Mud pie...

Sedan några dagar finns det en sak som stör mig. Med "stör" menar jag inte att det gör mig lätt irriterad, utan att det är något som rör mig djupt och som ständigt gör sig påmint tills jag inte kan hålla tyst längre. Det handlar om det faktum att man äter jordkakor på Haiti. Nej, "jordkakor" är ingen exotisk maträtt, det är skivor av kalkhaltig lera som folk tuggar i sig för att överleva. Den riktiga mat som finns är importerad och för dyr för många.

När jag läste på för att kunna skriva den här posten stötte jag på ett alldeles för välbekant mönster av klumpig och klåfingrig frihandelspolitik (inflödet av billig mat utifrån har slagit ut jordbruket på ön), instabil regering, korruption och dålig infrastruktur som gör att större delen av de hjälpsändningar som anlänt har fastnat i hamnlagren i Port au Prince. Plus, naturligtvis, inflationen som gjort krisen akut. Komplicerade skeenden, där det blir lätt att skylla ifrån sig på andra, och lätt att låta bli att hjälpa i och med att det alltid går att skylla på något annat.

Och världen är ju sådan - komplicerad. Men medan vi träter om lämpliga åtgärder, eventuella ideologiska infärgningar och vems fel det hela är så svälter folk, inte bara på Haiti, utan över hela världen, och de gör det nu.

Jag brukar hålla den här bloggen på en 'lätt' nivå; vardagliga ämnen och ingenting djupare än en blomkruka (om jag inte gräver om kolonilotten), så jag tänker koncentrera mig på de pyttiga saker som ändå kan hjälpa. Det är mycket svinn på vägen, men jag hoppas att ju mer som skickas, dess större chans att något litet paket kommer till rätt mottagare.