Smultron till folket!

Min calamondin har nu gått hädan. Löven började bli bruna inifrån bladnerverna och utåt, och det är aldrig ett bra tecken. Istället för att ta reda på exakt vad det var som hänt tog jag det säkra före det säkra och kastade hela plantan. Detta var extra sorgligt, för under tiden som den stått i vårt hem har den hunnit bli min sons växt. Han har fått vara med och spraya bladen med avhärdat vatten och känna efter om jorden är lagom fuktig. Helt på eget initiativ har han också använt bladen i sin matlagning och provat sin leksaksmotorsåg på den. Han har älskat detta lilla träd som bara en tvååring kan göra. Det skar i mitt mammahjärta att klippa ner det, även om sonen själv glatt hjälpte till med saxen ur sin leksaksläkarväska. Så i ett svagt ögonblick lovade jag honom att vi skulle plantera en kruka smultron och ställa vid fönstret istället.

Detta hade kunnat vara upptakten till en katastrof, men även tvååringar kan göra mycket bara man låter dem ta tid på sig. Vi lade två kvällar på jobbet. Första kvällen gjordes en äventyrlig färd upp på vinden där jag grävde upp en stor terracottakruka och sonen hittade sin trehjuling (i en annan kruka). Jag sa åt honom att den sover där i väntan på sommaren. När vi kom övervakade sonen mig, ivrigt uppflugen på en pall vid diskbänken, medan jag tappade upp såpvatten och letade upp rätt diskborste. Sedan skrubbade sonen ur krukan och jag berömde honom för det fina jobbet. För att det skulle vara rättvist fick jag sedan skrubba och han berömma mig, men det behövdes inte speciellt mycket mer rengöring.

Mina krukor står kvar sedan en tid då jag var ganska slarvig med rengöring och jordhantering, så för att vara riktigt säker på att krukan skulle vara ren beslöt jag att sterilisera den. In med den i kall ugn och på med 150* på överundervärme. Hujeda mig vilken lång tid det tog innan den var klar! Den lilla tid man har efter jobb och dagis hann alldeles bli uppäten, och vi fick skjuta resten av projektet till nästa dag.

Nästa dag ägnades egentligen större delen av kvällen åt att sopa och torka upp; den stora jordsäcken läcker och allehanda vattenbaserade göromål skapade pölar. Sonen var med på allt med samma glada humör. Det var han som bottnade krukan med lecakulor, och med sin lilla plastspade fyllde han på med jord i krukan. Vattning och sådd skötte han också.

Så vad gjorde jag under tiden? Jo, jag stod bredvid och förklarade och väntade. En tvååring har nästan inga erfarenheter att falla tillbaka på, och dålig koordination. De flesta moment tog lååååång tid att lista ut, och ibland ville fingrarna inte riktigt som han. Frestelsen att sucka och ta över är oemotståndlig, men den här gången höll jag ut.

Plötsligt kom jag på att jag glömt blöta upp krukan innan vi hällde jord i den, och efter steriliseringen borde den vara extremt torr. Vad göra?

Jo, fram med den nyinköpta pflanzensprühern (hihihi... jag menar, trycksprutan för växterna). Sonens intresse ökade påtagligt när jag fyllde den med vatten och pumpade upp trycket. Han var intresserad av de där kannorna redan samma dag de dök upp i hemmet, och nog känner han igen en jättepyschpyscha när han ser den. (Vi har haft stora konflikter gällande vad det är man egentligen sprayar med en normal sprayflaska - är det bara växter som mamma tycker, eller är det också möbler och fönster som sonen tycker.) Badkaret var fullt med plastbyttor och ovanför det hängde tvätt på tork, så jag fick vackert ställa krukan på toalettstolen. Sedan lät jag sonen sikta och trycka av. Sprutan fungerade över förväntan, jämnt och fint sprayade den ner både krukan och toaletten. Sonen flinade från öra till öra under tiden, och skrattade som en galen vetenskapsman.


Nu står det en prydligt planterad kruka där calamondinen brukade stå. Vi har redan känt efter två gånger att krukan är känns rätt på utsidan och att plasten sitter som den ska. Jag har sagt att det kommer dröja läääääänge innan det händer något, och han verkar vara nöjd med det. Frågar man honom var nog pflanzersprühern bäst...