Tuesday, February 27, 2007

Att söka sina rötter

Den här bilden heter "off the turnip truck"
Fotografen heter Darwin Bell, och du hittar fler av hans bilder här.

Medan jag nu långsamt sätter ihop hylla och lysrör till extraljus åt mina "stora" odlingar fördriver jag tiden med att läsa in mig på de grödor jag har köpt. Som ni redan sett har jag hunnit skriva små artiklar om trädgårdsportlak och isört som ett resultat av detta. Nu har jag dock kommit in på rötterna. Jag gillar att odla rötter. De är näringsrika, kan skördas tidigt och håller sig länge i kylskåpet. Däremot var jag inte säker på om jag skulle kunna lära mig något nytt om dem. Jordmandeln är ju exotisk så det förslår. Majrovan hör man inte talas om varje dag, men den känns som en tämligen vanlig grönsak. Och sedan har vi morot. Alla vet väl hur en morot smakar? Finns det något att tillägga om den?


Min efterforskning börjar alltid på nätet, med en googling på växtens vanliga namn. Det fanns rätt mycket att tillägga om både majrova och morot. Moroten har till och med ett eget museum (och jag är inte ett dugg förvånad över att det är engelsmän inblandade). Svårigheten är snarare att skilja ut vilka artiklar som är seriösa, och vilka som är skrivna av plantskallar med mer romantik i sinnet än jord på fingrarna. Även om jag hittills alltid har nöjt mig med de listor Google kommer upp med så finns det vissa siter som jag bedömer som trovärdiga, och som får tjäna som måtstock mot de andra.


Odla.nu är ett onlineforum för odlare kombinerat med många olika faktaartiklar om grödor. Där skrivs precis vad man vill veta, och inget mer.


LivsmedelsSverige är en site producerad i lag av i stort sett alla aktörer på den svenska marknaden, från matvaruförsäljare till konsumentverket till olika svenska univeristet. Kort och saklig information, plus näringberäkningar.


Den virtuella floran En onlineflora som Naturhistoriska riksmuseet står bakom.


När man läst på här kan man gladeligen kasta sig ut i de roligare artiklarna, de som har skrivits av galna vegetarianer, fanatiska växtfans och okunniga bloggare - som jag :-) Resultatet av min efterforskning kring morot och majrova kommer under veckan.


Monday, February 26, 2007

Varför kallar jag mig själv parkettodlaren?

Tyvärr inte mitt eget hem, men man kan väl få drömma?
Bilden heter "magical enchanted indoor forest", fotografen heter Russel Bernice,
och du kan hitta fler bilder av honom här

Tja, det är en gammal vandringshistoria. Du kanske har hört den? En kompis till din kusin har berättat att vissa invandrare bryter upp parketten i vardagsrummet och odlar potatis. Han eller hon har sett det själv när hon jobbade som låssmed eller hämtade sitt barn som lekte hos familjen.


Inte det? På sätt och vis vore det skönt om den håller på att gå ur tiden. Den är nämligen äldre än våra första stora immigrantvågor (från Grekland och Turkiet på sextio- och sjuttiotalen). Jag har dålig koll på när den först dök upp, men jag vet att den först berättades om bondefamiljer som flyttade in till staden för att söka jobb i fabrikerna. Detta i kombination med hur olika byggtekniker utvecklats gör att jag gissar att den är från nittonhundratalets början.


I en del hus är det nämligen möjligt att bryta upp parketten och odla potatis. Jag bodde i ett sådant tidigare. Golvet där är lagt på ett rutmönster av bjälkar (reglar för er som kan termerna), och för att få ett absolut slätt underlag har man fyllt upp mellanrummen med sand. Sand är jättebra att odla potatis i, lägg bara till litet gödsel och vatten och knölarna växer så det knakar.


Nuförtiden gissar jag att de flesta flerbostadshus byggs som det jag bor i; man lägger parketten direkt på betongen och så får det vara bra så. Jag kan med andra ord inte ens försöka – eller i och för sig, vi införskaffade en borrhammare för inte så länge sedan.... Hm.....

Saturday, February 24, 2007

Impecta


När man nu odlar så måste man köpa sina frön någonstans ifrån. Det finns en rad olika fröfirmor tillgängliga; Weibulls, Thompson & Morgan, Lord Nelson, och Johnsons. Lord Nelson och Weibulls är de jag oftast brukar stöta på när jag handlar i vanliga matbutiker (om de inte har egna fröserier, som Coop). Och de är ju bra om man vill ha vanliga fröer, men är man nu lagd som jag och ska konstra till allt man gör, så vill man gärna hitta en firma som säljer något extra.


