Varför odlar jag grönsaker inomhus?

Jag antar att du frågar det, du som läser den här bloggen. Varför odla grönsaker i plastbyttor inomhus när det finns alldeles utmärkta kolonilotter att tillgå? Ja, man kan ju till och med skaffa hus och odla en hel trädgård.

Mja, då kommer vi till första orsaken; jag hatar att rensa ogräs. Mina föräldrar hade en kolonistuga placerad på en alldeles utmärkt bördig lerjord. Och lerjord är en sån där klistrig mylla som sitter fast på allting, och dessutom vägrar att släppa någonting ifrån sig utan våld. Tänk dig att dra upp maskrosrötter ur den...

Den andra orsaken är att jag gillar sådana här bekväma salladsblandningar på påse - en sallad upphackad och klar, bara att hälla ut i skålen. Sommaren 2006 tillbringade vi i Antwerpen, och den stora butikskedjan där (Delhaize - får gärna etablera sig i Sverige om du fråga mig) klarade av att förse sina kunder med spänstigt färsk sådan. Sedan kom jag tillbaka till Sverige och insåg det jag egentligen vetat hela tiden. Svensk sallad på påse är alltid litet gammal, med jästa blad och sådan där mörkgrön gucka som en gång varit växter.

Men den verkliga orsaken är att jag fascineras av tanken på att odla saker på ställen där det absolut inte går att odla saker. Tanken på att odla i öknar, på vindpinade granithällar i yttersta kustbandet och i rymdskepp på väg mot det okända retar min uppfinnarnerv som inget annat. Och egentligen finns det inget mer sterilt än innandömet i ett betonghus. Luften är torr, mulldjupet obefintligt och det går inte ens att bryta upp parketten för att odla i trossbotten eftersom parketten ligger direkt på betongen (sedan kan jag kalla mig för Parkettodlaren hur mycket jag vill). Så jag bygger mina odlingskärl, och drömmer om att resa mot stjärnorna.