Svåra beslut

Som ni märkt har jag inte bloggat på några dagar - det har varit en tid av svåra beslut och det har tagit på krafterna. Vi tittade på ett hus i Torsdags som har 7500kvm stor trädgård och som ligger utanför Uppsala - och vi blev kära hela familjen. Trädgården var inte bara stor, den var vacker, med en lada för eventuella företag och en gäststuga som hade kunnat vara undantagsstuga för åldrande svärisar eller skrivarstuga för en författande mamma. Sonen sprang runt i trädgården i ett ständigt kvillrande, och pappa kunde konstatera att där fanns både springvänliga gräsmattor och en ravin lagom stor att klättra runt i - när ättelägget själv blir äldre.

När det är så, då är det svårt att konstatera att vi i alla fall inte ska köpa stället. Det låg för långt ifrån saker som vi vill ha tillgång till; rätt* skolor, bibliotek och museum. Ja, ni läste rätt - vi är en familj vars uppfattning om ett lyckat boende är att ha tillgång till minst ett museum och ett bibliotek, en trädgård är grädde på moset. Dessutom skulle vi hamna så långt ifrån våra vänner att vi helt skulle tappa kontakten med dem, och när saker och ting står och väger på det här viset är det människor (dvs. vänner och familj) som får prioritet över materiella saker.

Jag säger det igen, det var ett svårt beslut. Kanske låter det konstigt, men det var en tröst att när mäklaren ringde oss igår och det visade sig att budgivningen redan hunnit så långt att priset låg 250.000:- över det pris som vi kunde tänka oss att ge för stället (och, kan jag tillägga, det låg nästan en halv miljon över utgångspris). Jag hoppas att huset och trädgården köps av några tar hand om dem precis lika väl som de gamla ägarna. Det är sällan man ser något som blivit så älskat.

Ett annat svårt beslut jag tvingats ta är om Parkettodlarens framtid. Det har gått trögare och trögare att blogga, och jag har lekt med tanken på att lägga ner bloggen helt. Nu vill jag inte det; jag är precis på gränsen till att lyckas med experimentet - jag börjar få in odlandet i fingrarna och vet vad jag ska satsa på för att kunna få skörd hela tiden, nu är det "bara" att trimma in rutinerna så att det verkligen funkar. Men nu när jag jobbar har jag ont om tid, så pass att jag måste dra ner på bloggandet för att hinna med att ta hand om växterna. Och det är klart, en parkettodlarblogg utan odlingar vore tämligen bortkastat.

Jag har alltså bestämt mig för att dra ner på uppdateringarna av bloggen, men att ändå fortsätta blogga. Framöver kommer Parkettodlaren att uppdateras på Tisdagar, med eventuella bonusuppdateringar om någon planta ser extra vacker ut och behöver fotas :).

Den tid jag tjänar på detta kommer jag använda till en rad olika saker - för parkettodlingens del blir det mycket sjukdoms- och ohyresbekämpningar. Jag har tröttnat på att se en planta resa sig fint i fröet bara för att några dagar senare tvingas ge upp på grund av bruna eller utsugna fläckar över det hela. Det krävs rejäla åtgärder för att få bukt med det här. Dessutom har jag en del stora projekt på gång som kräver grundförberedelse; jag måste lära in flera olika mjukvaruprogram och rätt mycket annat också för att kunna göra det jag vill. Fördelen med att jag tar mig tid för det här ("tid" hoppas jag motsvarar ungefär ett år) är att när jag återgår till full fart igen, så kommer Parkettodlaren att svinga ut i cyberrymden via fler kanaler än bloggande.

Så, Parkettodlaren går nu in i en kontrollerad blog fade, men det är en fade som leder till något gott.

*Det där låter snobbigt, men vi är något av ufon i vår familj, och med en familjehistoria där två generationer på båda sidor utsatts för mobbing vill jag inte att min son ska bli den tredje, så jag håller noggrann koll på skolorna för att hitta en där han kan passa in. Jag tror att jag har hittat en, och jag hoppas att den håller kvaliteten fram tills att han börjar skolan.