Impecta är en sådan firma. De har specialiserat sig på gamla kulturväxter, förmodligen svenska sådana, men det finns egentligen ingen hejd på vad man kan hitta hos dem. Låt oss ta ett exempel; för ett år sedan läste jag om jordmandel i en artikel där man rekommenderades att leta efter utsäde hos franska fröfirmor on man ville provodla. ”Haha”, tänkte jag och gick in på Impectas hemsida. Mycket riktigt – de har den. Man kan också köpa frön till drakblodsträd, knölvial och smultronspenat (eller bärmålla) i deras butik, om man nu skulle vilja ha detta. Det enda jag riktigt gått bet på hos dom är ullukon, den har de inte – än.


Så om du letar efter en konstig planta, ett sån du har läst om i en gammal dammig bok och vill odla för att du kommer vara den enda i hela kvarteret som har den, gå då först in på Impectas webbutik.

(Och nej, den här artikeln har inte sponsrats av de ovan nämnda fröfirmorna - jag har bara lekt litet med hyperlänkfunktionen.)

Friday, February 23, 2007

Extraljus för fönsterbräda, del 2.

Eftersom jag nu bevisat att jag är kvinna nog att skruva i väggarna bad jag maken sätta upp den andra konsollen.

Fortsättning följer...

Thursday, February 22, 2007

Extraljus för fönsterbräda, del 1.

Min son är sjuk. Detta betyder att jag igår jobbade hemma, samtidigt som maken och sonen också sprang omkring i huset. Jag tyckte att det var ett läge som kunde utnyttjas. På lager har jag nämligen allt som krävs för att förse en hel fönsterbräda med extraljus; lysrör, armatur, kedjor att hänga armaturen i och konsoller att hänga kedjorna ifrån - fästpunkterna för kedjorna måste nämligen placeras någon decimeter ut från väggen för att lampan ska positioneras rätt. Jag upptäckte det när jag hängde upp extraljuset för örtträdgården, och fick ta till litet mer rustika metoder den gången.

Jag började med att öppna lysrörsarmaturen och stirra mystifierat på innehållet. I ärlighetens namn är det inte så svårt; allt är färgkodat, det finns en lagom lång bruksanvisning, och det är bara en sladd och en lampa jag ska hålla reda på förutom fästpunkterna. Men att ha maken i närheten triggade mitt dåliga mekanikersjälvförtroende, det som inympas i tjejer med både enkla och dubbla budskap under hela vår uppväxt. Och maken tassade runt och hjälpte gärna till - om så bara för att sätta ett batteri i laddaren. Suget att be om det var nästan oövervinnerligt. Men både jag och maken höll ut.

Armaturen är av en sån typ som ska hängas i våtutrymmen. Alltså har kåpan rejäla klämmor och packningar, plus två gummipluttar som ska användas för att täta utgångshålet för sladden. Dessa kom i en påse tillsammans med extra klämmor till kåpan och de packningar man skulle täta fästena med. Två skruvar att borra fast hela härligheten med utlovades också, men de såg jag inte röken av. Och det var lika bra det eftersom jag ändå tänkte hänga lampan i kedjor. Om det sedan visar sig att jag måste ha hela paketet tätt är min plan att täta de hålen med ett par klickar flytande silikongummi.

Problem uppstod när jag planerade varifrån kedjorna skulle hänga. Konsollerna måste nämligen fästas så långt isär att kedjorna skulle hänga snett om man hängde dem direkt därifrån. Det är ju inte estetiskt! En enkel lösning vore att lägga en hylla över konsolerna, och fästa kedjorna i den. Tyvärr hade vi inte någon lagom lång planka hemma för detta. Jag var inne på att sno några spjälor från en kasserad inomhusbalustrad. Maken hävdade att de var för korta och föreslog ett kvastskaft.


Det fick bli ett kvastskaft.


