Just nu håller jag på att fräschar upp mina odlingar efter att de stått övergivna medan jag slagits med ögoninflammationer och influensor. Då och då stannar jag till och frågar mig själv om jag verkligen varit så sjuk. Min försådd som jag berättade om för några veckor sedan blev jag till slut tvungen att hantera desperat; en del av krassen och jordmandeln planterades i samma kruka och samma jord som morötterna och majrovorna växte i förut. Så ska man inte göra har jag fått veta, och nu har jag lärt mig varför. Ohyra som bodde på portlaken, eller måhända någon sjukdom som fått fäste i jorden, har gett sig på alla växterna. Krassens blad är alldeles knurvliga och har torra, utsugna partier. Först nu börjar jag bli så pass frisk att jag funderar på om jag inte borde spruta dem med någonting - eller i alla fall ta reda på vad problemet är.
Tyvärr är jag inte sammanhängande än, och orsaken är mina glasögon. De är sexton år gamla. Eftersom mitt sista par linser blev nedsmittade med ögoninflammation är jag tvingad att använda mina brillor - och de är mycket svagare än vad jag behöver. Min hjärna måste alltså lägga större delen av sin kraft på att tolka de bilder som levereras till den, och mindre kraft blir kvar till att tänka. De senaste dagarna har varit fulla av duh!-ögonblick. Till exempel har jag förlorat trettiofem kronor på att betala dubbla bussbiljetter.
Men värst var ändå när jag räddade en gammal ugnsform ur metallåtervinningen. Ni vet; man behöver nån form av behållare om man vill sterilisera jord, och jag har alltid tyckt att det känns fel att använda kastrullerna vi lagar mat i, eller köpa nytt. Så när jag hittade en ugnsform i metallbingen tänkte jag "Bingo! Den här tar jag!"
Och jag behöver inte skämmas för att använda den här. Teflonlagret på insidan har blivit omsorgsfullt uppskuret när någon delade kaka, utsidan är i bättre skick, men hur har en metallform kunnat bli så bucklig innan den slängdes? Vad har man gjort? Klämt den i en dörr upprepade gånger? Hoppat på den? Kört över den med en bil? Svaret är förmodligen att man har gjort allt detta och litet till, men sånt kan jag aldrig säkert veta.
Med formen följde en massa äckligt guck. En vända i diskmaskinen tar död på det mesta (diskmaskinsmedel är extremt frätande) så jag oroade mig inte för just den. Däremot gick jag och torkade bort alla fläckar jag gjort med mina nedguckade händer, och sedan kändes det inte roligt att använda disktrasan mer. Så rådig kvinna finner snart en metod; jag beslutade att koka den.
Jag har räddat en gammal kastrull just för att kunna koka disktrasor i. Den åkte nu fram, i med vatten, en gnutta diskmedel och trasan. Sen satte jag hela härligheten på spisen på högsta temperaturen och mig själv framför datorn...
En timme senare vaknade jag ur min datorkoma av att det luktade brandrök. Först varnade jag maken och sedan gick jag ut i köket för att ta nya näsdroppar (och bättre kunna lukta mig till var röken kom ifrån). Jag behövde inte lukta. Där framför mig stod en kastrull, helt tom på vatten men med en förkolnad trasa som glödde hotfullt emot mig.
Duh!
På tisdag ska jag till optikern, och sedan får jag vänta en vecka på mina nya linser. Under tiden försöker jag undvika trädgårdsodlandets mer eldfängda göromål. Fast i morgon ska jag sterilisera lite lecakulor - ni som kan; be för mig.
No comments:
Post a Comment