När jag började odla grönsaker inomhus var jag i stort sett ensam om idén. Jag hade en föregångare i kanadensiskan Joy O. I. Spoczynska som skrev böcker om självhushållning i lägenhet på sjuttio- och åttiotalet, men i övrigt var det ont om sådant odlande. Visst fanns det information om ”hydroponics” och liknande metoder som kräver specialgrejer, men nästan ingenting om odling i vanliga krukor. Det fanns en del litteratur om att odla örter inomhus, och det var också vad de flesta odlade när jag frågade runt på Odla.nu- och Alternativ.nuforumen på nätet. Men det fanns några som också vågat sig på att odla andra saker, och det sporrade mig att ge mig på mitt udda experiment. När jag sitter och skriver det här börjar inomhusodling långsamt slå igenom i Sverige. På Nordiska Trädgårdar 2011 var ”the Indoor Garden” en storsäljare - en plåtlåda med tilläggsbelysning och vattencirkulering som gör att man kan odla sina egna örter. Visst - det är fortfarande örter, men jag ser det ändå som ett stort steg framåt.
När jag började stötte jag naturligtvis på en massa problem. De värsta var min egen lättja, min okunskap och att det inte fanns några bra handledningar i vilka grödor som fungerade. Lättjan åtgärdade jag genom att blogga om experimentet i Parkettodlaren/Indoor Gardener. Jag resonerade som så att om jag måste redovisa vad som hände för någon så skulle jag också anse mig bunden att ha något att berätta om. Det fungerade i flera år. Okunskapen var värre. Jag hade inte odlat på flera år, och hade ingen kunskap om ohyra och mögel. När det dök upp en växtsjukdom såg jag den inte, och om jag märkte något hade jag ingen aning om vad jag skulle göra.
.
Roligare var det med grödorna. Jag fick prova mig fram och det var en utmärkt ursäkt för att (för)köpa mig på olika fröer. Med sömngångaraktig säkerhet valde jag ofta växter som passade dåligt. Till exempel ville jag ha rotfrukter eftersom jag hatar sallad. Men att odla en morot per kruka räknade jag snart ut var dåligt utnyttjande av utrymmet, och jag övergödde mina majrovor så att varje rot blev en seg tråd istället för en fyllig och smaskig rotboll. Potatisen hann jag aldrig till, för då hade jag lärt mig så pass mycket att jag insåg att jag inte skulle kunna ordna tilläggsbelysning åt den. En tröst i det hela var att späda morotsblad är gott istället för sallad, och majrovebladen gick att stuva som spenat.
Ett speciellt kapitel var grönsakerna som blev för stora. Eftersom familjen har dålig ekonomi försökte jag spara in på allt möjligt. Det ledde till att jag sådde körsbärstomater från frön ur en tomat vi köpt. Ur dessa fick jag två mer än två meter höga plantor som spärrbombade omgivningen med sina frukter (de stod på fönsterbrädan i ett rum med dubbel takhöjd, så de översta frukterna var närmare fyra meter upp). Efter att allvarligt ha funderat på att skaffa hjälm kapade jag ner plantorna och sådde nya med specialfrön (”Tiny Tim”, en klassiker bland kruktomater).
Tomaterna fick sällskap av två plantor malabarspenat, en gröda som verkade vara rikgivande när jag läste om den i Impectakatalogen. Det var först när de tittade upp ur jorden som jag ramlade på en uppgift om att växten i tropikerna fick rankor som kunde bli upp till femtio meter. Plantorna kom inte åt att bli så långa, men de blev stora. Jag fick massor med blad från dem, och de skickade in utlöpare bakom fönsterbrädan, tapeterna och mellan fönsterfodren och väggen. Den rika skörden hade varit bra, om det inte visat sig att ingen i familjen gillade smaken. Tre år senare har jag fortfarande kvar några paket förvälld malabarspenat i frysen.
Mitt sista problem var återvinningen. Inte hade jag hjärta att slänga alldeles utmärkt jord efter att ha använt den en gång. Och alla de kvistar och blad jag klippte bort från växterna borde ju kunna komposteras. Så jag ordnade en maskkompost och började sterilisera använd jord i ugnen. Det fungerade. Jag fick till ett hyfsat kretslopp, men det tog mycket plats och tid och bidrog till att jag då och då kraschade mitt eget intresse för odlingen.
Första inledningen till den handbok jag skriver by Malin Nilsson Norén is licensed under a Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 3.0 Unported License.
Om två veckor kommer nästa del - då berättar jag vilka fördelar jag hade av att odla inomhus. Nästa vecka kommer förmodligen en episk skildring av vår kamp på kolonilotterna.
No comments:
Post a Comment