Dags att sätta igång. Med en konsol i ena nypan och en linjal i den andra. klev jag upp på en stegpall från IKEA för att mäta ut exakt var den och dess broder skulle sitta. Jag ville ha underdelen på den kommande hyllan precis i kant med fönsterfodret. På det viset trodde jag mig få till ett vågrätt hyllplan. Det visade sig att våra fönster är något sneda - vi bor ett av de hus som smäcktes upp i slutet på åttiotalet, när estetik visserligen var inne, men man var inte så noga med att bygga bra. Jag svor och bänglades med linjalen för att få till en linje som åtminstone skulle uppfattas som visuellt logisk. Maken undrade varför jag inte markerade hålen där jag skulle skruva. Jag undrade vad jag skulle göra det för när jag behövde en siktlinje.

Då var det dags för skruvdragaren. Den fick mig genast att fantisera om blödande sår och olyckor och hoppades att maken skulle erbjuda sig. Det gjorde han inte. Vi tittade däremot på väggen för att se var reglarna går. Väggen består av gipsskivor spikade på reglar, och dessa reglar har transporterat in fukt till den grad att de ritat grå ränder på våra tapeter. Praktiskt sådana här gånger. Poängen med att hitta reglarna är att om man hittar dem kan man skruva direkt i dem och slippa använda en massa specialgrunkor för att få skruvarna att sitta fast. Tjohooo! Jag kunde använda reglarna på båda sidorna om fönstret. Den hyllan kommer att sitta.


Upp på pallen igen, konsollen mot väggen, skruven fast i bitsen (som är magnetisk) och så skruva direkt i hålet. Då visade det sig att konsollen var så liten och nätt att dragaren inte fick plats och tippades en aning åt sidan. Skruven gick snett, och jädrar vad trögt det var! Ilsket hoppade jag ner för att byta till vår lilla skruvdragare - som naturligtvis var ännu svagare och inte ett dugg smidigare. Den handdragna bitskruvmejseln var bara ett skämt. Hjälpsamt satte maken på en extra förlängare på den stora skruvdragaren, och då gick det att komma åt. Det vill säga, komma åt alla hål utom det nedre, som skymdes av konsollens bärande tvärbalk. Hur tänker man när man ritar något sånt? "Vi har ett extra skruvhål här som dekoration"? Naturligtvis lyckades jag också gröpa ut stjärnfästena i skruvarna genom att vara frökenmässig när jag lade an, så att bitsen snurrade runt som en fräs i spåret istället för att gripa tag.


BAH! Där får man för att man ska visa sig kapabel!


Till slut hade jag skruvat i alla skruvar - den sista hade bara en centimeter kvar. Då säger skruvdragaren

MuuuuuÖÖÖÖÖÖÖhhhhhhhh.

Batteriet slut. Inget extrabatteri finns.

Efter att ha påpekat för maken att sätta i batterier i laddare är så lätt att jag kan göra det själv placerar jag batteriet i laddaren och återgår till att kontemplera lysrörsarmaturen. Jag packar upp de delar som låg i påsen, går noggrant igenom manualen och klämmer litet på en gummipropp. Det här verkar enkelt. Ska bara borra upp fästen för kedjorna. Men först förklarar jag för maken vad jag tänker göra - helt enkelt för att han råkar finnas i närheten och har tusen egna förslag på hur detta ska göras. Min metod får godkännande (bra - besparar mig en del tjafs). Sedan sätter vi upp vår "sammenklappeliga arbeidsbänk" och jag skruvar fast överdelen på kåpan i den. Samtidigt passar jag på att klämma dit den klämma som lossnat.


Batteriet har nu suttit ett tag i laddaren. Jag monterar det på dragaren igen, maken visar mig på rätt borr och jag sätter stålet mot kåpan. Det drar snett, så jag stannar upp och tar ett nytt tag innan plasten fnasat sig för mycket. Stålet mot kåpan igen, fastare grepp och....

MuuuuuÖÖÖÖÖÖÖhhhhhhhh.

Inte mycket kräm i det batteriet.


Maken konstaterar att det nog inte är meningen att jag ska jobba med detta just nu. Jag håller med. Någon form av tecken är det. Så lägesrapporten just nu är:

Efter en hel förmiddags jobb har jag lyckats sätta upp en (1) konsoll.

Tuesday, February 20, 2007

Kompost inomhus

Den här bilden heter "Still life with compost", fotografen heter Kevin Saff.
Du hittar fler av hans bilder här, och kan läsa hans blog här.

Det finns de som komposterar inomhus, vanligtvis med hjälp av maskkomposter. En av mina kompisar och hennes mamma förpassade sin längst ut i radhusträdgården sedan den börjat stinka. De var litet mer av romantiker än praktiker, så jag misstänker att de inte skötte den rätt. De som vet försäkrar enhälligt att en fungerande maskkompost inte luktar. Hm.


