Min son är sjuk. Detta betyder att jag igår jobbade hemma, samtidigt som maken och sonen också sprang omkring i huset. Jag tyckte att det var ett läge som kunde utnyttjas. På lager har jag nämligen allt som krävs för att förse en hel fönsterbräda med extraljus; lysrör, armatur, kedjor att hänga armaturen i och konsoller att hänga kedjorna ifrån - fästpunkterna för kedjorna måste nämligen placeras någon decimeter ut från väggen för att lampan ska positioneras rätt. Jag upptäckte det när jag hängde upp extraljuset för örtträdgården, och fick ta till litet mer rustika metoder den gången.
Armaturen är av en sån typ som ska hängas i våtutrymmen. Alltså har kåpan rejäla klämmor och packningar, plus två gummipluttar som ska användas för att täta utgångshålet för sladden. Dessa kom i en påse tillsammans med extra klämmor till kåpan och de packningar man skulle täta fästena med. Två skruvar att borra fast hela härligheten med utlovades också, men de såg jag inte röken av. Och det var lika bra det eftersom jag ändå tänkte hänga lampan i kedjor. Om det sedan visar sig att jag måste ha hela paketet tätt är min plan att täta de hålen med ett par klickar flytande silikongummi.
Problem uppstod när jag planerade varifrån kedjorna skulle hänga. Konsollerna måste nämligen fästas så långt isär att kedjorna skulle hänga snett om man hängde dem direkt därifrån. Det är ju inte estetiskt! En enkel lösning vore att lägga en hylla över konsolerna, och fästa kedjorna i den. Tyvärr hade vi inte någon lagom lång planka hemma för detta. Jag var inne på att sno några spjälor från en kasserad inomhusbalustrad. Maken hävdade att de var för korta och föreslog ett kvastskaft.
Det fick bli ett kvastskaft.
Dags att sätta igång. Med en konsol i ena nypan och en linjal i den andra. klev jag upp på en stegpall från IKEA för att mäta ut exakt var den och dess broder skulle sitta. Jag ville ha underdelen på den kommande hyllan precis i kant med fönsterfodret. På det viset trodde jag mig få till ett vågrätt hyllplan. Det visade sig att våra fönster är något sneda - vi bor ett av de hus som smäcktes upp i slutet på åttiotalet, när estetik visserligen var inne, men man var inte så noga med att bygga bra. Jag svor och bänglades med linjalen för att få till en linje som åtminstone skulle uppfattas som visuellt logisk. Maken undrade varför jag inte markerade hålen där jag skulle skruva. Jag undrade vad jag skulle göra det för när jag behövde en siktlinje.
Då var det dags för skruvdragaren. Den fick mig genast att fantisera om blödande sår och olyckor och hoppades att maken skulle erbjuda sig. Det gjorde han inte. Vi tittade däremot på väggen för att se var reglarna går. Väggen består av gipsskivor spikade på reglar, och dessa reglar har transporterat in fukt till den grad att de ritat grå ränder på våra tapeter. Praktiskt sådana här gånger. Poängen med att hitta reglarna är att om man hittar dem kan man skruva direkt i dem och slippa använda en massa specialgrunkor för att få skruvarna att sitta fast. Tjohooo! Jag kunde använda reglarna på båda sidorna om fönstret. Den hyllan kommer att sitta.
Upp på pallen igen, konsollen mot väggen, skruven fast i bitsen (som är magnetisk) och så skruva direkt i hålet. Då visade det sig att konsollen var så liten och nätt att dragaren inte fick plats och tippades en aning åt sidan. Skruven gick snett, och jädrar vad trögt det var! Ilsket hoppade jag ner för att byta till vår lilla skruvdragare - som naturligtvis var ännu svagare och inte ett dugg smidigare. Den handdragna bitskruvmejseln var bara ett skämt. Hjälpsamt satte maken på en extra förlängare på den stora skruvdragaren, och då gick det att komma åt. Det vill säga, komma åt alla hål utom det nedre, som skymdes av konsollens bärande tvärbalk. Hur tänker man när man ritar något sånt? "Vi har ett extra skruvhål här som dekoration"? Naturligtvis lyckades jag också gröpa ut stjärnfästena i skruvarna genom att vara frökenmässig när jag lade an, så att bitsen snurrade runt som en fräs i spåret istället för att gripa tag.
BAH! Där får man för att man ska visa sig kapabel!
Till slut hade jag skruvat i alla skruvar - den sista hade bara en centimeter kvar. Då säger skruvdragaren
MuuuuuÖÖÖÖÖÖÖhhhhhhhh.
Batteriet slut. Inget extrabatteri finns.
Efter att ha påpekat för maken att sätta i batterier i laddare är så lätt att jag kan göra det själv placerar jag batteriet i laddaren och återgår till att kontemplera lysrörsarmaturen. Jag packar upp de delar som låg i påsen, går noggrant igenom manualen och klämmer litet på en gummipropp. Det här verkar enkelt. Ska bara borra upp fästen för kedjorna. Men först förklarar jag för maken vad jag tänker göra - helt enkelt för att han råkar finnas i närheten och har tusen egna förslag på hur detta ska göras. Min metod får godkännande (bra - besparar mig en del tjafs). Sedan sätter vi upp vår "sammenklappeliga arbeidsbänk" och jag skruvar fast överdelen på kåpan i den. Samtidigt passar jag på att klämma dit den klämma som lossnat.
Batteriet har nu suttit ett tag i laddaren. Jag monterar det på dragaren igen, maken visar mig på rätt borr och jag sätter stålet mot kåpan. Det drar snett, så jag stannar upp och tar ett nytt tag innan plasten fnasat sig för mycket. Stålet mot kåpan igen, fastare grepp och....
MuuuuuÖÖÖÖÖÖÖhhhhhhhh.
Inte mycket kräm i det batteriet.
Maken konstaterar att det nog inte är meningen att jag ska jobba med detta just nu. Jag håller med. Någon form av tecken är det. Så lägesrapporten just nu är:
Efter en hel förmiddags jobb har jag lyckats sätta upp en (1) konsoll.
No comments:
Post a Comment