Ett knutigt göromål

Jag lärde mig knyta nät av en blind gammal fiskargubbe* som tillbringat ett liv med yrket och hantverket. Det skulle kanske låta bättre om det inte var så att jag glömmer hur man gör mellan varven och måste slå upp "filetbindning" i "Svenskt Husmoders Lexikon" från 1952. Grundgreppen är dock hans - och jag måste säga att när minnet väckts så är hans metod också bättre.

Nätbindning var vanligtvis en vintersyssla för familjen, där barnen, som ju hade mindre och smidigare fingrar, band strömmingsnät och de vuxna band, tja, gäddnät. Själv sitter jag nu på våren för att det är ett enkelt sätt att tillverka lätta spaljéer av material jag har hemma. De fungerar dåligt ibland, men jag hoppas att det nät jag knyter nu ska vara den ultimata klätterställningen för malabarspenaten. Den har en hiskelig förmåga att plötsligt ha flera långa rankor ("De var inte där igår! Jag svär!") som lömskt lindar sig kring tomaternas stödsnören. Snörklättring verkar vara dess specialitet, och vem är jag att neka den litet skoj?

Jag har också vilda planer för balkongen. Dels ska alla deltagare i växtracet få varsitt klätternät, dels hoppas jag hinna knyta ett nät att spänna över pergolan, så att de tävlande ska kunna bilda ett skuggande tak när de blivit stora. Nu är det osäkert om de hinner så långt, ovanför vindskydden är det blåsigt och de kommer förmodligen inte trivas där. Jag har en backup i form av specialtillverkade solsegel (som jag ska tillverka någon gång snart...), men fram tills att sommaren kommer kan jag i alla fall drömma om ett lövtak fullt med bönskidor och vattenmeloner.

*Jag hoppas svärfar förlåter den romantiserande beskrivningen av honom. Han var snäll nog att donera sina verktyg till mig - de behövdes inte lika ofta sedan nylonnäten uppfanns, och sedan släktgården sålts är växtspaljéer det enda de används till.