På sikt har jag tänkt prova själv, men inte utan att ha kunskap i saken. Kanske är det bäst att sätta startdatum tills i sommar, så jag kan ha hela härligheten på balkongen tills jag förstår mig på hur den ska skötas. I övrigt verkar det inte så svårt. Man använder tre byttor för att kunna varva kärl i lagom takt, låter de små maskarna boa i sig i en våt tidning i den första och sedan matar man dem inte med mer avfall än de kan äta. Citruskal är bannlysta ur komposten, annars verkar man kunna ha i det mesta.


Håll tummarna för mig när jag börjar....

Monday, February 12, 2007

Trädgårdsportlak Portulaca oleracea ssp.sativus

Ja, jag har ju köpt frön till trädgårdsportlak, men vad är det för växt egentligen?


Till att börja med är det en gammal, svensk kulturväxt som är populär att odla i kruka. Jag hittade några bilder på den, och den påminner misstänkt om Paradisträd (crassula ovata) som man hittar överallt där folk är slarviga på att vattna. Det kan nog vara en god idé att inte odla de två växterna i samma rum. Portlak har dessutom den trevliga vanan att skjuta nya skott när man klippt ner den, så länge man lämnar minst 5cm höga stubbar. Den smakar syrligt och innehåller bland annat oxalsyra (finns också i rabarber och spenat), flavonoider och omega 3 fettsyror.


Innan du jublar över att ha hittat en ny källa till Omega 3 ska jag påminna dig om att det är en växt vi har att göra med; halten av fett i växter är försumbar så länge det inte handlar om vissa bär och nötter. Hur som helst får jag känslan av att vi har att göra med växternas gnurgla (på engelska; shmoo).


Man kan använda den som spenat, men det säger inte så mycket eftersom spenat är bladgrönsakernas kyckling; allt som inte går att använda på ett distinkt eget sätt går att använda som spenat. Jag får nog helt enkelt odla den och smaka.

 

Sunday, February 11, 2007

Min lilla örtaträdgård - en uppdatering




Jag tänkte att ni skulle få se hur örtaträdgården ser ut efter en två - tre veckor med tilläggsljus. Som ni ser är både salvians och myntans blad ganska små, men nu är de friskt gröna, och myntan försöker ivrigt annektera den tomma plats som jag tänkt att så basilika på - bara jag hittar mina basilikafrön.

Om ni inte minns hur örtagården såg ut innan dess så får ni här en bild på hur den såg ut då jag just klippt bort allt veset och risigt (två dagar efter att jag satt upp tilläggsljuset).

Saturday, February 10, 2007

Framgångar hittills

Jag är av den fasta övertygelsen att analysera framgångarna är viktigare än att analysera bakslagen



*Jag satte upp tilläggsljus – uppenbarligen är det väldigt mörkt även i fönstren här eftersom salvian och myntan växer helt annorlunda sedan lampan sattes upp.



Hm, den här omgångens framgångar var kort. Jag har som mål att mina analyser av projekten ska ha omvända proportioner; misstagen ska vara enstaka, och framgångarna legio. Bered er för övrigt på en bildserie av hur jag monterar, dekorerar och sätter upp två lysrörsarmaturer för att utöka mina odlingsområden.



Dekorera? Ja, ni anar inte hur fula de är, och jag ska ju bo här också...

 

Friday, February 09, 2007

De misstag jag gjort hittills

 Okej! Här kommer min bikt

*Jag använde fel kvalitet på jorden – billig såjord köpt på närmaste storköp. Ska vara nogrannare nästa gång.

*Jag förvarade jorden fel – liggande i en genombruten låda på balkongen så att jorden kunde suga åt sig fukt och sjunka ihop

*Jag provade en ny sorts krukor, vars utformning jag själv tänkt ut – egentligen inte ett misstag. Det här var ju ett medvetet experiment där teorin jag hade inte fungerade så bra med verkligheten. Man får räkna med spill.

*Jag provade att gallra i ett alldeles för tidigt stadium – jag är frestad att säga att de små kvarvarande stronkarna dog av ensamhet, men istället berodde det faktiskt på att

*jag ställde krukan inom räckhåll för en upptäckarglad tvååring.

