och ger en touch av karaktär till den lilla jordplätten.

Victoria
Detta är den lott som var täckt av ogräs. Just nu är den istället täckt av ett stort stycke täckplast som förhoppningsvis ska ta död på kirskål, kvickrot och annat otyg. Jag har en storslagen plan om att istället täcka lotten med tidningar och halm och odla potatis i halmen. Alla lotter består av prima lerjord och med den här metoden tillför jag hummusmaterial samtidigt som jag kväver ogräset. Lagret med tidningar måste förnyas varje år, men jag kan odla potatis samtidigt, och det är inte heller fy skam. Å andra sidan går det åt väldigt mycket papper, så några medodlares donation av plasten var välkommen.

Precious
Detta är den hyfsade lotten som ligger granne med Victoria och som vi först skrev kontrakt på. Den var till hälften omgrävd när vi fick den, har ett hallonsnår som sticker in mot mitten från mitten av ena kortsidan och tre röda vinbärsbuskar (någon som vill ha? de ger massor med bär) och en krusbärsbuske längs ena kanten. En del av lotten är marktäckt, uppenbarligen efter en svårartad invasion av kirskål. Detta kommer att bli vår bärodling i år. Hallonen finns redan, och jag hoppas kunna sätta några svarta vinbärsbuskar (tre röda vinbärsbuskar bortskänkes), måhända en björnbärsbuske och plantera ett stort jordgubbsland. Helst hade jag haft ännu mer hallon, men sonen önskade sig jordgubbar och de plantorna är långt billigare, så jag fick ge mig. Dessutom känns det fel att helt täcka en lott med bärbuskar.

Angelina
Den helt uppgrävda och perfekt uppfluffade lotten som vi fick sist. (Odlare som har lerjord drömmer våta drömmar om sånt.) Angelina kommer att odlas enligt en modifierad variant av jidutu xiangchuan (en över tusenårig tradition). En kolonilott är inte så stor (sex gånger tio meter vanligtvis) så jag har varit tvungen att stryka vissa detaljer för att spara plats. Detta är helt i sin ordning ity att jidutu kan vara mycket pragmatiskt. På Angelina kommer vi att odla grönsaker, men än så länge har jag bara mätt upp var sängarna ska ligga, och lovat grannodlaren att hon ska få tillbaka sina pinnar till helgen. Dessutom har jag tackat henne mycket och länge - det var nämligen hon som hade den innan mig och såg till att den blev så härligt fluffig.

(Ja, jag vet att de flesta inte vet vad jidutu xianchuang är för något - jag kommer att beskriva metoden litet längre fram.)

Detta är alltså de tre plättar jag kommer att tampas med under sommaren. Imorgon (eller egentligen idag, eftersom jag skriver det här kvart i ett på lördag morgon) kommer vi att tillbringa hela dagen med att så och vattna Angelina. Kanske att vi hinner sätta bärbuskarna på Precious också, och skänka bort ett snår röda vinbär till någon som uppskattar dem.

[Datorhaveri försenade denna post - om ni undrar :) ]

Thursday, May 05, 2011

Första inledningen till den handbok jag skriver

Här kommer då hälften av inledningen till den handbok jag håller på att skriva. Det blev ett långt avsnitt, och därför väljer jag att dela upp det i skärmläsningsvänliga stycken. Detta är råtext som jag ska redigera några gånger innan jag sätter ihop den färdiga boken. Fördelen med detta är att ni kan ge synpunkter och önska er saker som ni tycker fattas, så arbetar jag in det medan jag redigerar. OBS: Om någon har några upplysningar om Joy O.I. Spoczynska blir jag glad om ni kan vidarebefordra dem. Hittills är det enda jag hittat om henne att hon föddes 1922, bodde i Kanada eller England och var (är?) entomolog.

