Från vänster till höger; morotsblast, trädgårdsportlak och majroveblast
När jag startade det här experimentet hade jag en bild av prydliga krukor på rader, med olika grönsaker i som snällt växte till lagom storlek och liksom stannade där. När jag sedan kände för det skulle jag plocka mig en sallad, eller kanske en ruska jordmandlar för att förse min familj med hälsosamma grönsaker och mina vänner med allergivänliga kulinariska läckerheter. När jag kände för det, alltså.
Det hela utvecklar sig mer och mer till att fungera så här:
"Åh HerreGud! Basilikan/majrovan/trädgårdsportlaken/moroten begär snart rösträtt! Vi måste äta en sallad innan de växer oss ur huset."
Därav dagens sallad.
Det blev lite mycket majroveblad - de är håriga och passar nog bättre i tillagat skick ("som spenat" alltså...). Sonen gjorde fula grimaser. Jag var förberedd och blandade upp min sallad med riset, och fick en sorts salladsrisotto som var oväntat mättande. Smaken var ingen höjdare dock - jag ser fram emot den dag mina krasseplantor växt sig så stora att jag kan tulla på dem. Och kanske att jag skulle dra upp litet mer portlak - och litet morotsblast till är inte heller så dumt. Isörten ska bli intressant att prova när den kommer igång. Sen kan man ju plantera litet smultronspenat....
Om ni någonsin läser en artikel om en lägenhet i Uppsala som fått sina rutor sprängda av en gallopperande djungel, då är det min det handlar om.
No comments:
Post a Comment