Wednesday, February 07, 2007

Isört


Bilden är tagen av Naomi Ibuki, du hittar hennes Flickrprofil och länkar till fler av hennes foton här.

 Heh. Isörten visade sig vara en cool grönsak, om än något långsamväxande. Den tillbringar sex veckor i småplantsstadium (juvenile growth) och kan sedan hålla ut i vuxenstadium i flera månader i ett lab (förhoppningsvis också i ett köksfönster). Därefter blommar den och sätter frön, och i och med att fröna har mognat vissnar plantan och dör med start i rötterna. Eftersom örten samlar salt i bladen kommer den vissna plantan att förgifta jorden den ligger i. Dess egna frön tål sältan, men andra växter klarar inte att ta plats. Den kan dessutom växa i de flesta jordar, från lätt sandjord till tunga lerkokor, och har inga problem med att det råkar vara dålig näring på platsen. Eftersom den suger upp salt och andra mineraler har man funderat på att använda den som ”städväxt” på ställen där marken förorenats.

Isörten har feta blad som är täckta med blåsor – den ser helt enkelt litet frostig ut. Föga förvånande smakar den salt, och syrligt. Man kan använda den rå, wokad eller som spenat (har vi hört den förut?), och dessutom kan man mosa bladen och använda dem som tvålsubstitut. Fröna och frukterna går också att äta. Samlar man in den i naturen ska man nog kolla att den inte växt på ett ställe där miljögifter släpps ut eftersom de gifterna då ligger samlade i bladen. Nå, jag lyckades till och med hitta ett recept:

GREEN ICE BLT SANDWICH
(4 portioner)

Isörtens köttiga blad ger en god och intressant kontrast i sallader och sandwiches.

Receptet är hämtat från boken Het Trädgård — odling & recept

Ingredienser: 8-12 skivor bacon
2-3 tomater, skivade
en rejäl näve isört
8 skivor lantbröd
Kesella Gourmet
salt och svartpeppar
Barbecue blues sauce (finns i livsmedelsbutiker)

Tillredning: Stek bacon i en 200° varm ugn, i 7-8 minuter. Ta ut bacon och låt rinna av på hushållspapper. Rosta brödskivorna under tiden. Bred kesella på fyra brödskivor. Lägg på rikligt med issallad och därpå tomatskivor. Salta och peppra tomaterna, lägg på bacon, häll på Barbecue Blues Sauce och avsluta med en ny brödskiva.
Skär sandwicharna diagonalt och servera.

(Jag hittade receptet på det här stället )

Hm, den behöver tilläggsljus, men i övrigt verkar isörten vara så livskraftig att man i stort sett måste hoppa på den för att den ska dö ut. Det här är en kandidat att så i den där billiga såjorden jag klagat så mycket över. 

Monday, February 05, 2007

Och här tror man att man kommit med nåt nytt...



 Tja, här pysslar jag med att göra egna krukor, beställa lustiga fröer från Impecta, och trilskas med billig jord, och så visar det sig att Rusta får för sig att sälja färdiga krukor med allting i! Jag som trodde att jag hittat något som ingen annan kommit på...

Hm, fast sett från den ljusa sidan; jag kommer att få en massa nya kompisar. Sällskap är alltid roligare än att vara pionjär :-)

Suck... fast å andra sidan!

Det är inte kul att göra misstag. De flesta av mina babyleaves har vissnat och är döende. I enbart en kruka växer de så att de knakar, jag hade hoppats på litet större framgång. Som ni redan vet packar jorden ihop sig till en hård kaka när jag vattnar, och när jag tänker efter har jag nog slarvat litet med vattningen överhuvudtaget. Det var fortfarande fuktigt när jag kände efter i krukorna, men definitivt åt det torkande hållet. Just nu hoppas jag på att nedsänkningsmetoden ska fungera, och har ställt de behållare där växterna verkar leva i vatten upp till kanten. Kanske väcker det inte bara plantorna utan fluffar också upp jorden...? Kan man hoppas?



Tilläggsljuset som jag satte upp fungerar dock utmärkt. Både salvian och myntan sätter nya blad med stor entusiasm, och har fått toppas. Just nu njuter jag årets första kopp myntate på hemodlade örter. Dessutom kom Thompson & Morgan katalogen igår. Detta är växtporr på högsta nivå! Det är tur att jag är pank, annars skulle jag köpa ännu fler skumma fröer.



Och blåbärsplantor! Definitivt blåbärsplantor!