När jag började odla grönsaker inomhus var jag i stort sett ensam om idén. Jag hade en föregångare i kanadensiskan Joy O. I. Spoczynska som skrev böcker om självhushållning i lägenhet på sjuttio- och åttiotalet, men i övrigt var det ont om sådant odlande. Visst fanns det information om ”hydroponics” och liknande metoder som kräver specialgrejer, men nästan ingenting om odling i vanliga krukor. Det fanns en del litteratur om att odla örter inomhus, och det var också vad de flesta odlade när jag frågade runt på Odla.nu- och Alternativ.nuforumen på nätet. Men det fanns några som också vågat sig på att odla andra saker, och det sporrade mig att ge mig på mitt udda experiment. När jag sitter och skriver det här börjar inomhusodling långsamt slå igenom i Sverige. På Nordiska Trädgårdar 2011 var ”the Indoor Garden” en storsäljare - en plåtlåda med tilläggsbelysning och vattencirkulering som gör att man kan odla sina egna örter. Visst - det är fortfarande örter, men jag ser det ändå som ett stort steg framåt.

När jag började stötte jag naturligtvis på en massa problem. De värsta var min egen lättja, min okunskap och att det inte fanns några bra handledningar i vilka grödor som fungerade. Lättjan åtgärdade jag genom att blogga om experimentet i Parkettodlaren/Indoor Gardener. Jag resonerade som så att om jag måste redovisa vad som hände för någon så skulle jag också anse mig bunden att ha något att berätta om. Det fungerade i flera år. Okunskapen var värre. Jag hade inte odlat på flera år, och hade ingen kunskap om ohyra och mögel. När det dök upp en växtsjukdom såg jag den inte, och om jag märkte något hade jag ingen aning om vad jag skulle göra.
.
Roligare var det med grödorna. Jag fick prova mig fram och det var en utmärkt ursäkt för att (för)köpa mig på olika fröer. Med sömngångaraktig säkerhet valde jag ofta växter som passade dåligt. Till exempel ville jag ha rotfrukter eftersom jag hatar sallad. Men att odla en morot per kruka räknade jag snart ut var dåligt utnyttjande av utrymmet, och jag övergödde mina majrovor så att varje rot blev en seg tråd istället för en fyllig och smaskig rotboll. Potatisen hann jag aldrig till, för då hade jag lärt mig så pass mycket att jag insåg att jag inte skulle kunna ordna tilläggsbelysning åt den. En tröst i det hela var att späda morotsblad är gott istället för sallad, och majrovebladen gick att stuva som spenat.

Ett speciellt kapitel var grönsakerna som blev för stora. Eftersom familjen har dålig ekonomi försökte jag spara in på allt möjligt. Det ledde till att jag sådde körsbärstomater från frön ur en tomat vi köpt. Ur dessa fick jag två mer än två meter höga plantor som spärrbombade omgivningen med sina frukter (de stod på fönsterbrädan i ett rum med dubbel takhöjd, så de översta frukterna var närmare fyra meter upp). Efter att allvarligt ha funderat på att skaffa hjälm kapade jag ner plantorna och sådde nya med specialfrön (”Tiny Tim”, en klassiker bland kruktomater).

Tomaterna fick sällskap av två plantor malabarspenat, en gröda som verkade vara rikgivande när jag läste om den i Impectakatalogen. Det var först när de tittade upp ur jorden som jag ramlade på en uppgift om att växten i tropikerna fick rankor som kunde bli upp till femtio meter. Plantorna kom inte åt att bli så långa, men de blev stora. Jag fick massor med blad från dem, och de skickade in utlöpare bakom fönsterbrädan, tapeterna och mellan fönsterfodren och väggen. Den rika skörden hade varit bra, om det inte visat sig att ingen i familjen gillade smaken. Tre år senare har jag fortfarande kvar några paket förvälld malabarspenat i frysen.

Mitt sista problem var återvinningen. Inte hade jag hjärta att slänga alldeles utmärkt jord efter att ha använt den en gång. Och alla de kvistar och blad jag klippte bort från växterna borde ju kunna komposteras. Så jag ordnade en maskkompost och började sterilisera använd jord i ugnen. Det fungerade. Jag fick till ett hyfsat kretslopp, men det tog mycket plats och tid och bidrog till att jag då och då kraschade mitt eget intresse för odlingen.

Creative Commons-licens
Första inledningen till den handbok jag skriver by Malin Nilsson Norén is licensed under a Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 3.0 Unported License.

Om två veckor kommer nästa del - då berättar jag vilka fördelar jag hade av att odla inomhus. Nästa vecka kommer förmodligen en episk skildring av vår kamp på kolonilotterna.