Koka och ugnsbaka

Parkettodling handlar mycket om att koka och ugnsbaka, och det gäller inte grönsakerna man odlar, utan jorden och vattnet man använder. Ni kanske har märkt att jag då och då nämner att jag ska sterilisera jord?

Men varför?

Jag återanvänder min jord, och den kommer att vandra flera varv mellan kruka och jordhink. För att få död på ägg från ohyra, kvardröjande svampar och annat som kan göra växten sjuk måste den steriliseras mellan varven. Min metod för detta är enkel; jag häller jord i en gammal gryta och ställer in den i ugnen på 200¤ i tjugo minuter. Därefter tar jag ut den och häller den i en stor terracottakruka för att låta den svalna. Ofta har jag så mycket jord att jag låter grytan gå omlott med en gammal ugnsform och jag måste leta fram fler stora krukor för den heta jorden. Man får sin dagliga motion på en sånt pass.

När jorden blivit steriliserad är den helt död. Den saknar också sådana bakterier och svampar som är bra för växterna. Hittills har jag blandat i lite osteriliserad och oanvänd jord för att återföra sånt, men jag är osäker på hur pass bra det fungerar. Kanske att jag ska ta och titta litet på specialhyllorna för växtskydd och se om det finns bakteriekultur på flaska (skulle inte bli förvånad). I framtiden är planen att blanda i egenproducerad maskkompost, den innehåller nämligen inte bara näring, utan också trevliga kryp.

Vattnet kokas av en helt annan orsak. Sverige och Uppsala har bra vatten som kan drickas direkt ur kranen. Men, särskilt i Uppsala, innehåller det också kalk. Kalk ansamlas snabbt i krukorna och bildar fula avlagringar som dessutom ställer till det för växten. Vill man ta bort det är den enklast att koka upp vattnet så att den fäller ut, och sedan låta det svalna. När grytan är någorlunda sval kan man se kalken ligga dels som små pulverrosor på botten, dels flyta runt som gryn på ytan. Den ligger också som en tunn hinna längs väggar och botten, men det ser man inte förrän grytan är tömd.

För att få ekonomi i mina uppkok brukar jag koka tio liter vatten åt gången, och sedan tömma över allt i en tjugofemlitersdunk (ja, jag gör två omgångar). Ni kanske anar att jag inte bara stjälper grytan åt sidan och häller ner i dunken som om det vore pastavatten som ska ner i vasken. Tyngden är inte ett så stort problem som att man rör upp kalken på det viset. Istället använder jag en hävert; jag ställer grytan högt och dunken lägre, sedan tar jag en slang och stoppar ner ena änden i grytan så att den håller sig en bit ovan bottnen. Den andra änden av slangen håller jag lägre än grytan och suger litet i den, då får jag igång ett flöde genom slangen och vattnet kommer att fortsätta rinna så länge änden är lägre än vattenytan i grytan. Se till att ha en trasa redo, det är lätt att slabba när man skyndar sig att få ned slangen i dunken.

Egentligen skulle man kunna lämna slang, gryta och dunk för sig själva, men jag brukar stå och vakta på att inget kalk sugs upp från botten eller ytan. Rent praktiskt betyder det att jag står och håller fast slangen så att den säkert tar av rent vatten (det tar bara fem-tio minuter att tömma grytan, men för säkerhets skull läser jag en bok under tiden). Dessutom avbryter jag innan jag har tömt hela grytan. De två litrarna som blir kvar använder jag till att rengöra grytan med – de brukar bli alldeles mjölkvita av kalkfällning när jag sveper runt med diskborsten, trots att Uppsala kommun numer avhärdar sitt vatten centralt.